"Utsupet", sa Wadman

Wadman (egen bild)

På en något undanskymd plats i Lorensbergsparken, nära väggen mot stadsbiblioteket, kan man beskåda Johan Anders Wadman, porträtterad i brons av Johan Peter Molin, mannen bakom Molins fontän och Bältesspännarna bl.a.

Vem var då Johan Wadman, mannen som förutom att stå staty även fått en gata i centrala Göteborg uppkallad efter sig? Ja, idag är han tämligen bortglömd, trots att han fått epitetet "Göteborgs Bellman". Dessvärre var väl inte "Wadmans epistlar" av samma tidlösa stuk som de Bellman totade ihop, och hans "greatest hit" (han skrev bara texten själv) sägs vara "Min lilla vrå bland bergen". Något ironiskt blev Wadmans arv till eftervärlden istället ett bevingat uttryck, "utsupet, sa Wadman" - mer om det strax!

Johan Anders Wadman föddes i Karlskrona 1777 och avled i Göteborg 1837. Han kunde en kortare tid titulera sig sjukhuskommissarie i samband med att han deltog i fälttågen i Tyskland och Norge 1813-1814. Redan då tycks Johan ha lagt sig till med den lättsinniga inställning till tillvaron som blivit ett signum för många av Bellmans efterträdare, åtminstone finns det en anekdot från den tiden som tyder på det. Wadman var som sjukhuskommissarie ansvarig för fältapoteket där man förvarade brännvinet, som i det sammanhanget räknades som det kanske enda bedövningsmedlet. När krigskollegium gjorde en revision fann man att anmärkningsvärt mycket brännvin hade "dunstat bort". Man skickade då en rapport till Wadmans överordnade med frågan om vart spriten hade tagit vägen, och när rapporten lades på bordet framför Wadman fattade han pennan och skrev kort och gott "utsupet!"

Med den inställningen kanske det inte var så underligt att Wadmans militära karriär blev kortvarig, och han lär därefter ha levt under ytterst knappa förhållanden. Trots detta var Wadman en riktig sällskapsmänniska, och hans spiritualitet uppskattades mycket även inom de aristokratiska kretsarna i Göteborg. Tyvärr struntade Wadman i att spara sina manuskript från sina bejublade framtiden inför noblessen. Däremot kan man kanske finna ett sting av bitterhet i följande rader:

"Jag öfvergett den stolta hop,
Som, trängd i gyllne salar,
Alltse’n den tömde mina stop,
Med glömska mig betalar".

Inte alltför långsökt anar man att en senare trubadur fann viss inspiration i de raderna, eller åtminstone tycks mäster Taube gjort samma iaktagelse (även om det nog hörde till undantaget att den senare stod för fiolerna...):

"Det kostar på att dricka av hans vin,
med tvekan fattar jag det fyllda glaset,
han skryter med att han betalt kalaset
och kallar mig bak ryggen för ett svin".

Vid just den tid på året när dessa rader skrives påstås våra ungdomar riskera att avlida av alkoholförgiftning. Dessvärre går det inte att som varnande exempel komma dragande med att Wadman i likhet med andra inom sitt skrå söp ihjäl sig. Han dog faktiskt av nykterhet, en livsstil som han tillägnade sig mot läkarnas inrådan! Följande står att läsa i en levnadsbeskrivning över Wadman anno 1869: "Efter en middag, som följde på en målskjutning inom jagar-föreningen i Göteborg, deri äfven Wadman deltagit, fick han under hemgåendet en yrsel, som syntes förebåda en annalkande slag-attack. Wadman upphörde derefter genast med förtärande af allt slags spirituösa, tvärt emot läkares inrådan, och dog ganska riktigt af nykterhet ett par år derefter under ett ständigt tilltagande afmattnings-tillstånd".

På samma sida kan man f.ö. läsa att " Han begrofs på den s. k. Svenska kyrkogården, der numera hans ben äro förskingrade, så att ingen med säkerhet känner platsen, der de hvilat." Icke förty reste Göta Par Bricole en vård över Wadman på Stampens kyrkogård 1937, 100 år efter författarens död. Det är han väl värd, göteborgarnas egne, men bortglömde, Bellman...

Göteborgs undre värld

Ingången på Kungshöjd (eget foto)

"De vred om nyckeln och portarna öppnades till underjorden. Det var mörkt och marken hal och det var svårt att ta sig fram. Ljuset ifrån ficklampan lyste med ett svagt sken in i mörkret. Med risk för sina egna liv gick de längre in i underjorden".

Detta kan man läsa i den fascinerande historien om hur arkitekten Tor Hermond och författaren Ingrid Wirsin "återupptäckte" delar av den göteborgska bastionen Carolux Rex någon gång i mitten av 1980-talet. Dessa utrymmen hade då mer eller mindre varit bortglömda sedan början på 1900-talet, då de tjänstgjort som kylrum för fiskhandlarna som drev kommers vid "Fiskeflotten", där Feskekörka nu ligger. Ingrid Wirsin hävdar att gångarna faktiskt kallades för "Feskekôrka" redan då! Dessförinnan hade gångarna använts som likförvaringsutrymme och som celler för krigsfångar, men ursprungligen var de en del av det befästningsverk som faktiskt gjorde Göteborg till en av Europas bäst befästa städer på 1700-talet. Nu återstår inte så mycket av de sju meter höga murarna och bastionerna som skulle skydda mot dansken - däremot finns de flesta vallgravarna ju kvar.

Tor Hermond kom senare att leda årliga vandringar i delar av katekomberna, och tack vare honom fick tiotusentals göteborgare stifta bekantskap med denna glömda del av stadens historia. Numera är man mer restriktiv med visningarna på grund av skederiskerna, men det förekommer fortfarande guidade turer för grupper.

"Bakdörren" mot Kungsgatan (eget foto)

Varken hackat eller malet

Kvarnfallet 24 (egen bild)

I bondesamhället hade kvarnarna en central roll, något som ännu återspeglar sig i många uttryck och ordstäv i vårt språk. Dessa visdomsord kan te sig obegripliga för oss, men de var säkert lättare att förstå för våra förfäder! Kvarnen på bilden här ovan finns i Mölndal, en ort som är så förknippad med kvarndriften att det återspeglas såväl i stadsnamnet som i stadens vapen.

Så vitt känt omnämnes Mölndal första gången omkring 1396. "Mölna" är ett gammalt ord för en kvarn som är vattendriven, och Mölndal betyder följdaktligen Kvarndalen. Av detta kan man alltså sluta sig till att det redan under medeltiden fanns kvarnar i Mölndal. Första belägget av förekomsten av vattenkvarnar i landet uppges finnas i Birger Brosas gåvobrev från omkring 1170 till Riseberga kloster, där en "molendine" ingick enligt relaterade handlingar (Ernvik 1982).( Det finns f.ö. uppgifter om att det var munkar från kontinenten som hade med sig kunskapen om vattenkvarnar till våra breddgrader.)

År 1697 fanns det 35 kvarnar samt fem ödekvarnar i Mölndals Kvarnby, plus ett par sågkvarnar och en klädesstamp. Kvarnarna längs Mölndalsfallen uppdelades under senare tider i s.k. kvarnfall, med nummer från 1 till 32. Av alla kvarnar som funnit längs fallen under seklernas gång återstår bara en, Kvarnfallet 24, eller Nymans kvarn.

Den kvarnbyggnad som låg på denna plats vid fallen benämndes 1783 Mattssons kvarn. År 1825 flyttade kronolänsmannen Magnus Nyman in, nu med titeln krögare, och därmed blev det Nymans kvarn. Mangårdsbyggnaden med tillhörande byggnader låg på andra sidan gatan. När bostadshuset brann 1836 lät Nyman uppföra ett nytt, som bestod av fyra rum, kök och förstuga. Senare påbyggdes det med ytterligare en våning. Byggnaden stod kvar så sent som till i början av 1980-talet, då den tyvärr måste rivas eftersom bjälklagen angripits av svamp.

Själva kvarnen var vid Nymans tillträde en timrad byggnad med två par stenar. I slutet av 1850-talet ersattes den gamla kvarnen av den stenfastighet som fortfarande står på platsen. Den nya stenkvarnen hade i likhet med den gamla två par kvarnstenar, och till detta ett vattenhjul som var mer än fem meter högt. År 1883 gick Kvarnfallet 24 ur släkten Nymans ägo, men det skedde inte utan rättsliga förvecklingar. Kvarnen kom senare att tjänstgöra först som ångpannecentral och senare som elcentral för Korndal, på sin tid det största pappersbruket i vårt land. Pappersbruket låg vägg i vägg med kvarnbyggnaden. (År 1894 gjordes pappersbruket om till bomullsspinneriet Götafors.)

Sista kvarnen vid fallen lades ner 1942, men Nymans kvarn går nya vårar till mötes i återskapat skick, vilket säkert inte minst gläder de Nymansättlingar som finns på andra sidan Atlanten. År 1992, samma år som kvarnen stod färdigrestaurerad, var f.ö. två ättlingar från denna släktgren (som numera heter Newman) på besök för att bekanta sig med förfädernas gamla kvarn.

Källor: bl.a. informationstavla på plats, artikel av Anders och Lars Gahrn i Mölndals Hembygdsförenings årsskrift 1993: "Kvarnägaresläkten Nyman och Kvarnfallet 24", samt ur samma skrift artikel av Sven Olof Olsson, "Kvarnbyn blir bevarandeområde".

En av kvarnstenarna vid Kvarnbygården. (Eget foto)

Den generöse enstöringen

Charles Felix Lindberg (eget foto)

Mannen med kubben på huvudet är en person som är tämligen anonym bland göteborgarna, trots att han i högsta grad bidragit till stadens skönhetsvärden: hans namn är Charles Felix Lindberg (1840-1909). Grosshandlare Lindberg skapade sig som redare samt som delägare i köpmanshuset Anderson & Lindberg en förmögenhet, bland annat genom handel med trä och järn. Vid sin död testamenterade han hela kvarlåtenskapen på nästan 2,2 miljoner kronor (då motsvarande nästan 12% av stadens hela årsbudget) till "stadens prydande och förskönande". Bland allt som skapats med pengar ur Lindbergs donationsfond finns trädplanteringen i Allén, grundplåten till Botaniska trädgården samt Slottsskogsvallen.

Personligen sägs Charles Felix ha varit en enstöring, som helst promenerade runt på stadens gator nattetid. Nu kan han dock ses även dagtid på den plats som namngivits efter honom, belägen där Avenyn och Allén möts. Statyn från 1989 är skapad av konstnären Jan Steen.

Den medeltida överlevaren på Bokenäset

Bokenäsets gamla kyrka (egna fotografier)

Bokenäs gamla kyrka anses vara en av de bäst bevarade av Bohusläns medeltida kyrkor. Man tror att den uppfördes någon gång på 1100-talet, och i likhet med många andra ålderdomliga kyrkor har den uppförts på en tidigare hednisk kultplats. Det iögonfallande trätornet är dock betydligt yngre än kyrkan, närmare bestämt från 1752. Den gamla absidkyrkan var i bruk fram till 1890-talet, men trots att den kom att ersättas av en ny helgedom fick den gamla stå kvar - något vi kan vara tacksamma för idag! Kyrkan har mycket tjocka murar i gråsten, vilket kanske framgår av nästa bild, och det ligger nära till hands att förmoda att kyrkan under sin tidiga historia även kan ha tjänstgjort som försvarsverk i orostider.

En annan detalj som för tankarna till avlägsna tidsålder är det faktum att Bokenäs gamla kyrka helt saknar fönster mot norr, varifrån ondskan troddes komma. Fönstren på de andra sidorna har renoverats och förstorats under årens lopp, men några nya fönster mot norr har inte gjorts.


Av olika skäl kommer den här kyrkoserien inte att uppehålla sig vid kyrkornas interiör och utsmyckning, men avslutningsvis kan jag i alla fall nämna att Bokenäs gamla kyrka har mycket välbevarade takmålningar från 1770, utförda av den tyske konstnären Johan Henrik Dieden.

Skörstorps kyrka - "rund som en ost"

Skörstorps kyrka (Eget foto)

På Gerumsbergets sydsluttning längs väg 193 mellan Falköping och Tidaholm ligger Skörstorp, en liten ort med endast cirka åttio innevånare. Bygden, som numera hör till Falköpings kommun, har sin historia ända tillbaka i "Hedenhös" - bland annat kommer Sveriges äldsta bevarade klädesplagg, Gerumsmanteln, från dessa trakter.

Redan på 1100-talet uppfördes här den rundkyrka som är den enda kvarvarande av sitt slag i Skara stift och av en typ som det inte finns så många av i norden - enligt uppgift känner man till tretton totalt (varav flera förstörda) i Sverige och sju befintliga i Danmark (varav hela fyra på Bornholm). Att man uppförde runda kyrkor kan möjligen ha berott på att de var en tillgång i krigstid genom sin utformning, men huvudsakligen tros byggnadstypen helt enkelt ha blivit ett mode under tempelriddarnas epok (kuriosa: i boken Da Vincikoden förekommer en

rund korsriddarkyrka).

k

Redan från mitten av 1600-talet tillkom detaljer som dessvärre förändrade Skörstorps kyrkas tidigare rena exteriör. Tornombyggnad (den gamla överdelen tros ha raserats), barockport, kor och sakristia, ursprungligen gravkor för ätten Spens, har givit en annorlunda profil åt kyrkan, och dessutom renoverades den hårdhänt såväl 1899 som 1935. Men låt inte detta avskräcka dig om du har vägarna förbi Skörstorp - den lilla "nästan runda" kyrkan är absolut värd ett besök även i sin nuvarande utformning!

Ett tempel för fiskdyrkare

Feskekörka (eget foto)

Fiskförsäljningen har av naturliga skäl alltid varit en viktig och omhuldad näringsgren i Göteborg, och från 1800-talets mitt förlades denna kommers till Rosenlund. Fiskebåtarna kunde på den tiden gå upp i kanalen och lägga till direkt vid försäljningsplatsen, något som fortfarande var möjligt fram till mitten av 1900-talet f.ö.

Efter några decennier började det stå klart att verksamheten borde bedrivas under tak, och 1870 ställdes kapital till förfogande från de fonderade medlen efter Sven Renström för att ett bygge skulle komma till stånd. Victor von Gegerfeldt (1817-1915), stadsarkitekt i Göteborg och en av sin tids mest ansedda inom sitt gebit fick det hedersamma uppdraget att rita "Göteborgs Stads Fiskhall", som byggnaden ursprungligen hette. Arkitekt von Gegerfeldt förespråkade något som kallades stavtriangelprincipen, och trots att han inte var någon kyrkoritare kan man spåra medeltida influenser från gotiska stenhelgedomar och norska stavkyrkor i Fiskhallens utformning, så att den rätt snart i folkmun fick namnet Feskekörka föll sig ganska naturligt! (Göteborgarna har ju utvecklat en viss förkärlek för att sätta smeknamn på stadens mera framträdande byggnader.) Någon kyrka har det förstås aldrig varit, även om det faktiskt lär ha skett en del vigslar i byggnaden under årens lopp.

Feskekörkans handlare har på senare år gett uttryck för en viss bitterhet över att man numera mest uppskattas av turisterna medan stadens egna fiskälskare sviker, och byggnaden har ofta framställts som näst intill hälsovådlig att arbeta i. Ingen av dessa skönhetsfläckar förhindrar dock det faktum att göteborgarna älskar sin kära "feskekörka"!

P.S. Hoppas att det räknas mig tillgodo att jag inte drog den där gamla vitsen om stockholmaren och räkorna...

(Eget foto)

Runmagi

Sten på runstenskullen i Lund (eget foto)

Värmland kan inte skryta med många runstenar, men å andra sidan har de några av de med mest spännande texter, som t.ex. den vid Järsberg utanför Kristinehamn. I Värmlands Arkeologiska Sällskaps medlemstidning Skärvan anges stenens text som "Jag herulen heter Uv. Ravn heter jag som runorna ristade", men det finns även andra tolkningar.

År 1993 grävdes resterna av en husgrund från 1200-talet ut i Skramle, Gunnarskog. Då påträffades en runsten från 500-talet i husgrunden, men först igår läste jag i Skärvan ett tolkningsförslag av texten på den. Så här påstås det stå på stenen: "Ötha ristade ensam. Jag känner faran." En fantastiskt fantasibefrämjande text, i all sin korthet! Varför poängterade Ötha att han (hon?) ristade ensam, och vilken "fara" var det som hotade?

Monument över torparlivet

Lyngslätt 1986. (Egen diakopia, manipulerad)

"I skogen växer numera bara skog. Träd. Det folket som bodde i våra skogar är nästan helt glömt".
(Stig Claesson: "Samtal på ett fjärrtåg")

Somrarna 1986-88 tog jag några etapper på Hallandsleden. Den som tror att Halland är platt, ligger vid havet och är tätbefolkat har alldeles rätt. Men inte där mina etapper gick, för där var det kuperat, skogsbevuxet och långt emellan gårdarna! Sedan de somrarna har jag lärt mig att tycka om det halländska inlandet, och jag har senare ibland återvänt till platser jag upptäckte då.

Vid Stora Hornsjö i norra Halland passerade jag flera torpruiner som den lokala hembygdsföreningen märkt upp på ett föredömligt sätt. Bland dem den ovanstående, som heter Lyngslätt, vilket kommer från ordet lyng, ljung. Den här husruinen är resterna efter ett hus uppfört på 1840-talet av torparen Gunne, som föddes här 1814. Även Gunnes far var född på Lyngslätt, sannolikt i det 1700-talstorp med tillhörande jordkällare som det också finns lämningar av.

De sista innevånarna på torpet var Gunnes son, torparen Olaus och hans hustru Lotta. De flyttade bort 1935, Olaus var då 80 år. In i det sista hade paret haft två kor, tidigare hade de även haft häst. I omgivningarna fanns det sex tunnland mossjord. Fram till 1918 hade de utfört två dagsverken i veckan på gården Stättared för torpet. Olaus och Lotta hade fem egna barn, dessutom en fosterson. Tre av barnen emigrerade till Amerika.

Den varma sommardag 1986 när jag gästade torpruinen hade naturen sedan länge återerövrat det som några generationer torparfamiljer mödosamt skapat en gång i tiden. Men ännu låg torpet i en öppen glänta med vackra sommarblommor och fågelsång. Bara en liten bort fanns ett klipputsprång med härlig utsikt över Stora Hornsjö, där man kunde sitta ostört och njuta av vyerna.

Samtidigt som man förstås önskar att barnen som emigrerade fick ett bättre liv, så kan man inte undgå att tycka att det var synd att det inte fanns möjligheter för dem att stanna kvar i idyllen Lyngslätt. Man kan i alla fall hoppas att de fått ättlingar, som haft möjligheten att besöka den plats som var släktens hemvist på jorden under flera generationer.

Fotnot: uppgifterna om de personer som en gång befolkat Lyngslätt har hämtats från Hembygdsföreningens informationstavla vid ruinen.

Ett stendumt beslut...

Fallet som inte dög...

Gässlösa (egen diakopia).

Sten är förvisso ett beständigt material, som i många fall ingår i monument över mäktiga män och stora segrar. Men ibland kan rudimenten även stå som en påminnelse över mindre lyckade beslut, och till den kategorin kan man nog räkna kvarnruinen i Stenån (!) i halländska Gässlösa. Där beslöt man i mitten av 1800-talet att slå på stort, och ersätta ett antal småkvarnar med ett större bygge. Så skedde, men resultatet blev inte lysande, så efter bara två år lades kvarnen ner. Orsak: fallet var för dåligt för att kunna driva kvarnen, kanske med undantag av vårfloden (som på bilden!)...

Turligt nog gick det att anlägga en kvarn längre ner efter ån, och den blev så bra att den fortfarande är i drift. "Livet är ett vattenfall av ögonblick", heter ett danskt (?) ordspråk, och i det här fallet är det väl inte så svårt att ana vilket ögonblick kvarnägarna önskat att de hade låtit rinna förbi, den där dagen när de tog tog sitt storstilade beslut...

Den övergivna kvarnen
Gässlösa (egen diakopia)

Den lilla sockenkyrkan

Ballstorps kyrkoruin, Edsvära, Vara kommun. (Eget foto)

 I Västergötland är det tätt mellan kyrkorna, och de flesta känner nog till monumentala byggnader som Skara domkyrka, Husaby och Varnhem i Skara stift. I Edsvära hittar vi i stället ruinen av en av stiftets minsta kyrkor, nämligen den i Ballstorp. Denna minimala byggnad som man tror är uppförd under 1100- eller möjligen tidigt 1200-tal har ett långhus som endast mäter 5 x 4,5 meter. Långhuset var alltså rektangulärt, medan koret, som mätte 3 x 2.3 meter, var rakslutet och smalare. Golvet bestod av stampad lera, och väggarna byggdes i natursten med skalmursteknik. Ingången var belägen på södra sidan.

På 1500-talet införlivades Ballstorp med Edsvära socken (numera ingående i Vara kommun), och därmed miste kyrkan sin funktion. Antagligen var det så att kyrkan dessutom eldhärjades - man har funnit klara tecken på detta i ruinen. Kyrkplatsen restaurerades 1861, år 1902 frilades kyrkan delvis av ägaren till Ballstorp Stommen, varpå det sedan dröjde till början av 1960-talet innan nästa större utgrävning gjordes. Vid detta tillfälle undersöktes och restaurerades murarna, som nu ligger blottade till c:a en meters höjd. Man fann rester av långbänkar utmed väggarna, lämningar av ett högaltare i koret samt en bit av ett sidoaltare i långhusets nordöstra hörn. Dopfuntens fot finns också kvar, den ligger i långhusets västra del. Vid undersökningen påträffades även gravar inne i och utanför kyrkobyggnaden, dessutom sägs man ha påträffat fragment av liljestenar (ornerade gravhällar) från 1200-talet.

Själva Ballstorps kyrkoruin bjuder förvisso inte på några storslagna sevärdheter, men den lilla byggnaden inbjuder till funderingar om vilka de var som brukade den lilla kyrkan en gång. Dessutom finns det i anslutning till kyrkoruinen en vacker runsten som länge tjänstgjorde som en del av en bro över Lidan, och dess text upptäcktes inte förrän 1901. Skriften lyder: "Utlage reste sten efter Öjvind, en mycket god tägn (kämpe)".


Källa (förutom ovanstående länkar) är platsens informationstavla.

Stenen i Skattlösberg

Vattusten, Skattlösberg (eget)

Man behöver inte botanisera särskilt länge bland våra svenska folkliga traditioner för att konstatera att berg och stenar spelar en framträdande roll i folktro och sägner. Snart sagt varje socken tycks ju ha sin egen variant av offerkast vid stenblock eller stora bumlingar som jättarna sägs ha kastat mot störande kyrkklockor! Det är knappast någon vågad gissning att se många av dessa berättelser som arketyper med rötterna tillbaka i hednisk tid.

I Skattlösberg, som ju är Dan Anderssons födelseort, kan man finna en lokal sevärdhet i form av Vattusten, omnämnd och avbildad i flera böcker om trakten. Det rör sig om ett stort klippblock som på mitten rymmer en vattensamling i en skreva. Detta vatten påstås inte dunsta bort ens under den hetaste sommar, och sägs utgöra botemedel mot bl.a. vårtor och skabb. Sannolikt har pölen utgjort någon form av offerkälla, och besökare har hållit traditionen vid liv genom att ännu i våra dagar kasta mynt i vattensamlingen.

Vid ett av mina besök i trakten passade jag på att föreviga Vattusten, som hade väckt min nyfikenhet. Den var lätt att hitta, eftersom det åtminstone då fanns en skylt som visade vägen till dess position söder om Källfallet och några hundra meter från gamla landsvägen. Det finns för övrigt mycket intressant för den kulturhistoriskt intresserade att hitta i Skattlösberg, även utöver allt som referererar till Dan Andersson och hans verk. Vad passar väl förresten bättre än att sluta med ett citat av denne Finnmarksskald? I och för sig har han mig veterligt inte skrivit något om Vattusten, så i stället får det bli första strofen ur "Spådomen om varma källorna".

"Bleka och hatade män ha lutat sig ner över vattnet,
läst i vårt grumliga djup och bedit om hemliga ting.
Öst av vårt heliga vatten över de blodade händerna,
smitt vid vår dyiga våg på det ändlösa ödets ring."

Fotnot: Vattusten omnämns (i korthet) bl.a. i böckerna "Finnmarkens Spelman" av Gunde Johansson, "I Dan Anderssons fotspår" av Burman/Eriksson, samt i "Brefkort från Finnmarken" av Jan-Olov Schröder.

Ora et labora

År 1250 kom Katarina Sunesdotter som nybliven änka efter Erik den Läspe och Halte till Gudhems kloster. Katarina, ur Sverkersätten, hade endast varit gift i sex år med Erik vid hans död, och paret var barnlösa. Katarina lämnade vid Eriks bortgång en stor donation till klostret, vilket även tryggade hennes gravplats där. Hon hade dock uppenbarligen än större ambitioner, för snart hade hon blivit Gudhems abbedissa. Dessvärre blev Katarinas tid i klostret kortvarigt, hon avled redan år 1252.

Gudhems klosters historia är dock äldre än så. Även om det helt klart fanns från 1160-talet så talar vissa källor om att det i själva verket grundats på 1050-talet. Urspungligen tillhörde det Benediktinerna, men anslöt sig senare med påvligt skyddsbrev till Cistercienserorden.

Cistercienserordens moderkloster är Citeaux, grundat i Burgund år 1098. Vård av sjuka, odling av läkeväxter och beredandet av härberge för resande var den huvudsakliga "affärsidén" för den mer profana verksamheten vid klostren, av vilka det fanns 16 (15?) i vårt land, därav 7 nunnekloster. Dessa var vigda till jungfru Marias ära, och i likhet med övriga kloster hade även Gudhem ett altare helgat till jungfrun (det lär f.ö. ha funnits inte mindre än nio altare totalt i klostret!).

Ungefär vid tiden för Gustav Vasas reduktion drabbades Gudhem av vådeld (1529), och därmed börjar förfallet, även om Gustav faktiskt gav tillåtelse till återuppbyggnad.

Vid klostret finns en kyrka, vars rötter går tillbaka till 1100-talet, och den var på sin tid Västergötlands näst största kyrkobyggnad efter Skara. Den blev emellertid nedbränd av danskarna under senare delen av 1500-talet, och vid återuppbyggandet i slutet på samma sekel togs en hel del material från klosterbyggnaderna.

Gudhems kloster är kanske inte så välkänt som Alvastra och Varnhem men är absolut värt ett besök, vackert beläget vid Hornborgasjön. I mitt tycke är klosterruinerna ett av de mer imponerande exemplen på stenanvändning i vårt land, vilket bör berättiga till placeringen här på Stenbiten.

När jag 1997 besökte Gudhem pågick utgrävningar och restaurering (vilket förklarar närvaron av stegen på en av bilderna!). Locket till Katarinas sarkofag är en kopia, då det ursprungliga förvaras på Statens Historiska Museum.

Egna bilder (diakopior)

Fotnot: "Ora et labora" är Cistercienserordens valspråk, och betyder "Bed och arbeta".

Källor: Se länkmarkeringar.

Hjärtesten

För några år sedan befann vi oss på en krigskyrkogård på kontinenten. Tysta hade vi gått mellan de snörräta raderna av vita kors i försök att begripa...

På väg därifrån fick jag en ingivelse att gå in på den allmänna kyrkogården, varför vet jag inte - kanske för att befria hjärnan från de vita korsen. Jag hann inte mer än gå in på första raden när jag tvärstannade. Ljuset föll genom det täta bladverket och lyste på en svensk flagga vid en gravsten! Runt graven fanns det brinnande ljus, varav några verkade nyss tända, och vid gravens fot plirade ett troll vänligt mot mig! Jag ropade till mig mitt resesällskap, och gemensamt läste vi namnet på gravstenen: det var uppenbarligen en svensk kvinna som vilade där, och på något märkligt sätt kändes det som om vi hade träffat en bekant.

På graven fanns det många referenser till Sverige förutom trollet (inte minst stenarna såg klart "svenska" ut!), så banden fanns tydligt kvar ända in i döden. Mitt resesällskap och jag talade länge om graven när vi kommit tillbaka till bilen, och om den märkliga slump som gav oss detta oväntade möte med en landsmaninna, långt borta, men ändå hemma...

Eget foto (namnet på stenen är överstruket av mig.)

Vindue

Ytterby gamla kyrka, juni-04 (eget)

"Det var en präktig vägg du har byggt, mäster Johan!", sade prästen belåtet.
"Vägg?", svarade kyrkobyggaren förvånad. "Det är en ram jag har gjort!"

Man vill gärna föreställa sig att en kyrkobyggare använt den tunga och tjocka graniten för att snarare förstärka yttervärldens skönhet än att stänga den ute, men sanningen är nog mer prosaisk än så! Kyrkornas "fönster" bestod förr mest av små gluggar som bara släppte in tunna ljusstrimmor, och man kan bara fantisera om hur det såg ut vintertid när smala ljusstrålar spelade genom ångorna över en frusen församling, som innan bänkarna tillkom kunde få stå i timmar på jordgolvet och lyssna på prästens förkunnelse.

Dessutom fanns det ett annat skäl för sådana här smala gluggar, nämligen att man skulle kunna försvara sig från anfallare, och det är förmodligen i det perspektivet man skall just den här gluggen i vapenhuset av ruinen efter Ytterby gamla kyrka. Kyrkan omnämndes på 1140-talet som kyrkan i "Konunga haellu ytri", men den kan vara ända sedan tidigt 1000-tal. Då låg den på norskt territorium, och var helgad åt Sankt Halvard, som var skyddshelgon för Norge och Södra Bohuslän. Kyrkan förföll med tiden, och 1870 byggdes en ny kyrka, eftersom den gamla då ansågs vara ålderdomlig och för dyr att reparera. Fortfarande används dock kyrkogården, men ruinen står kvar som ett minne från fordomsdags.

Kyrkoruinen 2 juni 2004 (eget)

Dvärgahuset

"Dvärgahuset", Lindome (Eget foto)

Strax utanför Lindome, vid Dvärred på vägen mellan Sjöarås och Hällesåker, bor dvärgarna i sitt lilla hus alldeles vid vägkanten. Ja, de som tror sig förståndiga säger att det är en hällkista, men de känner ju inte till hela historien...

De skulle till exempel ha varit med år 1806, då en Dvärredsbo hade tagit sig före att lägga beslag på några hällar, kanske för att lägga som bro över en å. Den natten blev det ett förfärligt väsen på den gården! En dräng som vaknat av bullret tittade ut genom fönstret, och fick då se en enögd dvärg trycka sitt ansikte mot rutan med en indignerad min. Det återstod inget annat för gårdsfolket att redan i ottan släpa tillbaka hällarna, och för att blidka dvärgafolket lade man några mynt på hällen som kompensation för sitt tilltag. Och allt sedan den dagen råder fred mellan ortsborna och dvärgahusets innevånare...

För den vantrogne skall tilläggas, att dvärgahuset är en hällkista från tiden 1800-1500 f.Kr. Det rör sig om en i vårt land ovanlig form av hällkista med gavelhål, främst kända från norra Götaland. Däremot är de vanliga i norra Frankrike, och de förekommer även i England och i Belgien. Forskaren Lili Kaelas anser det mest sannolikt att gravformen följt med människor från nuvarande norra Frankrike som av någon anledning dragit sig norröver, även om hon inte utesluter kulturöverföring via nordbor som vandrat söderut och då kommit i kontakt med seden. Det är dock att märka, att sedan Kaelas uppgifter gick i tryck har det framkommit att gavelhålshällkistor även finns i södra Tyskland, Schweiz samt Kaukasien. Möjligen var dessa fakta okända för Kaelas och Lindälv.

Källa: Elof Lindälv "Fornfynd och fornfynd i norra Halland" (1980)

Med blicken mot stjärnorna

Eds kyrkogård 2005 (eget foto)

En kyrkogårdsvandring ger ofta upphov till eftertanke och funderingar! Själv har jag flera gånger stannat inför denna gravsten på Eds kyrkogård i Värmland - för mig symboliserar den genom textens runimitation hur vi ännu idag delar behovet med människor som levat långt före oss att stenfästa minnet av våra kära avlidna. Texten lyder:

AXEL LÄT
RISTA DESSA
RUNOR EFTER
FADER OCH MODER:
DE GINGO GENOM
LIVET MED BLICKEN
MOT STJÄRNORNA:
ALLFADER UPPTAG DEM
I DINA GÅRDAR.

På plåten vid stenfoten kan vi läsa att Axel Johan Uppvall (1872-1960), professor vid University of Pennsylvania, låtit resa stenen. Uppvall föddes i Avelsäter, Tveta (S), och var son till Johan Jacob Uppvall och Britta Kajsa Persdotter. Han studerade bl.a. i Lund och Frankrike innan han flyttade till USA för vidare studier till språkvetare, och blev med tiden professor i nordiska språk vid University of Pennsylvania (bosatt i Philadelphia). Professor Uppvall skrev även en del böcker, bl.a. om August Strindberg (1). F.ö. blev Uppvall amerikansk medborgare 1905, och gifte sig 1918 med Alma Mathilda Johnson (2).

(1): Hans antagande i "A psychoanalytical study with special reference to the Oidipus complex" (1920) om att " den ambivalenta faders- och modersrelationen" i Tjänstekvinnans son rörde sig om en "olöst oidipal konflikt" hos Strindberg som var bestämmande för hans relationer till "auktoriteter,"det etablerade samhället, kvinnan och Gud" anses fortfarande vara intressant i forskarkretsar. (Länk.)

(2): Biografiska uppgifter om Professor Uppvall finns på sidan 6 under denna länk.

S:t Bernhardshunden, en värmlänning i exil?

 Hällhundar i Fossum (Egna foton)

Har just tillbringat en stund med Turistföreningens årsbok anno 1936 om det hedervärda landskapet Dalsland. I ett av kapitlen gör Helge Kjellin, dåtida antikvarie på Värmlands Museum, en rundresa i landskapet under rubriken "En värmlänning reser genom Dal".
Den något storebrorsaktiga titeln till trots gav artikeln en del lättsamma upplysningar om Dalsland, och när Kjellin når till Holms socken blir det riktigt intressant!

"Förgäves spanar jag i denna rågens, rovornas och svinens bygd efter "dalbohunden", som man hörde så mycket talas om i barndomens dagar, och som ännu lever i minnet och fantasien ungefär som den stora hunden i H.C. Andersens "Eldstålet", hunden som hade ögon stora som tékoppar. "Dalbohunden anses vara ursprunget till S:t Bernhardsrasen", står det i Horace Marryats 1863 till svenska översatta "Ett år i Sverige", och han berättar vidare att en koloni värmlänningar på 600-talet slog sig ned i Martignydalen i Schweiz och att de fromma S:t Bernhardshundarna anses härstamma från en korsning av dessa värmlänningars hundar och en nu utdöd hundras, som finns avtecknad på de bohusländska hällristningarna".

Historien om värmlänningarna kan man väl småle åt och placera i facket "skrönor", och det där med S:t Bernhardshundarnas släktskap med dalbohunden är det väl också si och så med...
Fast när jag jämförde de tidiga avbildningarna på S:t Bernhardshundarna under länken härovan med bilderna på Dalbohunden på den andra länkade sidan, samt inte minst med bilden på en annan möjlig Dalbohund, tyckte jag mig nog se vissa likheter! Dock är det nog troligare att den likheten härstammar från en gemensam "urvallhund" än från "exporterade värmlandshundar"...

Apropå likheter så hände en märklig sak när jag lagt in mina hällbilder från Fossum härovan. Jag råkade nämligen titta in på en bildsida från hällristningarna i italienska Valcamonica, och hittade där direkt en bild på en hjortjagande hund som påminner starkt om motivet längst upp till vänster på mitt foto. Bilderna verkar härstamma från ungefär samma tidsperiod (den i Fossum är dock antagligen något äldre). Är det månne vår "urvallhund" vi ser på båda hällarna? 

P.S. December 2014: Tyvärr är de flesta av länkarna inte klickbara längre. Jag har dessutom bytt ut ingressfotot, men texten i övrigt får stå kvar. D.S.

I väntan på Enza

I had a little bird,

Its name was Enza.

I opened the window,

And in-flu-enza.

Bara några hundra meter från den plats jag nu sitter grävde man för ett halvsekel sedan fram en fågelpil ur dyn när man breddade ett dike. Någon gång för årtusenden sedan sökte den förgäves sitt mål, och den kan stå som symbol för människans förhållande till fåglarna långt fram till modern tid - fågeln var ett jaktbyte helt enkelt.

Fågeljakt? Vitlycke. (Eget foto.)

Ändå tror jag att människorna redan på jägarstenåldern med samma förundran som vi höjde blicken mot skyn inför ropen från en norrsträckande tranflock. Men varifrån trodde man att fåglarna kom? Ja, salig Carl von Linné trodde att svalorna övervintrade på sjöbotten, och t.o.m. Strindberg var benägen att tro på Linnés hypotes. Även om vi kanske drar på munnen åt den vidskepelsen är dock faktum att vi än i denna dag vet vi inte exakt var alla våra flyttfåglar har sina vinterkvarter.

Men visst har har något hänt i vår relation till fåglarna! På Gustav den III:s tid utgick en slant till den som sköt årets första lärka och överlämnade den till konungen. I en fotnot till en dikt om lärkan i Allers Familjejournal 1864 kunde man läsa:

"Afser bruket vid hofvet att betala en dukat för den första skjutna lärka som presenterades derstädes. Detta bruk -- eller missbruk -- afskaffades af konung Oscar, men tyvärr fortlefver ännu här och der den omenskliga ifvern att skjuta vårens budbärerska så fort hon slår sin första drill i skyn".

Idag får den första lärkan ett betydligt varmare och vänligare mottagande! Kort sagt har vårt förhållande till fåglarna förbättrats (bortsett från att vi ofta förstör deras häckningsområden, bygger hinder i vägen för deras flyttvägar, förgiftar dem och fortfarande jagar dem...). Enstaka märkligheter har visserligen förekommit, som när Ingrid Segerstedt-Wiberg på ledarplats i GP någon gång på 70-talet uttryckte oro för att fåglarna kunde medföra radioaktiv smitta på sina flyttningar. "Trams!" tyckte vi då, och tycker vi väl fortfarande, men nu kanske flyttfåglarna åter börjar ses med misstänksamma blickar.

H5N1- ett virus som smittar mellan fåglar, och en formel som sprider skräck bland människor! Kommer inte flyttfågelflockarna längre att upplevas som samma löfte om sol och värme som de tidigare gjort? Kanske kommer de att bemötas med samma avoghet som andra invandrare till vårt land fått vänja sig vid...

21 september 2005

Gravens hemlighet

Boken Da Vinci-koden har en sak gemensam med vår egen Arn, nämligen att den givit upphov till litterär turism till bokens miljöer. Eftersom jag för min del 1/inte har läst boken (men, i likhet med många andra, har den i bokhyllan), 2/ är flygrädd och 3/utfattig så har jag gjort nöden till konst och letat reda på mitt egna lokala mysterium. Märkligt nog rör det sig åter om något från "stenriket", vilket ju har varit sommarens röda tråd i Korsningen (om någon nu missat det...).

Den här gången får bilen stå, och per fots förflyttar vi oss till Kikås kyrkogård i Mölndal. Där, innanför den västra porten, står en samling gamla gravstenar från borttagna vilorum. När jag råkade ta genvägen över kyrkogården under en promenad i somras föll min blick på en av stenarna, och den har inte riktigt lämnat mig någon ro sedan dess.

Jag har utgått från att kamrer Bergman tillhört något ordensällskap, men jag har inte varit riktigt nöjd med den förklaringen. Så nu i eftermiddag var jag på ett sällsynt biblioteksbesök i ett helt annat ärende, nämligen för att leta efter frågor till en poängpromenad. När jag lite förstrött bläddrade i Mölndals Hembygdsförenings årsskrift från 1975 så fanns plötsligt gravstenen där på bild, i en artikel av Lars Gahrn! Gahrn (numera fil. dr.) var redan på den tiden en metodisk forskare, som inte drog sig för att blanda in Runverket i historien (om jag inte är felunderrättad ingår numera Runverket i Riksantikvarieämbetet). Runverket "högg dock i sten" (ursäkta!), men gissade på att det rör sig om ett chiffer.

Lars Gahrn beskriver stenen så här: "...finns längst upp en trehörning med ett öga inom - symboler för Guds treenighet och allvetenhet - och därunder en runinskrift om 64 runor uppdelade på 8 rader med 8 runor i varje rad. Alla runorna står med lika avstånd från varandra, och några ordgränser har därför inte kunnat upptäckas".
- - -
"De flesta runorna är från det s.k. stugna runalfabetet, de kallas även Valdemarsrunor eller danska runor, och tillhör den yngsta, mera allmänt brukade runraden. Två runor hör dock inte till denna runrad, de har hämtats från den yngre eller den äldre runraden."
- - -
"Om man översätter dem till latinska bokstäver är det omöjligt att få fram någon mening eller ens ett enda ord - även om man försöker läsa dem från höger till vänster. Inskriften tycks vara omöjlig att tyda hur man än läser, från vänster till höger eller från höger till vänster, uppifrån och ned eller nedifrån och upp."

Så långt Lars Gahrns trettio år gamla beskrivning av stenen. Vad jag vet så har ingen ännu idag lyckats tyda stenens text, så mysteriet lever! D.v.s. om ingen som läser detta har en skarpsinnig analys att bjuda på?

P.S. Kanske är gåtan löst nu, anno 2009?

29 augusti 2005