Lyngslätt 1986. (Egen diakopia, manipulerad)
"I skogen växer numera bara skog. Träd. Det folket som bodde i våra skogar är nästan helt glömt".
(Stig Claesson: "Samtal på ett fjärrtåg")
Somrarna 1986-88 tog jag några etapper på Hallandsleden. Den som tror att Halland är platt, ligger vid havet och är tätbefolkat har alldeles rätt. Men inte där mina etapper gick, för där var det kuperat, skogsbevuxet och långt emellan gårdarna! Sedan de somrarna har jag lärt mig att tycka om det halländska inlandet, och jag har senare ibland återvänt till platser jag upptäckte då.
Vid Stora Hornsjö i norra Halland passerade jag flera torpruiner som den lokala hembygdsföreningen märkt upp på ett föredömligt sätt. Bland dem den ovanstående, som heter Lyngslätt, vilket kommer från ordet lyng, ljung. Den här husruinen är resterna efter ett hus uppfört på 1840-talet av torparen Gunne, som föddes här 1814. Även Gunnes far var född på Lyngslätt, sannolikt i det 1700-talstorp med tillhörande jordkällare som det också finns lämningar av.
De sista innevånarna på torpet var Gunnes son, torparen Olaus och hans hustru Lotta. De flyttade bort 1935, Olaus var då 80 år. In i det sista hade paret haft två kor, tidigare hade de även haft häst. I omgivningarna fanns det sex tunnland mossjord. Fram till 1918 hade de utfört två dagsverken i veckan på gården Stättared för torpet. Olaus och Lotta hade fem egna barn, dessutom en fosterson. Tre av barnen emigrerade till Amerika.
Den varma sommardag 1986 när jag gästade torpruinen hade naturen sedan länge återerövrat det som några generationer torparfamiljer mödosamt skapat en gång i tiden. Men ännu låg torpet i en öppen glänta med vackra sommarblommor och fågelsång. Bara en liten bort fanns ett klipputsprång med härlig utsikt över Stora Hornsjö, där man kunde sitta ostört och njuta av vyerna.
Samtidigt som man förstås önskar att barnen som emigrerade fick ett bättre liv, så kan man inte undgå att tycka att det var synd att det inte fanns möjligheter för dem att stanna kvar i idyllen Lyngslätt. Man kan i alla fall hoppas att de fått ättlingar, som haft möjligheten att besöka den plats som var släktens hemvist på jorden under flera generationer.
Fotnot: uppgifterna om de personer som en gång befolkat Lyngslätt har hämtats från Hembygdsföreningens informationstavla vid ruinen.
(Stig Claesson: "Samtal på ett fjärrtåg")
Somrarna 1986-88 tog jag några etapper på Hallandsleden. Den som tror att Halland är platt, ligger vid havet och är tätbefolkat har alldeles rätt. Men inte där mina etapper gick, för där var det kuperat, skogsbevuxet och långt emellan gårdarna! Sedan de somrarna har jag lärt mig att tycka om det halländska inlandet, och jag har senare ibland återvänt till platser jag upptäckte då.
Vid Stora Hornsjö i norra Halland passerade jag flera torpruiner som den lokala hembygdsföreningen märkt upp på ett föredömligt sätt. Bland dem den ovanstående, som heter Lyngslätt, vilket kommer från ordet lyng, ljung. Den här husruinen är resterna efter ett hus uppfört på 1840-talet av torparen Gunne, som föddes här 1814. Även Gunnes far var född på Lyngslätt, sannolikt i det 1700-talstorp med tillhörande jordkällare som det också finns lämningar av.
De sista innevånarna på torpet var Gunnes son, torparen Olaus och hans hustru Lotta. De flyttade bort 1935, Olaus var då 80 år. In i det sista hade paret haft två kor, tidigare hade de även haft häst. I omgivningarna fanns det sex tunnland mossjord. Fram till 1918 hade de utfört två dagsverken i veckan på gården Stättared för torpet. Olaus och Lotta hade fem egna barn, dessutom en fosterson. Tre av barnen emigrerade till Amerika.
Den varma sommardag 1986 när jag gästade torpruinen hade naturen sedan länge återerövrat det som några generationer torparfamiljer mödosamt skapat en gång i tiden. Men ännu låg torpet i en öppen glänta med vackra sommarblommor och fågelsång. Bara en liten bort fanns ett klipputsprång med härlig utsikt över Stora Hornsjö, där man kunde sitta ostört och njuta av vyerna.
Samtidigt som man förstås önskar att barnen som emigrerade fick ett bättre liv, så kan man inte undgå att tycka att det var synd att det inte fanns möjligheter för dem att stanna kvar i idyllen Lyngslätt. Man kan i alla fall hoppas att de fått ättlingar, som haft möjligheten att besöka den plats som var släktens hemvist på jorden under flera generationer.
Fotnot: uppgifterna om de personer som en gång befolkat Lyngslätt har hämtats från Hembygdsföreningens informationstavla vid ruinen.
