Bolten

Kjerag (bild från Wikipedia.no)

Kjeragbolten hör till de stenar i världen som jag nöjer mig med att beundra från avstånd. Anledningen är att denna 5m³ bumling sitter fastkilad mellan två bergssidor med 241 meter fritt fall lodrätt och därefter ytterligare 745 meters sluttning ner mot Lysefjorden.

                                                                                 

För den som i likhet med mig får svindel av att stiga upp på en stol är det bara inte att tänka på att bege sig upp för att beskåda stenen på närhåll. Det är dock flera tiotusentals människor per år som finner det mödan värt att anslå de 5-6 timmarna det tar att vandra upp och ned för att beskåda den hänförande utsikten över Lysefjorden, och en hel del av dem drar sig inte ens för att klättra ut på Bolten. Det finns förstås ingen anledning att ifrågasätta människors rätt att frivilligt utsätta sig för den faran, men åtminstone jag blir lite betänksam av att se människor som tar med barn ut på stenblocket.

  

Faktum är dock att det inte verkar ha återapporterats några fall från själva Bolten, däremot har ett tvåsiffrigt antal människor omkommit i samband med BASE jump från Kjerag, och ytterligare ett antal har omkommit i samband med klättring på bergssidorna. Berget ruvar också på ett mysterium: en artonårig dansk studerande försvann under en vandring spårlöst från sin klass i augusti 2002 och har aldrig återfunnits.

  

Ett annat och trots allt mindre obehagligt mysterium är den s.k. Kjeragsmellet. Den yttrar sig som namnet antyder i en kraftig smäll i förening med att det tränger ut rök från fjällväggen. Fenomenet har återkommit med vissa mellanrum i samband med östanvind av en viss styrka och blev dokumenterat redan 1855 av en lantmätare som antecknade: ”Jag hörde först enstaka skrällar som efterhand blev starkare och starkare, varpå jag hörde en enorm smäll och såg en ljusstråle med kraftigt vitt sken fara i horisontell riktning ut från klippan till ungefär mitten av fjorden där den löstes upp och försvann.” Någon säker förklaring till naturfenomenet har hittills inte framkommit, men lokalbefolkningen har förklarat det med att det uppstår i samband med att vatten pressas ut från fjällväggen när östan ligger på i en viss vindstyrka. Att smällen fascinerar många människor kan man inte minst förstå av att självaste Victor Hugo hör till dem som beskrivit det. I likhet med mig föredrog han dock att skildra Kjerag från betryggade avstånd... 

  

Fotnot: Kjeragsbolten är inte den enda hissnande upplevelsen kring Lysefjorden. På motsatt sida fjorden och längre ut mot mynningen ligger den än mer kända turistmagneten Preikestolen. Fast finsmakarna talar ändå om Kjerag som ”majestätet vid Lysefjorden”.

                                                                                                                                                                                        

Stenen från rymden dödade Ludvig

Den spektaktulära meteoritträffen i Tjelyabinskregionen för någon vecka sedan vållade ju omfattande skador på marken, och man beräknar att mer än 1000 personer skadades, såvitt känt dödades dock turligt nog ingen. Händelsen aktualiserar vad man tror sig veta det enda dokumenterade fallet där en människa avlidit till följd av ett meteoritnedslag. Händelsen inträffade i Sverige för mer än 100 år sedan.

På kvällen den 20 maj 1900 var den 55-årige Ludvig Lundberg i Kvavisträsk, Norsjö  kommun (AC) på väg för att träffa sin granne Fredrik på Berge när hela trakten lystes upp av ett kraftigt ljussken i förening med ett kraftigt dån. Då traktens människor vågade ge sig ut för att se vad som hade hänt fann de Ludvig liggande medvetslös på vägen, femtio meter från en 2x5 meter stor krater i marken. Ludvig Lundberg fördes till sjukstugan med avled efter några dagar utan att ha vaknat upp ur medvetslösheten. Man tror att han drabbades av ett slaganfall utlöst av chockvågen från detonationen, samma typ av skada som inträffar vid en bombkrevad.

Vad var det då som hade hänt? Jo, en meteorit hade kommit söderifrån i en flack bana och slagit ner i närheten av vägen där Lundberg kommit promenerande. Sannolikt hade han hunnit registrera ljusskenet men inte haft en chans att sätta sig i säkerhet innan nedslaget skedde. Kratern finns fortfarande att beskåda mer än 100 år efter den fatala händelsen, och det är genom att studera dess form som vetenskapsmän tror sig kunna fastställa rymdstenens bana.  Man reserverar sig dock för att nyfikna som grävde på platsen under 1930-talet kan ha deformerat gropen. Några rester efter meteoriten har inte gått att finna - kanske ligger de nu som stenflisor i någon byrålåda eller uthus någonstans, utan att någon längre känner till historien bakom fragmenten.

Historien om den stora smällen i  Kvavisträsk har räddats till eftervärlden av Kjell Johansson i boken  ”Qwafvisträsk”. Under sin uppväxt på 1930- och 1940-talen kunde han höra äldre personer i byn prata om händelsen. Kanske skulle Norsjö kommun passa på att bygga ett litet minnesmärke på platsen, nu när det talas så mycket om stenarna från rymden?

Fotnot 140130: har hittat ytterligare ett fall där en person sägs ha dödats av en meteor. I Östgötaposten 8/1 1910 kan man läsa:  "Dödad af en meteorsten. På ett egendomligt sätt förlorade härom natten en engelsman lifvet i närheten af Belle-Fontaine vid San Francisco. En meteor föll, krossade en byggnad som antändes och dödade engelsmannen. Meteoren, som uppgifves ha haft ett omfång af 7 ½ till 10 meter, borrade sig slutligen sex meter ned i jorden."

Keb

Kebnekaise, sett från Sälka (bearbetad Wikipediabild)

På ett av mina tidigare jobb hade jag en arbetskamrat som var före detta fallskärmsjägare och en riktig friluftsmänniska. Han hade varit uppe på Kebnekaise ett flertal gånger, en gång hörde jag honom ganska familjärt och kanske lite vanvördigt kalla berget för "Keb" när han pratade fjällvandring med likasinnade.

De senaste dagarnas dramatik och tragik har dock visat att Kebnekaise fortfarande inte är vilket utflyktsmål som helst. När snöstormen yr är även de mest fjällvana maktlösa att ta sig fram. Nu visade det sig ju att inte ens den snabbaste räddningsinsats hade hjälpt, döden var uppenbarligen ögonblicklig för de fem ombord när Herculesplanet flög rakt in i den västra bergväggen, exploderade och till största delen begravdes i en lavin.

Flygolyckor med lika många döda eller fler har inträffat i Norge under modern tid, det har då framförallt rört sig om helikopterolyckor. Kebnekaisekatastrofen har dock fått en extra dimension, dels för att det inträffade i ett sådant spektakulärt område, dels för att det länge fanns ett visst hopp om överlevande på fjället. Men nu är allt hopp ute, och vad som återstår är att finna offren och samla ihop så mycket som möjligt av vraket för att om möjligt finna olycksorsaken. Redan nu finns det farhågor om att det kan bli en del "katastrofturister" som söker sig upp till STF:s fjällstation vid Kebnekaise i sommar. Fast av naturliga skäl krävs det ju ganska mycket förberedelse att ta sig till fjällstationen, så någon massvandring lär det knappast bli fråga om.

De flesta vrakdelarna har återfunnits vid Rabots glaciär. Glaciären är döpt efter fransmannen Charles Rabot, som är känd som den förste att besegra Kebnekaise. I augusti 1883 nådde en expedition ledd av fransmannen bergsryggen mellan syd- och nordtopparna, men bedriften blev inte spridd till allmänheten förrän femton år senare, då Rabot omnämnde det i en bok.

I mars 1910 skedde det första lyckade toppförsöket vintertid. Så här skrev Östgötaposten den 10 april samma år: "Vinterbestigning av Kebnekaise. Kebnekaise, som bekant är Sveriges högsta fjäll, har den 28 mars blifvit bestiget för första gången vintertid af löjtnant H.N. Pallin från Stockholm, hvilken från Kalixfors med en lapp som bärare på skidor gått upp till turistföreningens Kebnekaisestuga.
Uppstigningen, som gjordes af löjtnant P. ensam, var mycket svår och ansträngande samt tog sex timmar i anspråk, under det att nedfärden gjordes på tre timmar. Bestigningen gynnades af det vackraste väder, och utsikten från toppen var utomordentligt storartad och praktfull med så klar luft, att oceanen kunde skönjas i vester." Pallin var 57 år vid denna tid, så det var en strong prestation!

Nu väntar Kebnekaise på att utmanas av nya bergsbestigare och fjällklättrare i sommar. Faktum är att topparna i takt med avsmältningen av snö och is har blivit allt besvärligare att besegra. DN skrev för några år sedan: "Till sydtoppen (2102 m.ö.h.) är vandringen krävande. Men nordtoppen (2097 m.ö.h.) är betydligt mer otillgänglig. För att ta sig upp där krävs det klätterutrustning och stor alpin erfarenhet. Att gå över kammen mellan topparna har också blivit svårare i takt med att snön och isen smält." Misstänker att detta snarare uppmuntrar än avskräcker äventyrarna...