Varför inte en cha-no-yu i Änggården?

Droppen urholkar stenen heter det ju, men den här har fått lite hjälp...

Med början i våras har jag vid flera tillfällen strövat runt i Botaniska Trädgården och dess omgivningar. Nu är säsongen slut för min del, men jag har några hundra bilder att fördjupa mig och kanske kunna lära mig mer från inför nästa säsong.

I den japanska trädgården hittade jag en liten skapelse som heter tsukubai. Just detta exemplar är en minnesdonation. En tsukubai finns normalt i buddhisttempel, och användes vid tvagning av händerna och rening av munnen, men den fyller också en funktion i samband med cha-no-yu, en teceremoni. Det senare verkar för resten inte vara att titta in på en snabbfika, utan en ceremoni i ordets rätta bemärkelse...

Makeover - inget för ormbunkar!

Inte fullt så gammal ormbunke

Jag, som trivs med att gå i mina gamla paltor och sällan ser någon mening i en förändring av vårgarderoben, har fått hjälp från oväntat håll. Forskare har nämligen hittat fossil från en ormbunke som var samtida med dinosaurierna för 180 miljoner år sedan. Ormbunken, en kungsbräken, blev inkapslad i samband med ett vulkanutbrott i nuvarande Skåne, och forskare kan nu konstatera att den än idag ser ut som den gjorde då. Det är klart att man nu tar chansen att förklara att man är som ormbunken - varför förändra något som i stort sett är fulländat?

Ödeshemman

Peppared 12 mars 2014

När husen revs för fyrtio år sedan och och hemmanet blev till ödetomt så lämnades stentrappan och räcket kvar att vittna om fnissande småflickors bara fötter mot trappan och små händer som knappt rörde räcket. De grova arbetskängornas tunga tramp och valkiga nävarnas grepp kring järnrören är för evigt inkapslade, liksom kvinnors lätta steg och vinbärsfläckade handflator efter rensandet i trädgårdstäppan. Och stenarna känns stadiga och räcket ger stöd även för den sentida besökaren.

Klippsprånget

 Jag har berett plats för en del statyer på min blogg, men "Mannen som bryter sig ur klippan" av Axel Ebbe har inte fått komma till heders förrän nu, vilket är lite märkligt eftersom jag tog den här bilden redan i september 2007. Statyn finns att beskåda i Lundagård i anslutning till Lunds universitet, där den placerades 1918 som en gåva från staden Lund till universitetet med anledning av dess 250-årsjubileum.

När jag sökte efter faktauppgifter om Axel Ebbe så fann jag att trion  Jan Hemmel, Jan Troell och Björn Kjellman just i dagarna håller på att sammanställa en timslång filmdokumentär om denne skånske konstnär och författare som föddes 1868 och avled 1941. Att det var en intressant personlighet förstår man när man läser vad som skrevs i SvD i samband med konstnärens bortgång. "Axel Ebbe var en överraskningarnas man och en mångfrestare. Han skulpterade, målade, etsade, skrev vers på sitt eget skånska tungomål och tryckte dem i dyrbart illustrerade böcker. Han var på en gång en andaktsfull skönhetsdyrkare och en munter skämtare, en hög filosof och en glad livsnjutare. Även om omdömena om hans konstnärliga insats kunna skifta, framstår han som en av de mest egenartade personligheterna i svensk konst på sin tid."

Axel Ebbes skånska förankring framgår inte minst av att hans mer kända verk alla återfinns i Skåne, bland dessa då "Mannen som bryter sig ur klippan". Verket i granit sägs skildra hur människan lossgör sig ur okunskapens mörker.

Själv vill jag när jag ser statyn även associera till myten om guden Mithra(-s), som sades ha fötts som vuxen ur en klippvägg.  I Saint Aubin i Frankrike upptäcktes 1886 en antik staty av Mithra som kanske inte var obekant för Ebbe, som vistades bla. i Paris på 1890-talet. Ser dock ingen annan som dragit några paralleller mellan Ebbes staty och Mithralegenden, så kanske är det bara en tillfällighet.

Solsten

Killingatången 140217

När tiden gick stod stenen kvar.

Rör ej rå och rör!

(Egen bild)

Envar som vandrar i skogen har säkert någon gång sett dem, rågångarna i form av stenmurar, järnrör eller rösen. Vad som kanske är mindre känt är att dessa markeringar faktiskt är skyddade enligt lag (jordabalken) och inte får flyttas, förstöras eller göras om. Det är inget sentida påfund, det finns uppgifter att lagen har rötter långt ner i de gamla landskapslagarna och kanske rent av i bibeln (se nedan!). Så här löd lagtexten på 1730-talet: "Nu rijfwer, flyttar eller wrijder, then som till laga år kommen är, rå och rör eller skilliemärken, eller sätter andra neder af avighet och illwillia, att dermed förwilla annans rågång: bote fyratijo daler, och ware ärelös."

Som om den jordiska rättvisan inte var nog för den som genom klåfingrighet eller vinningslust flyttade en rågång fanns det ett kanske än värre hot - man kunde nämligen efter sitt frånfälle förvandlas till lyktgubbe! Särskilt utsatta tycks lantmätare som låtit sig lockas till att avsiktligt flytta rågångar åt någon uppdragsgivare ha varit.

Arvid August Afzelius (1785-1871), präst och folklivsforskare, ger en inlevelsefull skildring av lyktmannens tillvaro i "Fäderneslandets historia, sådan hon lefwat och till en del ännu lefwer i Sägner, folksånger och andra minnesmärken".

”En flammande eldslåga rörer sig på heden fram och åter, icke olikt en lykta, buren av en som något söker. Det är lyktmannen, och mången enfaldig tillägger efter de gamlas sägen: ”Det har varit en stjälvrängare, som så irrar med ljus i handen.” Stjäl- eller skilnadsvrängaren betyder en man, som falskeligen flyttat någon råmärke, och över vilken Den Heliga Skrift uttalar en svår förbannelse. Enligt gammal folksägen, får en människa, som gjort sig skyldig till sådan synd, det straff efter döden att ingen ro eller vila förunnas honom i hans grav, utan måste han upp var midnatt och med en lykta i handen leta sig fram i marken till det ställe, där det råmärke stod, som han vrängt, eller falskeligen flyttat. När han går dit, brinner han av samma begär, som då han i livstiden gick åstad att förfalska råskillnaden för sin granne, och säger, i det han går, med grov, hes röst: ”Det är rätt!” - Det är rätt! - Det är rätt!” Men, då han går tillbaka, fattar honom samvetskval och stor ängslan, och säger han då: ”Det är orätt! - Det är orätt! - Det är orätt!” Denna och andra sådana dikter vittna om våra förfäders vishet, att vid själva naturen fästa en varaktig påminnelse och varning mot synd och brott.” 
Afzelius förmedlar också de gamles tro att "på skälwrängarens graf  wäxer aldrig gräs och faller aldrig rägn, eller dagg".
 
Möter du under en sen skogspromenad någon vandrare som bär en rund mössa, vars uppvikta brätte mitt på sidan har en nästan cirkelformig urknipning i kanten (Fataburen 1935) och en lykta i handen så tag dig i akt - lyktgubben lockar gärna med sig medvandrare i sitt tröstlösa värv! Och, inte minst, undvik att själv flytta stenarna om du stöter på en rågång. Du vet ju hur det kan sluta... 

(Egen bild)

"Vem tar en lyktman för en man med lykta?" (Fröding)

Kvar

"Stenmuren står kvar. Och jag vet att längre in är en övervuxen källare 

där ingenting på länge förvarats, utom det oavslutade som vi alltid 

hemlöst deltar i."

 Bengt Emil Johnson: "Hemort".

Mera källforskning!

I förra inlägget besökte vi ju Lackarebäcks källa, och därifrån till källan i Kallebäck är det inget större ”källsprång”, om ordvitsen ursäktas. Källan ligger i Kallebäcks Lider på Gamla Boråsvägen, och strax intill brusar nutida trafik i Kallebäcksbacken fram på riksväg 40. Fast när man står framför den vitkalkade källan känns det som om trätt in i en tidkapsel där stillheten verkar vara normaltillstånd.

Kallebäcks källa omnämns så vitt känt i skrift första gången år 1692, och redan under tidigt 1700-tal fanns planer att bygga en vattenledning från källan till stadskärnan i Göteborg, men dragningen av vattenledningarna inleddes först i mitten av 1780-talet med skotten Andrew Blackwood som tillsynsman. Det var också han som uppförde brunnshuset, som tillsammans med vattenledningen invigdes av Gustav III i november 1787. Konungen gav samtidigt sitt medgivande till att källan skulle kallas Gustafs källa. Länkarna här ovan ger en bra beskrivning över Kallebäck källas historia som vattentäkt, så det finns ingen anledning att upprepa den här.

För den som i likhet med mig stånkat sig uppför de branta liderna är det inte svårt att föreställa sig att de en gång var ett populärt tillhåll för allsköns rövare, som enkelt kunde få stopp på resande åt båda håll genom väghinder och/eller regelrätta överfall. Åren runt 1815 slog en av landets då farligaste förbrytare Anders Ferm och hans kumpaner läger i närheten av källan där de bedrev ett skräckvälde som under dramatiska former avslutades hösten 1816, då två rådiga nämndemän trots blodvite lyckades gripa rövarna och överlämna dem till polisen.

Dagens vägrövare håller förstås hellre till på andra vägsträckor, inklusive RV40. Men över Kallebäcks Lider härskar nu en tidlös ro alltmedan samtiden susar förbi strax intill.

Vila vid denna källa?

Lackarebäcks fina?

Förra inlägget handlade ju om ett historiskt minnesmärke som inte vårdas särskilt pietetsfullt, och här är ytterligare ett exempel på liknande vanvård.

För en del år sedan höjdes ropen om av rädda Svejsaredalen i Mölndal från hotande exploatering. Protesterna vann gehör, och idag kan man fortfarande njuta av att vandra i den vackra bokskogen som leder in i Delsjöreservatet. Men det finns skäl att fråga sig om Svejsaredalen kramades ihjäl vid bevarandestriden, och vad det var till för tillvaro den räddades egentligen?

Alldeles intill Ericssons industrier på Flöjelbergsgatan ligger Lackarebäcks källa, men den som tänkt sig besöka källan bör vara bra påläst innan, för vägvisningen lämnar mer att önska. När man hittat källan (det finns faktiskt en bräda med namnet som upplyser om att man kommit rätt) så finner man ett skräphörn som inte ser ut som det gör på kommunens foto över sevärdheten. Stenbeläggningen har brutits upp, en rostig skylthållare gapar tom, marken är täckt av kvistar och jord och källan tycks användas som tvättinrättning för den vilda camping som ligger intill (det låg kläder på tork vid källan vid mitt besök).

Lite historia om Lackarebäcks källa: på 1700-talet sägs det ha sålts vatten från källan, och långt in på 1900-talet hämtade människor dricksvatten från den. Fram till 1860-talet var brännvinsmärket  "Lackarebäcks fina" framgångsrikt och såldes över hela landet. Varifrån bränneriet hämtade sitt vatten framgår av namnet.
I slutet av 1800-talet hotades Lyckholms bryggeri av förbud att använda sig av Kallebäcks källa till sitt ölbryggeri i Göteborg. För att gardera sig köpte J.W. Lyckholm & Co Lackarebäcks källa 1895, men eftersom man fick behålla rätten till Kallebäcks källa behövde man aldrig utnyttja Lackarebäck.

Nog är väl Lackarebäcks källa värd ett bättre öde än att sluta som bortglömt dike?

Anm. källa om källan är broschyren "Lackarebäck och Ekekullen" utgiven av Mölndals stad.

Naturaltare

"Grön mossa ler åt tidens tand och glömskan bärgar tidens hö" (Harry Martinsson)

Även om jag är naturromantiker och nog även något lite av en naturmystiker så brukar jag vara rätt rationell när jag vandrar i skog och mark, d.v.s. jag kan njuta av fågelsång och växtlighet som en skönhetsupplevelse utan att nödvändigtvis tolka in andliga övertoner.

Men så finns det platser som jag känner viss vördnad inför. Detta stycke natur passerar jag på en av mina längre promenadslingor, och just på denna plats kan jag få en förnimmelse av att naturfolkens dyrkan av speciella stenar är högst rationell. Här finns ingen anledning att upprätta ett altare i naturen. Det står redan färdigt.

Istidens tomma ögonhålor

(Klicka på bilden för större format)

Häromveckan skrev jag lite om de "små jättegrytorna" i Mölndalsfallen, och jag nämnde då att det finns större gropar i kommunen. Sedan dess har jag hunnit att förnya bekantskapen med de mest kända av dessa, grytbildningarna i Gunnebo (längs Pixbovägen). Det är en serie av åtta urgröpningar som bildar en "canyon", som en tidigare skildrare (Trettondahl 1965) träffande kallat det. Den största av groparna är uppskattningsvis drygt tre meter djup.

 Grytorna bildades när trakten befriades från inlandsisen för omkring 14000 år sedan. I takt med att vattnet strömmade till kom dock grytorna därefter att hamna under vattnet i en postglacial sjö, där de beräknats ha vilat i tusentals år innan de åter kom över ytan. Detta kan ha inträffat för c:a 10.000 år sedan, då den dåvarande stora sjön bröt sig igenom bräckan där nuvarande Mölndalsfallen ligger och sökte sig mot "Askimsfjorden" (Larsson 2013). Fjorden sträckte sig vid den tiden in över vad som i våra dagar är centrala Mölndal.

På senare år har åtminstone fyra "nyupptäckta" grytor i kommunen dokumenterats (Gahrn 1989), varav den största, belägen sydost om Sisjön, är 450 cm djup och 396 cm bred. Sannolikt väntar ytterligare grytor på att bli upptäckta, många kan med tiden ha fyllts med jord och grus.

Mer att läsa om grytorna:
Trettondahl, Edvin: "Jättegrytorna i Gunnebo", Mölndals Hembygdsförenings årsskrift 1965
Gahrn, Lars: "Fyra nyupptäckta jättegrytor", Mölndals Hembygdsförenings årsskrift 1989
Larsson, Lasse, "Stensjön. Från Stålloppet till Tornvillan", Mölndals Hembygdsförenings årsskrift 2013   

Fotnot: en tidig dokumentation gjord av geologen A.J. Erdmann lär också finnas,  "Jättegrytorna vid Gunnebo (VA öfversigt, Årg. 9, 1852: [No 40], s. 23S—239)."

Den diskreta välgöraren

Den som vandrar i skogen kan knappast undgå att lägga märke till de stengärdsgårdar som ibland dyker upp och slår följe med en bit med stigen eller omgärdar en sedan länge igenslyad åkerlapp. Det finns inget gladlynt hos en skogsgärdsgård, de bär på ett tungsint vittnesbörd om livets realiteter för dem som byggde dem för bara några generationer sedan. Muren var en avgränsare, vars uppgift endera var att stänga ute eller hålla inne.

Ute på slätterna var stengårdsgårdarna ofta dubbelmurade och uppförda under pedantiskt nit. De vittnar  om makt och välstånd, och välbyggda gärdsgårdar kan än idag stå som äreminnen över dem som uppförde dem. Det känns närmast vanvördigt att ens använda benämningen "gärdsgård" i detta sammanhang, det blir nog oftare "murar".

På skogsgärdsgårdarna ställdes knappast några estetiska krav. De var av det enklare slaget, såväl byggnadstekniskt som utseendemässigt. Idag ser de mest ut att önska att få bli ett med den igenväxande skogen, och de gör inga anspråk på att man skall lägga märke till dem. Men vad som är obekant för de flesta av oss är dessa stenraders nytta för djur- och växtliv. Stenarna har ju förmågan att magasinera värme, och det medför att det uppstått ett mikroklimat i gårdsgårdarna  som är till gagn för bland annat kräldjur, ödlor, hasselmöss, hönsfåglar, vesslor och andra djur. De är även växtplats för mossor och lavar, och i dess närhet hittar vi blåklockor, liljekonvalj och andra blommor. Och det beräknas finnas 16.000 mil stengärdsgårdar i vårt land! För detta kan vi tacka alla de anonyma som slet i sin anletes svett med att uppföra dem, oavsett att deras syfte då var något helt annat.

Återbesök

Stigen som nyss gått genom mörk granskog bär nedför åsens sida, och en till hälften igenslyad ängslycka breder ut sig framför mig. Jag har varit här många gånger, men nu är det några år sedan senast. Det mesta är sig likt. Vildaplarna har motstått väder och vind, och nyponbuskarna har kanske brett ut sig ytterligare. Brunnen är fylld med friskt vatten upp till kanten på karet, och spår i leran visar att såväl räven som rådjuret besökt vattenstället.

Husgrunderna ligger fortfarande kvar vid åsens fot. Grillkolet mellan stenarna berättar att det här är ett frekventerat rastställe, men nu härskar en andäktig stillhet över det gamla tunet. Koltrastens sång från en grantopp skapar en vackert vemodig ljudkuliss.

När jag förr i tiden hittade resterna av gamla torp kunde det hända att jag senare letade i kyrkböckerna för att få veta mer om dem som en gång bott på platsen. Men bilden var enhetlig, bara namnen skiftade. Familjer kom och försvann för att ersättas av andra. Berättelser om för tidigt bortgångna. Barn som flyttade in till stan, eller lika gärna till Amerika. Till sist en ensam gamling kvar i böckerna, och därefter inget mera.    

Nu känns den nedskrivna dokumentationen överflödig. Sitter man en stund på den gamla hörnstenen blir närvaron av det förgångna märkligt påtaglig. "Dåtid övergår i nutid, minnena kommer osorterade in och sakta faller händelserna på plats", för att låna några rader av Jurgis Kuncinas. Med fantasins hjälp hör man barnens glada rop från hallonsnåren och man ser hur mannen i hushållet tar en paus i handslåttern och lutar sig en stund mot lien - kanske lyssnar även han på trastsången? En kvinna med förkläde över den blommiga klänningen och vitt huckle kring de bångstyriga lockarna skyndar från brunnen med en hink vatten till den enda kon, som makligt betar bland smörblommorna nere vid diket. Borta vid syrenbersån sitter en katt och iakttar mig.Vems tid är det, är jag gäst eller observatör?

Sakta bleknar bilderna bort. Jag tar en klunk vatten ur vattenflaskan och reser mig för att vandra vidare. När jag ställer mig upp ser jag katten smyga in i det höga gräset som ingen längre slår.