Flora i isolering

Flora blickar längtansfullt ut mot sina blommor.

Sommaren 1786 fick ett hårt väder ett skepp på väg till Ryssland att söka nödhamn i Göteborg. Ombord på fartyget fanns bland andra den tjugoårige konstnären Gioacchino Frulli från Bolona. Frulli var kallad till kejsarinnan av Ryssland Katarina II:s hov, men hans färd kom aldrig längre än till Göteborg. Han bodde under sin första tid i staden hos en köpman på Spannmålsgatan, och snart upptäcktes hans konstnärliga färdigheter av stadsarkitekten C.W. Carlberg, som försåg honom med arbete, inte minst vid utsmyckningen av Gunnebo slott. Frulli blev staden trogen till sin död, endast trettiofem år gammal.

Många av de verk Frulli gjorde för Gunnebo kan än idag beskådas där, bl.a. "de fyra årstiderna" i slottets salong. Men åren av ekonomiskt förfall på slottet innebar att inte alla av Frullis verk kunde behållas på sin ursprungsplats. Statyn Flora som haft sin naturliga plats i slottsparken övergick i familjen Wohlfarts ägo och kom att placeras framför huvudbyggnaden på landeriet Kristinelund, som låg på nuvarande Kungsportsavenyn 28 (där varuhuset City Aveny numera ligger).

År 1862 fick Flora en ny ägare och ny hemvist, nu på egendomen Underås, som låg där Focus i Gårda nu är beläget. Där blev statyn kvar medan egendomen skiftade ägare, men 1918 inköptes Flora av Charles Felix Lindbergs donationsfond och ställdes ut i Botaniska Trädgården, där hon förgyllde Rosengården fram till 1999. Tyvärr har vår tids luftföroreningar gått hårt åt Floras marmorkropp, och efter en restaurering beslöts att Flora i fortsättningen skulle ställas upp inomhus, nu utanför Botaniska Trädgårdens utställningshall i butikshuset. Ett rätt sorgligt öde för blomstergudinnan att placeras åtskild från sina växter kan tyckas, men hellre det än att hon skall vittra sönder.

Fotnot:  Fil. Dr. Lars Gahrn har haft vänligheten att komplettera med följande upplysning om befintliga Florastatyer på Gunnebo Slott. Han skriver: "En Flora står i Gunnebos trädgård och inköptes på sin tid av friherrinnan Hilda Sparre från Ellesbo på Hisingen. En annan står inne i stenfarstun på Gunnebo och har tidigare stått inne i Råda säteri. Båda dessa har tillskrivits Frulli."  
Kanske blir det anledning att återkomma till Flora och Frulli vid senare tillfälle?


Källor: gunneboslott.se samt informationsskylt i Botaniska Trädgården.
 

Ebbes minnesstenar

Det har varit lite tunnsått med stenar i sommar, men här kommer det en hel stenhög på en gång! År 1959 restes mellan Hallandsstugan och Vita Bandet i Slottsskogen ett stenmonument till minne av Ebbe Lieberath, den svenska scoutrörelsens fader. Monumentet består, förutom av den stora bumlingen i mitten plus de tre hörnstenarna, av omkring 100 ingraverade stenar som skickats in från scoutkårer runt hela landet.

Skeppen under taken

Kyrkskeppet i Kållereds kyrka

Lyckades slita mig från fåtöljen och pågående fotbolls-VM en stund igår kväll för att gå och lyssna på ett föredrag - "själen skall ju också ha sitt", som det heter! Vi var femtiotalet personer med hög medelålder som samlades i Kållereds kyrka för att höra författaren och kyrkskeppsbyggaren Håkan Tollesson med rötter i Smögen berätta om kyrkskeppen i vårt stift, vilka i dagsläget lär vara 181 stycken. Antalet har varierat under årens lopp, t.ex. plockades under sent 1800-tal många skepp ner, varav många försvann, i samband med Schartauanismens utbredning och med den dess krav på kyrkorummets renhet.

Tvärt om vad många av oss kanske kan tro tillkommer det  även i våra dagar en del kyrkskepp varje år. Tollesson bygger själv på en modell av briggen Blue Bird av Hull, vars förlisning på julafton 1872 Evert Taube skildrat så målande att vi fortfarande har svårt att tro att den aldrig ägt rum,  långt mindre att detta fartyg aldrig existerat. Att Håkan Tollesson nu bygger en modell av det fiktiva fartyget (för placering i Hållö kapell - var annars?) erkände han strider lite mot hans egen uppfattning att kyrkskepp som har en verklig förlaga är de intressantaste. Även om Tollesson nu bygger på en brigg av äldre snitt så fick vi veta att det finns ett mode även i skeppsmodeller. Äldre skepp är ofta bestyckade krigsfartyg, medan utvecklingen med tiden gått mot handelsskepp och fiskebåtar. Fast Håkan Tollesson skojade nog lite med oss när han framkastade tanken på att det kanske hängs upp en Stenafärja i något kyrktak om sådär femtio år...
 
Seden att smycka kyrkorummet med fartyg är känd sedan 1600-talet, och landets enligt Tollesson äldsta dokumenterade kyrkskepp skall vara den fregatt anno 1626 som hänger i Tjärnö kyrka i Strömstadstrakten. Först kända notering om ett kyrkskepp i (nuvarande) Sverige härrör sig annars från Landskrona år 1536, i det fallet var det ett votivskepp.
Apropå kyrkskepp respektive votivskepp så bringade Tollesson klarhet om detta i sitt föredrag. Vi är nog många som lite slarvigt kallar alla kyrkskepp för "votivskepp", men enligt HT avser det senare sådana skepp som skänkts till en församling av någon eller några som tagit sig igenom en dramatisk händelse på havet. (Votiv kommer av latinets votum, vilket betyder löfte.) Enligt Håkan Tollesson kan endast några tiotal kyrkskepp i stiftet göra anspråk på att vara votivskepp i egentlig mening. Syftet med att skänka ett modell av ett fartyg kan i övrigt tänkas ha varit för att förvissa sig om att man därmed skulle kunna färdas tryggt på havet, men det kan även ha skänkts som en statusmarkering eller helt enkelt för att smycka kyrkan.

Håkan Tollesson nöjde sig med att gå tillbaka i kyrkskeppens historia till 1400-talets Italien, där traditionen som vi känner den tros ha tagit sin början. Annars är det ju inte svårt att förknippa forntida skeppshällristningar och skeppssättningar liksom uppdelningar i kyrkorummet i termer som "skepp" som uttryck för fartygets symboliska religiösa betydelse. Till samma kategori kan väl även hänföras de väggmålningar från faraonernas tid i Egypten, bl.a. i Denderatemplet, som visar hur något som förefaller vara små skeppsmodeller bringas över till gudarna. Men då är vi förstås en bit från ämnet "Kyrkskeppen från Västerhavet", så Tollesson gjorde nog klokt i att begränsa sig till det i sitt 45 minuter långa föredrag...

 En detalj som vi kanske inte tänker på när vi betraktar ett kyrkskepp är avsaknaden av livbåtar - detta för att skeppet i sig skall ses som en symbol för räddningen från vilken det inte finns någon anledning att sätta sig i säkerhet. Där utgör skeppet i Kållereds kyrka, för det finns alltså ett sådant, ett undantag då fartyget faktiskt är försett med livbåt. En annan sak som är spännande med skeppet i denna kyrka är att det har en besättning, ett tiotal fajansfigurer som tros ha importerats från Kina. Detta och att det i kyrkans historia finns välgörare involverade i Ostindiska kompaniet har gjort att det spekulerats i att det vackra skeppet från 1738 har skänkts av någon av dessa sponsorer. Någon ostindiefarare är dock inte den välbestyckade fregatten.
  
Ja, 45 minuter gick fort i denne mångsidige kulturarbetares sällskap! (Författare, redaktör för olika skrifter, redare, modellbyggare och trubadur - en del tycks hinna med allt!) Tur att det gick att köpa med sig ett exemplar av boken "Kyrkskeppen vid Västerhavet" av Håkan Tollesson, med foto Ulf Hansson och Lars Schelin att fördjupa sig i - det får bli sommarläsningen i den fiktiva hängmattan!

Polarna

I mina närhetsskogar vimlar det av intressanta typer! Här är några av dem som jag nyligen mött: krokodilen som slukar en ödla (A), det snabelförsedda trollet som ramlat omkull (B), urtidsfåglarna i parningsdans (C) och björnen i trädstammen (D).

Förgånget

Vittring

Fick en känsla av att jag gick i någons spår när jag såg det här avtrycket i stenhällen i Änggårdsbergen häromdagen.

Inget att hänga upp sig på?

Naturens galghumor?

Oj, så länge sedan det skrevs något här då! Får väl bryta tystnaden genom att berätta lite från dagens skogspromenad, som blev en värsting så här på årets första härliga sommardag - dryga 18 kilometers skogsflanerande i fem timmar, det är jag rätt nöjd med...

Jag brukar ha kameran med mig för att komma ihåg var jag har varit, så och idag. Längs den vandringsväg jag gick idag finns en liten betongbänk som jag tycker vittnar om att någon varit omtänksam genom att placera ut den. Tyvärr står bänken lite för tidigt på min runda för att jag skall behöva utnyttja den, men jag tyckte att den var värd en kom-ihåg-bild. Och nu kommer det underliga: när jag kom hem och tömde kameran så såg jag plötsligt klädhängaren som dinglar över stigen som jag sedan fortsatte på. Konstigt nog såg jag inte galgen där jag gick, och ändå hänger den så lågt att jag borde ha slagit huvudet i den!

Har svårt att tolka in något övernaturligt i bilden - hade det varit en gråtande madonna eller en tomtegubbe så OK, men en klädgalge? Fast visst kan man fundera vem som brukar hänga här...

Makeover - inget för ormbunkar!

Inte fullt så gammal ormbunke

Jag, som trivs med att gå i mina gamla paltor och sällan ser någon mening i en förändring av vårgarderoben, har fått hjälp från oväntat håll. Forskare har nämligen hittat fossil från en ormbunke som var samtida med dinosaurierna för 180 miljoner år sedan. Ormbunken, en kungsbräken, blev inkapslad i samband med ett vulkanutbrott i nuvarande Skåne, och forskare kan nu konstatera att den än idag ser ut som den gjorde då. Det är klart att man nu tar chansen att förklara att man är som ormbunken - varför förändra något som i stort sett är fulländat?

Ödeshemman

Peppared 12 mars 2014

När husen revs för fyrtio år sedan och och hemmanet blev till ödetomt så lämnades stentrappan och räcket kvar att vittna om fnissande småflickors bara fötter mot trappan och små händer som knappt rörde räcket. De grova arbetskängornas tunga tramp och valkiga nävarnas grepp kring järnrören är för evigt inkapslade, liksom kvinnors lätta steg och vinbärsfläckade handflator efter rensandet i trädgårdstäppan. Och stenarna känns stadiga och räcket ger stöd även för den sentida besökaren.

Klippsprånget

 Jag har berett plats för en del statyer på min blogg, men "Mannen som bryter sig ur klippan" av Axel Ebbe har inte fått komma till heders förrän nu, vilket är lite märkligt eftersom jag tog den här bilden redan i september 2007. Statyn finns att beskåda i Lundagård i anslutning till Lunds universitet, där den placerades 1918 som en gåva från staden Lund till universitetet med anledning av dess 250-årsjubileum.

När jag sökte efter faktauppgifter om Axel Ebbe så fann jag att trion  Jan Hemmel, Jan Troell och Björn Kjellman just i dagarna håller på att sammanställa en timslång filmdokumentär om denne skånske konstnär och författare som föddes 1868 och avled 1941. Att det var en intressant personlighet förstår man när man läser vad som skrevs i SvD i samband med konstnärens bortgång. "Axel Ebbe var en överraskningarnas man och en mångfrestare. Han skulpterade, målade, etsade, skrev vers på sitt eget skånska tungomål och tryckte dem i dyrbart illustrerade böcker. Han var på en gång en andaktsfull skönhetsdyrkare och en munter skämtare, en hög filosof och en glad livsnjutare. Även om omdömena om hans konstnärliga insats kunna skifta, framstår han som en av de mest egenartade personligheterna i svensk konst på sin tid."

Axel Ebbes skånska förankring framgår inte minst av att hans mer kända verk alla återfinns i Skåne, bland dessa då "Mannen som bryter sig ur klippan". Verket i granit sägs skildra hur människan lossgör sig ur okunskapens mörker.

Själv vill jag när jag ser statyn även associera till myten om guden Mithra(-s), som sades ha fötts som vuxen ur en klippvägg.  I Saint Aubin i Frankrike upptäcktes 1886 en antik staty av Mithra som kanske inte var obekant för Ebbe, som vistades bla. i Paris på 1890-talet. Ser dock ingen annan som dragit några paralleller mellan Ebbes staty och Mithralegenden, så kanske är det bara en tillfällighet.

Solsten

Killingatången 140217

När tiden gick stod stenen kvar.

För den vinande nordan och vintern, broder

I Lund har omtänksamma människor försett statyerna Pomona resp. Carl von Linné med stickade kläder som skydd för vinterkylan. Pomona fick en elegant klänning, medan Carl fick nöja sig med ett par benvärmare. Funderade på vilken staty jag skulle vilja bylta på, och kom fram till att Dan Andersson på Järntorget i Göteborg ser änna frösen ut. Om hans hatt ser bekant ut så beror det på att den är hans egen.

Fotnot: anledningen till att Dan Andersson står staty på Järntorget är att han arbetade på Ny Tid 1917-18. Rubriken är lånad från Dan Anderssons Julvisa i Finnmarken.

Bolten

Kjerag (bild från Wikipedia.no)

Kjeragbolten hör till de stenar i världen som jag nöjer mig med att beundra från avstånd. Anledningen är att denna 5m³ bumling sitter fastkilad mellan två bergssidor med 241 meter fritt fall lodrätt och därefter ytterligare 745 meters sluttning ner mot Lysefjorden.

                                                                                 

För den som i likhet med mig får svindel av att stiga upp på en stol är det bara inte att tänka på att bege sig upp för att beskåda stenen på närhåll. Det är dock flera tiotusentals människor per år som finner det mödan värt att anslå de 5-6 timmarna det tar att vandra upp och ned för att beskåda den hänförande utsikten över Lysefjorden, och en hel del av dem drar sig inte ens för att klättra ut på Bolten. Det finns förstås ingen anledning att ifrågasätta människors rätt att frivilligt utsätta sig för den faran, men åtminstone jag blir lite betänksam av att se människor som tar med barn ut på stenblocket.

  

Faktum är dock att det inte verkar ha återapporterats några fall från själva Bolten, däremot har ett tvåsiffrigt antal människor omkommit i samband med BASE jump från Kjerag, och ytterligare ett antal har omkommit i samband med klättring på bergssidorna. Berget ruvar också på ett mysterium: en artonårig dansk studerande försvann under en vandring spårlöst från sin klass i augusti 2002 och har aldrig återfunnits.

  

Ett annat och trots allt mindre obehagligt mysterium är den s.k. Kjeragsmellet. Den yttrar sig som namnet antyder i en kraftig smäll i förening med att det tränger ut rök från fjällväggen. Fenomenet har återkommit med vissa mellanrum i samband med östanvind av en viss styrka och blev dokumenterat redan 1855 av en lantmätare som antecknade: ”Jag hörde först enstaka skrällar som efterhand blev starkare och starkare, varpå jag hörde en enorm smäll och såg en ljusstråle med kraftigt vitt sken fara i horisontell riktning ut från klippan till ungefär mitten av fjorden där den löstes upp och försvann.” Någon säker förklaring till naturfenomenet har hittills inte framkommit, men lokalbefolkningen har förklarat det med att det uppstår i samband med att vatten pressas ut från fjällväggen när östan ligger på i en viss vindstyrka. Att smällen fascinerar många människor kan man inte minst förstå av att självaste Victor Hugo hör till dem som beskrivit det. I likhet med mig föredrog han dock att skildra Kjerag från betryggade avstånd... 

  

Fotnot: Kjeragsbolten är inte den enda hissnande upplevelsen kring Lysefjorden. På motsatt sida fjorden och längre ut mot mynningen ligger den än mer kända turistmagneten Preikestolen. Fast finsmakarna talar ändå om Kjerag som ”majestätet vid Lysefjorden”.

                                                                                                                                                                                        

Stenfolket

"Ja vi tror på dem. Det är en slags relation med naturen, som med stenarna. Alla de bor i stenarna, så man måste respektera dem. Det handlar bara om respekt."
Bjork i TV-intervju.

Så här års råder det lite uppbrottsstämning hemma hos alverna på Island. Nyår är ju deras stora flytthelg, och då de inte är lika metodiska i sitt lägenhetssökande som människorna brukar det råda lite lätt panikstämning kring trettonhelgen - det är då de skall vara inflyttningsklara i sina nya stenblock och bergknallar. Då händer det att man kan få se dem stående, lätt villrådiga, i någon vägkorsning vid midnatt, och vissa letar sig till och med fram till människornas boningar i jakt på något lämpligt krypin. Men innan man beger sig iväg från sina tidigare bostäder sätter man eld på sitt gamla bohag, och då kan man se flammande lågor lite varstans vid kända alvbosättningar.

Någon gång vid 1700-talets mitt spred sig seden med nyårseldar till människorna på ön när några ungdomar gjorde ett bål av uttjänta silltunnor och tjära, och numera är Island omtalat för sina nyårsbrasor. Det sägs att en och annan alv eller huldra kan ses söka sig in bland människorna kring eldarna för att värma sig lite.

Att alver flyttar kring nyår innebär inte att deras gamla bostäder blir stående tomma. Det finns de som gjort misstaget att försöka sig på att ta alvers mark i anspråk men blivit varse att det är ogjort arbete. I en känd alvbosättning i Hafnarfjörður finns ett synligt bevis på det; i ett stort stenblock sitter ett stort spett hårt inkilat. Det har suttit där sedan några byggnadsarbetare fått i uppdrag att klyva stenen, men nu råkade det bo en alv där så gubbarna fick vackert avbryta jobbet, och spettet, ja det sitter där som sagt än i dag.

Nu är inte alla av småfolket totalt omedgörliga att flytta på sig, om man bara förhandlar med lite finess. På Islandsbloggen.se återges en liten rörande historia hur alver och människor kan mötas i samförstånd. Det började med att den färgstarke isländske pokitikern Árni Johnsen halkade av vägen med bilen väster om Litla Kaffistofan. Bilen voltade fem gånger och blev liggande intill ett stenblock, men Árni undkom oskadd. Några år senare när vägen skulle dras om på den aktuella sträckan visade det sig att just denna sten riskerade att hamna under vägbanan. Som vi senast i dagarna sett gör islänningarna hellre en kurva förbi en alvsten än flyttar på den eller förstör den vid vägbyggande, men i det här fallet löste det sig på ett bättre sätt.

  Árni bad Ragnhildur Jónsdóttir från Hafnarfjörður att ta sig en titt på stenen och dess innevånare. Då visade det sig att den beboddes av tre generationer älvor av 35 centimeters längd. Ragnhildur uppmärksammade Fréttablaðið att de små inte alls var nöjda med livet vid Litla Kaffistofan. "Stenen var så sned och den gamla mannen var missnöjd med det. Hans säng var i stort sett uppe på kanten", meddelade hon. Det visade sig att älvfolket inte ställde sig avvisande till en flytt. "De satte som villkor att utsikten skulle bli fin. De vill kunna se ut över havet", förklarade Ragnhildur.
 
Så ett år senare gick flyttlasset när den den 24 ton tunga stenen forslade över till Höfðaból på Hemön, där Árni Johnsen har sin bostad. De sju älvorna, osynliga vid denna tid på året, placerades i en korg av Ragnhildur Jónsdóttir och fick göra resan i hennes bil. De små försågs med en burk honung att äta ur om hungern skulle sätta in under resan.  Árni stod för biljetterna för två av de små resenärerna, de yngsta. (Vem som betalade för de andra fem förtäljer inte historien. Kanske plankade de?)

 Ragnhildur Jónsdóttir säger till Fréttablaðið att småfolket troligen blir belåtna med sin flytt. Förutom att de fick den havsutsikt de begärde så uppfylldes även familjens krav på att stenen skulle placeras där det fanns tillgång till gräs, eftersom de tänkte skaffa får. Men Magnús Skarphéðinsson, rektor för Álfaskólinn, är något skeptisk och säger till RÚV att andra försök med att flytta älvor bara inneburit problem.

Så kan det gå till på Island, och till den som ler lite i mjugg kan sägas att det för till inte så länge sedan fanns, och kanske finns än i denna dag, sådana i vårt land som var övertygade om alvernas existens. Det finns en hel del uppteckningar gjorda för runt sjuttiofem år sedan där "jolvetter" (jordvättar) och "backfôlke" nämns med respekt. En meddelare från Gillberga i Värmland berättar sålunda: "Dä ligger en stor sten ätter vägen mella Backa å landsvägen på Byns mark ve sida om vägen. Den stenen ha inte vôre bra. Dä berättes om en dräng, som kom å geck vägen fram en kväll. När han kom fram emot stenen, så kom dä som tre eldstråler från sten å for över vägen. Så ska di ha sett en hoper smått fôlk ve den stenen. Men inget vet nô vidare om den plassen änne sten, än nô mystiskt ska haft sitt tehôll där."  (Bergstrand: "Värmlandssägner".)

Egen bild, dock ej från Gillberga.

 
Fotnot: det finns säkert alvologer som kan finna felaktigheter i texten, vilket jag i så fall beklagar redan nu. Utöver de källor jag markerat i länkarna har jag även hämtat information från sajterna iceland.is och Samfundet Sverige-Island.

De som kom och gick

Hundra år efter att Vandrarföreningen grundades är stenen mer eller mindre bortglömd. Ett fallet träd ligger sedan länge över den, och informationsskylten är igenärgad.

"Dalgångarna, som på Hisingen samt nedåt Mölndal och Kungsbacka ofta bli vida slätter, äro täckta av fet stenfri havslera och tillhöra vårt lands förnämsta jordbruksbygder. Här är klimatet milt, här växer murgrönan vild och ligustern och kaprifolen och på sommarnätterna kan man få höra näktergalen sjunga." 

  ~Thorsten Orre: Vandringsliv kring Göteborg, STF:s årsskrift 1938.

"Flash mobs" är ett fenomen för barn av vår tid. Wikipedia beskriver det ungefär som sådant som händer när en grupp människor plötsligt samlas på en offentlig plats för att där göra någonting oväntat en kort period och sedan skingras direkt efter. Kallelsen till aktiviteten får man via sociala media eller djungeltelegrafen.

I det tidiga 1900-talet var det annorlunda. Dels fanns givetvis inte nutidens möjligheter att kalla till gemensamma aktiviteter, dels fanns det en strävan bland likasinnade inom olika områden att organisera sig i föreningar och sammanslutningar. Kring förra sekelskiftet uppstod ännu verkande föreningar som Svenska Turistföreningen och Naturskyddsföreningen, men det fanns även diverse föreningar som kom och gick. En sådan förening var, i dubbel bemärkelse, Göteborgs Vandrareförening. 

I oktober 1913 konstituerades Göteborgs Vandrarförening i Gunnebolyckan i Mölndal. Föreningens  ändamål var att ”att i Göteborgs omgivningar anordna för kroppen stärkande och sinnet uppfriskande fotvandringar". Fotvandringar en söndag kunde likt nutidens "flash mobs" samla flera hundra deltagare, men aktiviteterna sågs inte med blida ögon från gammalkyrkligt håll, man tyckte att söndagarna skulle disponeras för "hvila och bruka Guds ord”.

Som i så mycket annat friluftsliv var Norge en föregångsnation, och många svenskar var vid nittonhundratalets början medlemmar i norska turistföreningen och förlade sina vandringsäventyr till norsk mark. Men åren efter unionsupplösningen var väl inte grannsämjan på topp, och istället vände de svenska vandrarna uppmärksamheten allt mer åt det egna landet. Vid tiden för Vandrareföreningens bildande 1913 skrev GP: "Våra vandringar bestodo till en början egentligen i strödda sommarvandringar, fjällvandringar, skolungdomens resor och vandringar. Vi försummade härunder ofta vårt eget land. Kom så Svenska turistföreningen med sitt storartade arbete på turist- och vandringslifvets höjande i vårt land. Ofarbara vägar gjordes tillgängliga, fjällen fingo sina turisthyddor och fjällat satserna sina broar. Men hembygdsvandringarna försummades. Man kände ytterst litet af sin hemtrakts säregenheter i natur. Det saknades kanske icke intresse, men däremot den ledande själen."

I det tidiga 1930-talet färdades Göteborgarna under söndagarna med utflyktståg ut till regionens motsvarigheter till Hardangervidda: Hindås och Floda. Naturen genomkorsades av vandringsleder där hurtiga göteborgare i sportkläder glatt promenerade i gemytliga sällskap. Men redan då fanns det ormar i paradiset som ägnade sig åt skadegörelse och vilseledande. "Det visade sig vara allt för frestande för en viss sorts vandrare att bända loss stolparna och vända visarna åt fel håll, att skära sönder dem och utsätta dem för allsköns åverkan", skriver Orre med förståelig indignation.

Mycket har förändrats sedan Orre skrev sina rader. Faktum är att Göteborgs Vandrareförening lade ner vandringsstaven precis i den vevan som hans artikel publicerades i STF:s årsbok 1938. Men mycket i det Orre skriver lockar till nutida utflykter, inte minst sedan vi har fått pendel- och regiontågtåg som kan föra oss ut i storstadens omgivningar betydligt snabbare än vad som var fallet med utflyktstågen för sjuttiofem år sedan. Kanske dags att samla en "flash mob" i Hindås för fotvandring tillbaka till storstaden via Vildmarksleden?

P.S. Ett bevis på att det har hänt ett och annat sedan 1938 får man också klart för sig när Orre skriver: "Nu ströva modärna människor härigenom i stora skaror, men det är icke längre sedan än omkring 1870 som vargen ännu strök här och så sent som i början av vårt århundrade höll lon till i skogarna". Han skulle bara veta att 2013 händer det att vargar syns på Göteborgs gator och lodjur strövar i stadens ytterområden! (Så sent som igår kväll rapporterades en varg på Spårhagavägen i Lindome.) 

Svårläst...

 

 

Rör ej rå och rör!

(Egen bild)

Envar som vandrar i skogen har säkert någon gång sett dem, rågångarna i form av stenmurar, järnrör eller rösen. Vad som kanske är mindre känt är att dessa markeringar faktiskt är skyddade enligt lag (jordabalken) och inte får flyttas, förstöras eller göras om. Det är inget sentida påfund, det finns uppgifter att lagen har rötter långt ner i de gamla landskapslagarna och kanske rent av i bibeln (se nedan!). Så här löd lagtexten på 1730-talet: "Nu rijfwer, flyttar eller wrijder, then som till laga år kommen är, rå och rör eller skilliemärken, eller sätter andra neder af avighet och illwillia, att dermed förwilla annans rågång: bote fyratijo daler, och ware ärelös."

Som om den jordiska rättvisan inte var nog för den som genom klåfingrighet eller vinningslust flyttade en rågång fanns det ett kanske än värre hot - man kunde nämligen efter sitt frånfälle förvandlas till lyktgubbe! Särskilt utsatta tycks lantmätare som låtit sig lockas till att avsiktligt flytta rågångar åt någon uppdragsgivare ha varit.

Arvid August Afzelius (1785-1871), präst och folklivsforskare, ger en inlevelsefull skildring av lyktmannens tillvaro i "Fäderneslandets historia, sådan hon lefwat och till en del ännu lefwer i Sägner, folksånger och andra minnesmärken".

”En flammande eldslåga rörer sig på heden fram och åter, icke olikt en lykta, buren av en som något söker. Det är lyktmannen, och mången enfaldig tillägger efter de gamlas sägen: ”Det har varit en stjälvrängare, som så irrar med ljus i handen.” Stjäl- eller skilnadsvrängaren betyder en man, som falskeligen flyttat någon råmärke, och över vilken Den Heliga Skrift uttalar en svår förbannelse. Enligt gammal folksägen, får en människa, som gjort sig skyldig till sådan synd, det straff efter döden att ingen ro eller vila förunnas honom i hans grav, utan måste han upp var midnatt och med en lykta i handen leta sig fram i marken till det ställe, där det råmärke stod, som han vrängt, eller falskeligen flyttat. När han går dit, brinner han av samma begär, som då han i livstiden gick åstad att förfalska råskillnaden för sin granne, och säger, i det han går, med grov, hes röst: ”Det är rätt!” - Det är rätt! - Det är rätt!” Men, då han går tillbaka, fattar honom samvetskval och stor ängslan, och säger han då: ”Det är orätt! - Det är orätt! - Det är orätt!” Denna och andra sådana dikter vittna om våra förfäders vishet, att vid själva naturen fästa en varaktig påminnelse och varning mot synd och brott.” 
Afzelius förmedlar också de gamles tro att "på skälwrängarens graf  wäxer aldrig gräs och faller aldrig rägn, eller dagg".
 
Möter du under en sen skogspromenad någon vandrare som bär en rund mössa, vars uppvikta brätte mitt på sidan har en nästan cirkelformig urknipning i kanten (Fataburen 1935) och en lykta i handen så tag dig i akt - lyktgubben lockar gärna med sig medvandrare i sitt tröstlösa värv! Och, inte minst, undvik att själv flytta stenarna om du stöter på en rågång. Du vet ju hur det kan sluta... 

(Egen bild)

"Vem tar en lyktman för en man med lykta?" (Fröding)

Kvarteret som staden glömde

Montage

Jag har gått samma runda hundratals gånger, men först igår hittade jag den lilla stig som förde mig längs åförgreningen in bakom det ruckliga industriområdet. I nuvarande skick duger byggnaderna på sin höjd till kulisser för någon skräckfilm, men med lite kreativitet och mycket jobb skulle det här kunna bli ett område som vilken stad som helst skulle skrika sig hes av lycka att disponera.  Men inte min stad...
Tänk en rustik restaurang och/eller ett trivsamt café här, sida vid sida med ett galleri och kanske en liten musikstudio med scen! Och på andra sidan en brygga längs ån att promenera på, fiska från och titta på stömstararna på stenarna i forsen. Något att drömma om...

Kvar

"Stenmuren står kvar. Och jag vet att längre in är en övervuxen källare 

där ingenting på länge förvarats, utom det oavslutade som vi alltid 

hemlöst deltar i."

 Bengt Emil Johnson: "Hemort".

Mera källforskning!

I förra inlägget besökte vi ju Lackarebäcks källa, och därifrån till källan i Kallebäck är det inget större ”källsprång”, om ordvitsen ursäktas. Källan ligger i Kallebäcks Lider på Gamla Boråsvägen, och strax intill brusar nutida trafik i Kallebäcksbacken fram på riksväg 40. Fast när man står framför den vitkalkade källan känns det som om trätt in i en tidkapsel där stillheten verkar vara normaltillstånd.

Kallebäcks källa omnämns så vitt känt i skrift första gången år 1692, och redan under tidigt 1700-tal fanns planer att bygga en vattenledning från källan till stadskärnan i Göteborg, men dragningen av vattenledningarna inleddes först i mitten av 1780-talet med skotten Andrew Blackwood som tillsynsman. Det var också han som uppförde brunnshuset, som tillsammans med vattenledningen invigdes av Gustav III i november 1787. Konungen gav samtidigt sitt medgivande till att källan skulle kallas Gustafs källa. Länkarna här ovan ger en bra beskrivning över Kallebäck källas historia som vattentäkt, så det finns ingen anledning att upprepa den här.

För den som i likhet med mig stånkat sig uppför de branta liderna är det inte svårt att föreställa sig att de en gång var ett populärt tillhåll för allsköns rövare, som enkelt kunde få stopp på resande åt båda håll genom väghinder och/eller regelrätta överfall. Åren runt 1815 slog en av landets då farligaste förbrytare Anders Ferm och hans kumpaner läger i närheten av källan där de bedrev ett skräckvälde som under dramatiska former avslutades hösten 1816, då två rådiga nämndemän trots blodvite lyckades gripa rövarna och överlämna dem till polisen.

Dagens vägrövare håller förstås hellre till på andra vägsträckor, inklusive RV40. Men över Kallebäcks Lider härskar nu en tidlös ro alltmedan samtiden susar förbi strax intill.

Vila vid denna källa?

Lackarebäcks fina?

Förra inlägget handlade ju om ett historiskt minnesmärke som inte vårdas särskilt pietetsfullt, och här är ytterligare ett exempel på liknande vanvård.

För en del år sedan höjdes ropen om av rädda Svejsaredalen i Mölndal från hotande exploatering. Protesterna vann gehör, och idag kan man fortfarande njuta av att vandra i den vackra bokskogen som leder in i Delsjöreservatet. Men det finns skäl att fråga sig om Svejsaredalen kramades ihjäl vid bevarandestriden, och vad det var till för tillvaro den räddades egentligen?

Alldeles intill Ericssons industrier på Flöjelbergsgatan ligger Lackarebäcks källa, men den som tänkt sig besöka källan bör vara bra påläst innan, för vägvisningen lämnar mer att önska. När man hittat källan (det finns faktiskt en bräda med namnet som upplyser om att man kommit rätt) så finner man ett skräphörn som inte ser ut som det gör på kommunens foto över sevärdheten. Stenbeläggningen har brutits upp, en rostig skylthållare gapar tom, marken är täckt av kvistar och jord och källan tycks användas som tvättinrättning för den vilda camping som ligger intill (det låg kläder på tork vid källan vid mitt besök).

Lite historia om Lackarebäcks källa: på 1700-talet sägs det ha sålts vatten från källan, och långt in på 1900-talet hämtade människor dricksvatten från den. Fram till 1860-talet var brännvinsmärket  "Lackarebäcks fina" framgångsrikt och såldes över hela landet. Varifrån bränneriet hämtade sitt vatten framgår av namnet.
I slutet av 1800-talet hotades Lyckholms bryggeri av förbud att använda sig av Kallebäcks källa till sitt ölbryggeri i Göteborg. För att gardera sig köpte J.W. Lyckholm & Co Lackarebäcks källa 1895, men eftersom man fick behålla rätten till Kallebäcks källa behövde man aldrig utnyttja Lackarebäck.

Nog är väl Lackarebäcks källa värd ett bättre öde än att sluta som bortglömt dike?

Anm. källa om källan är broschyren "Lackarebäck och Ekekullen" utgiven av Mölndals stad.

Undangömd göteborgshistoria

      

        Det finns ett fåtal (nästan) klotterfria ytor i ruinerna.

När jag besökte Klippans kulturreservat tidigare i somras hade jag tänkt mig besöka ruinerna av Älvsborgs slott, som jag visserligen beskådat tidigare men det var länge sedan. Tyvärr gick jag bet, jag hittade helt enkelt inga skyltar som upplyste om hur man skulle ta sig dit.
På hemväg från Tångudden igår gjorde jag ett nytt försök, och rena turen gjorde att jag nu råkade få syn på ruinerna på höjden nerifrån en gata som jag mer eller mindre slumpvis letat mig in på. Numera vet jag  att entrén ligger mellan det höghus som kallas Silon och hotellet Novotel.

Att ruinerna ligger undangömt uppskattas säkert av de klottrare som kunnat härja ostört och solka ner en viktig bit av Göteborgs historia med sina meningslösa symboler och sin naivistiska "konst". Att även andra kategorier trivs i ruinerna framgår av tomflaskor, systempåsar och tomma cigarettpaket som "pryder" området. Undrar när det var som någon från ansvarigt håll på kommunen tog sig en titt på slottsruinen senast? Behovet av klottersanering, städning, gräsklippning och bortsopande av gruset från trapporna (halkrisk!) känns akut, liksom uppskyltningar där slottets placering framgår.

Älvsborg omnämns första gången år 1366, men när borgen i själva verket uppfördes är inte känt. Under senare medeltiden var borgen i de danska unionregenternas händer, det var först under Gustav Vasas tid som den kom att tillhöra Sverige. Det var också han som inledde omvandlingen av den tidigare träborgen till ett vasaslott, ett projekt som fortsattes av hans söner Johan III och Karl IX.

Älvsborg var en del i det försvarssystem som skulle säkra den strategiskt viktiga kil mot havet som älvutloppet innebar för svenskarna mellan det norska Bohuslän och det danska Halland. Slottet erövrades dock 1563 och 1612 av danskarna och fick lösas åter av svenskarna. "Älvsborgs lösen" är ett begrepp som ofta omnämns av historiker.

Från 1547 låg Älvsborgsstaden intill fästningen. Hit hade borgarna flyttat från Nya Lödöse på order av Gustav Vasa, men efter att staden bränts ner 1563 under nordiska sjuårskriget fick befolkningen återvända till Nya Lödöse. I mitten av 1600-talet ersattes det gamla slottet som lås mot havet av Nya Älvsborg ute i älvmynningen. Ruinerna av Älvsborgs slott blev utgrävda mellan 1938 och 1955, fynden finns att beskåda i Kronhuset. År 2005 grävdes en mindre fartygslämning fram i den gamla slottshamnen nere vid älvens strand (framför nuvarande Novotel).

Nya Älvsborg, fotograferat på avstånd från Tångudden igår.

Fotnot: texten om borgens/slottets historia är baserad på vad som står att läsa på den informationstavla som finns på marknivå bakom (!) trätrappan upp till slottet.