Vila vid denna källa?

Lackarebäcks fina?

Förra inlägget handlade ju om ett historiskt minnesmärke som inte vårdas särskilt pietetsfullt, och här är ytterligare ett exempel på liknande vanvård.

För en del år sedan höjdes ropen om av rädda Svejsaredalen i Mölndal från hotande exploatering. Protesterna vann gehör, och idag kan man fortfarande njuta av att vandra i den vackra bokskogen som leder in i Delsjöreservatet. Men det finns skäl att fråga sig om Svejsaredalen kramades ihjäl vid bevarandestriden, och vad det var till för tillvaro den räddades egentligen?

Alldeles intill Ericssons industrier på Flöjelbergsgatan ligger Lackarebäcks källa, men den som tänkt sig besöka källan bör vara bra påläst innan, för vägvisningen lämnar mer att önska. När man hittat källan (det finns faktiskt en bräda med namnet som upplyser om att man kommit rätt) så finner man ett skräphörn som inte ser ut som det gör på kommunens foto över sevärdheten. Stenbeläggningen har brutits upp, en rostig skylthållare gapar tom, marken är täckt av kvistar och jord och källan tycks användas som tvättinrättning för den vilda camping som ligger intill (det låg kläder på tork vid källan vid mitt besök).

Lite historia om Lackarebäcks källa: på 1700-talet sägs det ha sålts vatten från källan, och långt in på 1900-talet hämtade människor dricksvatten från den. Fram till 1860-talet var brännvinsmärket  "Lackarebäcks fina" framgångsrikt och såldes över hela landet. Varifrån bränneriet hämtade sitt vatten framgår av namnet.
I slutet av 1800-talet hotades Lyckholms bryggeri av förbud att använda sig av Kallebäcks källa till sitt ölbryggeri i Göteborg. För att gardera sig köpte J.W. Lyckholm & Co Lackarebäcks källa 1895, men eftersom man fick behålla rätten till Kallebäcks källa behövde man aldrig utnyttja Lackarebäck.

Nog är väl Lackarebäcks källa värd ett bättre öde än att sluta som bortglömt dike?

Anm. källa om källan är broschyren "Lackarebäck och Ekekullen" utgiven av Mölndals stad.

De gamle och berget

Montage

Han börjar väl bli van att hitta vägen vid det här laget, den 80-årige japanen Yuichiro Miura. Nu har han nämligen hunnit bestiga Mount Everest för tredje gången! Tiden mellan bergsbestigningarna tycks den åldrige japanen bland annat tillbringa på operationsbordet - han har faktiskt genomgått fyra hjärtoperationer...

Det tycks vara så att herr Miura firar sina jämna födelsedagar med att klättra upp på Mount Everest, föregående attacker utförde han vid åldrarna 70 respektive 75. När han besegrade berget som 75-åring var det snudd på att han blivit den äldste att utföra prestationen, om det inte hade varit för att den 76-åringe nepalesen Min Bahadur Sherchan nått dit dagen innan...

Nu verkar den saken inte vara något som grämt Miura. " Själva rekordet är inte så viktigt för mig, det som är viktigt är att ta sig till toppen", sade han den här gången innan han började klättringen tillsammans med sonen Gota. Lite tveksam över att han skulle nå hela vägen var nog den gamle kämpen trots allt, för när han väl var där uppe kontaktade han dottern Emili i basecampen. "Jag klarade det! Jag kunde inte föreställa mig att jag skulle ta mig till Mount Everests topp som åttioåring", utbrast Yuichiro. "Det här är världens känsla, även om jag är helt utmattad. Men de åttio åren till trots så klarar jag mig rätt bra..."

Fast om nu Yuichiro Miura inte verkar vara så besatt av att sätta rekord så finns det en annan som är det! Den förre rekordhållaren Min Bahadur Sherchan, nu 81, befinner sig nämligen redan i basecamp, beredd att göra ett toppförsök nästa vecka, trots att han besvärats lite av magproblem. Via telefon har han låtit meddela att han känner sig i bra trim och klar att anta utmaningen. Och skulle Sherchan återta rekordet så kan man väl förmoda att herr Miura redan vet var han skall tillbringa sin 85-årsdag så småningom. För jag tror nog att det  bor en liten tävlingsdjävul i honom, trots allt...

Strövtåg i hembygden för små fötter

Läser i tidningen Kommunalarbetaren om barnskötaren Maj-Gun Lindén i Torshälla, som efter att ha jobbat med barn i trettio år ville vidga sina vyer och läste arkeologi på universitetet till D-nivå. Dessvärre är det tunnsått med jobb som arkeolog i hemtrakten, så Maj-Gun valde att återgå till sitt gamla jobb inom barnomsorgen. Hennes kollegor tyckte dock att hon borde använda sin nyvunna kompetens till att berätta för barnen om historia och arkeologi, något som Maj-Gun tog fasta på. Nu genomför hon historiska promenader i hembygden varannan vecka med den äldsta gruppen barn, och konceptet har blivit så populärt att det spridit sig till andra förskolor.
- Jag har hållit på i flera år och det blir så där att "om två år får jag gå, om ett år får jag gå", barnen ser fram emot det och längtar, berättar Maj-Gun för KA.

Maj-Gun Lindéns initiativ har gjort att hon som en av tio nominerats till "Kommunalarnas kulturpris" 2013. Om Maj-Gun blir den som i slutet av denna månad vinner förstapriset på 50.000 kronor så har hon planer på vad hon skall göra.
-Det skulle vara ljuvligt att ta tjänstledigt två dagar och sätta sig och skriva en ny vandring, säger hon. -Det måste finnas mer saker som man kan visa barnen här!

Nog tycker man väl att Eskilstuna kommun gott kunde uppmärksamma Maj-Guns arbete med två dagars tjänstledighet för att planera nya vandringar, oavsett hur det går med priset? Jag är övertygad om att barn som får lära sig om sin egen trakts historia kommer att bli mer varsamma om de gemensamma minnena när de växer upp, och att det är väl investerade pengar att satsa på dem som är beredda att ta ansvar för att föra arvet vidare till nya generationer. Så vad väntar ni på, Eskilstuna?

Keb

Kebnekaise, sett från Sälka (bearbetad Wikipediabild)

På ett av mina tidigare jobb hade jag en arbetskamrat som var före detta fallskärmsjägare och en riktig friluftsmänniska. Han hade varit uppe på Kebnekaise ett flertal gånger, en gång hörde jag honom ganska familjärt och kanske lite vanvördigt kalla berget för "Keb" när han pratade fjällvandring med likasinnade.

De senaste dagarnas dramatik och tragik har dock visat att Kebnekaise fortfarande inte är vilket utflyktsmål som helst. När snöstormen yr är även de mest fjällvana maktlösa att ta sig fram. Nu visade det sig ju att inte ens den snabbaste räddningsinsats hade hjälpt, döden var uppenbarligen ögonblicklig för de fem ombord när Herculesplanet flög rakt in i den västra bergväggen, exploderade och till största delen begravdes i en lavin.

Flygolyckor med lika många döda eller fler har inträffat i Norge under modern tid, det har då framförallt rört sig om helikopterolyckor. Kebnekaisekatastrofen har dock fått en extra dimension, dels för att det inträffade i ett sådant spektakulärt område, dels för att det länge fanns ett visst hopp om överlevande på fjället. Men nu är allt hopp ute, och vad som återstår är att finna offren och samla ihop så mycket som möjligt av vraket för att om möjligt finna olycksorsaken. Redan nu finns det farhågor om att det kan bli en del "katastrofturister" som söker sig upp till STF:s fjällstation vid Kebnekaise i sommar. Fast av naturliga skäl krävs det ju ganska mycket förberedelse att ta sig till fjällstationen, så någon massvandring lär det knappast bli fråga om.

De flesta vrakdelarna har återfunnits vid Rabots glaciär. Glaciären är döpt efter fransmannen Charles Rabot, som är känd som den förste att besegra Kebnekaise. I augusti 1883 nådde en expedition ledd av fransmannen bergsryggen mellan syd- och nordtopparna, men bedriften blev inte spridd till allmänheten förrän femton år senare, då Rabot omnämnde det i en bok.

I mars 1910 skedde det första lyckade toppförsöket vintertid. Så här skrev Östgötaposten den 10 april samma år: "Vinterbestigning av Kebnekaise. Kebnekaise, som bekant är Sveriges högsta fjäll, har den 28 mars blifvit bestiget för första gången vintertid af löjtnant H.N. Pallin från Stockholm, hvilken från Kalixfors med en lapp som bärare på skidor gått upp till turistföreningens Kebnekaisestuga.
Uppstigningen, som gjordes af löjtnant P. ensam, var mycket svår och ansträngande samt tog sex timmar i anspråk, under det att nedfärden gjordes på tre timmar. Bestigningen gynnades af det vackraste väder, och utsikten från toppen var utomordentligt storartad och praktfull med så klar luft, att oceanen kunde skönjas i vester." Pallin var 57 år vid denna tid, så det var en strong prestation!

Nu väntar Kebnekaise på att utmanas av nya bergsbestigare och fjällklättrare i sommar. Faktum är att topparna i takt med avsmältningen av snö och is har blivit allt besvärligare att besegra. DN skrev för några år sedan: "Till sydtoppen (2102 m.ö.h.) är vandringen krävande. Men nordtoppen (2097 m.ö.h.) är betydligt mer otillgänglig. För att ta sig upp där krävs det klätterutrustning och stor alpin erfarenhet. Att gå över kammen mellan topparna har också blivit svårare i takt med att snön och isen smält." Misstänker att detta snarare uppmuntrar än avskräcker äventyrarna...