onsdag, mars 28, 2007

Göteborgs undre värld

Ingången på Kungshöjd (eget foto)
"De vred om nyckeln och portarna öppnades till underjorden. Det var mörkt och marken hal och det var svårt att ta sig fram. Ljuset ifrån ficklampan lyste med ett svagt sken in i mörkret. Med risk för sina egna liv gick de längre in i underjorden".

Detta kan man läsa i den fascinerande historien om hur arkitekten Tor Hermond och författaren Ingrid Wirsin "återupptäckte" delar av den göteborgska bastionen Carolux Rex någon gång i mitten av 1980-talet. Dessa utrymmen hade då mer eller mindre varit bortglömda sedan början på 1900-talet, då de tjänstgjort som kylrum för fiskhandlarna som drev kommers vid "Fiskeflotten", där Feskekörka nu ligger. Ingrid Wirsin hävdar att gångarna faktiskt kallades för "Feskekôrka" redan då! Dessförinnan hade gångarna använts som likförvaringsutrymme och som celler för krigsfångar, men ursprungligen var de en del av det befästningsverk som faktiskt gjorde Göteborg till en av Europas bäst befästa städer på 1700-talet. Nu återstår inte så mycket av de sju meter höga murarna och bastionerna som skulle skydda mot dansken - däremot finns de flesta vallgravarna ju kvar.

Tor Hermond kom senare att leda årliga vandringar i delar av katekomberna, och tack vare honom fick tiotusentals göteborgare stifta bekantskap med denna glömda del av stadens historia. Numera är man mer restriktiv med visningarna på grund av skederiskerna, men det förekommer fortfarande guidade turer för grupper.

"Bakdörren" mot Kungsgatan (eget foto)

torsdag, mars 15, 2007

Varken hackat eller malet

Kvarnfallet 24 (egen bild)

I bondesamhället hade kvarnarna en central roll, något som ännu återspeglar sig i många uttryck och ordstäv i vårt språk. Dessa visdomsord kan te sig obegripliga för oss, men de var säkert lättare att förstå för våra förfäder! Kvarnen på bilden här ovan finns i Mölndal, en ort som är så förknippad med kvarndriften att det återspeglas såväl i stadsnamnet som i stadens vapen.

Så vitt känt omnämnes Mölndal första gången omkring 1396. "Mölna" är ett gammalt ord för en kvarn som är vattendriven, och Mölndal betyder följdaktligen Kvarndalen. Av detta kan man alltså sluta sig till att det redan under medeltiden fanns kvarnar i Mölndal. Första belägget av förekomsten av vattenkvarnar i landet uppges finnas i Birger Brosas gåvobrev från omkring 1170 till Riseberga kloster, där en "molendine" ingick enligt relaterade handlingar (Ernvik 1982).( Det finns f.ö. uppgifter om att det var munkar från kontinenten som hade med sig kunskapen om vattenkvarnar till våra breddgrader.)

År 1697 fanns det 35 kvarnar samt fem ödekvarnar i Mölndals Kvarnby, plus ett par sågkvarnar och en klädesstamp. Kvarnarna längs Mölndalsfallen uppdelades under senare tider i s.k. kvarnfall, med nummer från 1 till 32. Av alla kvarnar som funnit längs fallen under seklernas gång återstår bara en, Kvarnfallet 24, eller Nymans kvarn.

Den kvarnbyggnad som låg på denna plats vid fallen benämndes 1783 Mattssons kvarn. År 1825 flyttade kronolänsmannen Magnus Nyman in, nu med titeln krögare, och därmed blev det Nymans kvarn. Mangårdsbyggnaden med tillhörande byggnader låg på andra sidan gatan. När bostadshuset brann 1836 lät Nyman uppföra ett nytt, som bestod av fyra rum, kök och förstuga. Senare påbyggdes det med ytterligare en våning. Byggnaden stod kvar så sent som till i början av 1980-talet, då den tyvärr måste rivas eftersom bjälklagen angripits av svamp.

Själva kvarnen var vid Nymans tillträde en timrad byggnad med två par stenar. I slutet av 1850-talet ersattes den gamla kvarnen av den stenfastighet som fortfarande står på platsen. Den nya stenkvarnen hade i likhet med den gamla två par kvarnstenar, och till detta ett vattenhjul som var mer än fem meter högt. År 1883 gick Kvarnfallet 24 ur släkten Nymans ägo, men det skedde inte utan rättsliga förvecklingar. Kvarnen kom senare att tjänstgöra först som ångpannecentral och senare som elcentral för Korndal, på sin tid det största pappersbruket i vårt land. Pappersbruket låg vägg i vägg med kvarnbyggnaden. (År 1894 gjordes pappersbruket om till bomullsspinneriet Götafors.)

Sista kvarnen vid fallen lades ner 1942, men Nymans kvarn går nya vårar till mötes i återskapat skick, vilket säkert inte minst gläder de Nymansättlingar som finns på andra sidan Atlanten. År 1992, samma år som kvarnen stod färdigrestaurerad, var f.ö. två ättlingar från denna släktgren (som numera heter Newman) på besök för att bekanta sig med förfädernas gamla kvarn.

Källor: bl.a. informationstavla på plats, artikel av Anders och Lars Gahrn i Mölndals Hembygdsförenings årsskrift 1993: "Kvarnägaresläkten Nyman och Kvarnfallet 24", samt ur samma skrift artikel av Sven Olof Olsson, "Kvarnbyn blir bevarandeområde".


En av kvarnstenarna vid Kvarnbygården. (Eget foto)

tisdag, mars 06, 2007

Den generöse enstöringen

Charles Felix Lindberg (eget foto)
Mannen med kubben på huvudet är en person som är tämligen anonym bland göteborgarna, trots att han i högsta grad bidragit till stadens skönhetsvärden: hans namn är Charles Felix Lindberg (1840-1909). Grosshandlare Lindberg skapade sig som redare samt som delägare i köpmanshuset Anderson & Lindberg en förmögenhet, bland annat genom handel med trä och järn. Vid sin död testamenterade han hela kvarlåtenskapen på nästan 2,2 miljoner kronor (då motsvarande nästan 12% av stadens hela årsbudget) till "stadens prydande och förskönande". Bland allt som skapats med pengar ur Lindbergs donationsfond finns trädplanteringen i Allén, grundplåten till Botaniska trädgården samt Slottsskogsvallen.

Personligen sägs Charles Felix ha varit en enstöring, som helst promenerade runt på stadens gator nattetid. Nu kan han dock ses även dagtid på den plats som namngivits efter honom, belägen där Avenyn och Allén möts. Statyn från 1989 är skapad av konstnären Jan Steen.