Johanna och fåglarna

 En gång i tiden fanns det en spalt i Göteborgs-Tidningen ("den röe", inte dagens tabloid!) som hette "från Johanna till Poseidon", och det är där jag tänker uppehålla mig en stund nu. Göteborg gör verkligen skäl för epitetet "statyernas stad", och två av de mest populära är Johanna och Poseidon. Då talar jag inte nödvändigtvis med någon mänsklig jury bakom mig, däremot tror jag att jag för stadens fåglars talan.

En varm sommar som denna är det tryck i innerstadens vattenhål, och om vi människor söker oss till serveringar med ölrättigheter så letar sig fåglarna med förtjusning till de statyer som har vattenkar - som Johanna och Poseidon. Skall jag vara sanningsenlig så tror jag väl inte att den aspekten som gjorde att statyerna försågs med badmöjlighet för våra bevingade vänner, men fåglarnas närvaro skänker åtminstone i mina ögon lite extra liv åt stayerna.

Johanna är den folkliga benämningen på konstverket i Brunnsparken. Skapelsen lär vara Göteborgs näst äldsta staty, och den heter egentligen La Sameuse, eller Såningskvinnan. Konstnären bakom verket var Per Hasselberg, och statyn göts hos Gruet Jeunes i Paris (originalet i gips finns på Göteborgs Konstmuseum).

Stayn invigdes den 21 juli 1883, vilket alltså betyder att Johanna firade 130-årsdag för en dryg vecka sedan. Den 21 juli är Johannas namnsdag, och var tydligen så redan 1883. Detta i sig låter ju som en rimlig orsak till statyns folkliga benämning, men det finns ytterligare en orsak. Som modell för statyn lär Johanna Ekstein, dansös på Stora Teatern, ha suttit. Vad jag kan se finns det inte så mycket uppgifter om Johanna att hitta på nätet. Här kan finnas en del att forska i, så jag får kanske anledning att återkomma i frågan! Men nu tänker jag göra som fåglarna - ta mig ett bad...
   
 

Fågelvännerna...

Anm: uppgifterna om Såningskvinnan hämtade ur Bengt A. Öhnanders bok "Statyer berättar - 76 konstverk i Göteborg".

Naturaltare

"Grön mossa ler åt tidens tand och glömskan bärgar tidens hö" (Harry Martinsson)

Även om jag är naturromantiker och nog även något lite av en naturmystiker så brukar jag vara rätt rationell när jag vandrar i skog och mark, d.v.s. jag kan njuta av fågelsång och växtlighet som en skönhetsupplevelse utan att nödvändigtvis tolka in andliga övertoner.

Men så finns det platser som jag känner viss vördnad inför. Detta stycke natur passerar jag på en av mina längre promenadslingor, och just på denna plats kan jag få en förnimmelse av att naturfolkens dyrkan av speciella stenar är högst rationell. Här finns ingen anledning att upprätta ett altare i naturen. Det står redan färdigt.

Istidens tomma ögonhålor

(Klicka på bilden för större format)

Häromveckan skrev jag lite om de "små jättegrytorna" i Mölndalsfallen, och jag nämnde då att det finns större gropar i kommunen. Sedan dess har jag hunnit att förnya bekantskapen med de mest kända av dessa, grytbildningarna i Gunnebo (längs Pixbovägen). Det är en serie av åtta urgröpningar som bildar en "canyon", som en tidigare skildrare (Trettondahl 1965) träffande kallat det. Den största av groparna är uppskattningsvis drygt tre meter djup.

 Grytorna bildades när trakten befriades från inlandsisen för omkring 14000 år sedan. I takt med att vattnet strömmade till kom dock grytorna därefter att hamna under vattnet i en postglacial sjö, där de beräknats ha vilat i tusentals år innan de åter kom över ytan. Detta kan ha inträffat för c:a 10.000 år sedan, då den dåvarande stora sjön bröt sig igenom bräckan där nuvarande Mölndalsfallen ligger och sökte sig mot "Askimsfjorden" (Larsson 2013). Fjorden sträckte sig vid den tiden in över vad som i våra dagar är centrala Mölndal.

På senare år har åtminstone fyra "nyupptäckta" grytor i kommunen dokumenterats (Gahrn 1989), varav den största, belägen sydost om Sisjön, är 450 cm djup och 396 cm bred. Sannolikt väntar ytterligare grytor på att bli upptäckta, många kan med tiden ha fyllts med jord och grus.

Mer att läsa om grytorna:
Trettondahl, Edvin: "Jättegrytorna i Gunnebo", Mölndals Hembygdsförenings årsskrift 1965
Gahrn, Lars: "Fyra nyupptäckta jättegrytor", Mölndals Hembygdsförenings årsskrift 1989
Larsson, Lasse, "Stensjön. Från Stålloppet till Tornvillan", Mölndals Hembygdsförenings årsskrift 2013   

Fotnot: en tidig dokumentation gjord av geologen A.J. Erdmann lär också finnas,  "Jättegrytorna vid Gunnebo (VA öfversigt, Årg. 9, 1852: [No 40], s. 23S—239)."

Bottenstenar

Det är något outgrundligt hos stenarna på sjöbottnen. I årtusenden har de vilat där, som i hemlig sorg över oförrätten att ständigt vistas i det fördolda. Långt innan människan letade sig fram till sjön fanns de där. När vildrenar stack ner mulen i sjön och släckte sin törst var stenarna på plats sedan länge. Så småningom kom barnen. Generationer av barn har glidit på sjögräshala stenar under skratt och gråt. Skrubbsåren bär vittnesmål om en hårdhänt närhet.

Där sjöar finns finns bottenstenen. På grynnan under segelbåten slår rullstenen. Strandstenar griper obarmhärtigt fast kroken och förstör fiskeutflykten. När solen bryter ytan kan vi även skymta djupets stenar. I sällskap med rostiga cykelramar, hoptryckta ölburkar och ruttnande träd som sträcker knotiga grenar mot vattenytan som i  vädjan. Men stenarna ligger stilla, likt ruvande ejderhonor.

En sten som bara göteborgare förstår...

Röda Sten låg så sent som i morse kvar mellan Älvsborgsbron och Nya Varvet.

Att bo i Göteborgsområdet och skriva om stenar utan att nämna Röda Sten, det går ju i längden inte! Av den anledningen tog jag i morse pendeln in till Göteborg, gick ner till Stenpiren och klev på Älvsnabben mot Klippan, allt för att återse det mytomspunna stenblocket. Det var ett tag sedan jag dessförinnan såg Röda Sten, den gången från relingsplats på en Stenafärja.

Många som haft utsocknes bekanta med sig på Danmarksfärjan har nog upplevt samma fenomen som jag gjort några gånger. Man säger glatt till gästerna att "nu skall jag visa er Röda Sten"! Glad i hågen pekar man ut stenen, och varje gång utspelar sig samma procedur. De tittar förvånat och lite besviket på en och säger "ja, någon har målat stenen röd - än sen då?" Som lokalpatriot försöker man då med emfas och med betoning på varje stavelse förklara att "ja, men det är ju Röda Sten!", men det är lönlöst. De fattar inte! Man måste nog ha åkt fyrans spårvagn tio år, ätit halv special på Heden trehundra gånger och hört Ebbe Hagardh predika för att riktigt förstå Röda Stens storhet. Så om du fortfarande inte fattar, då är du inte från Göteborg! Knappast ens från Mölndal...

Det förargliga med den där stenen är att ingen riktigt vet hur det kommer sig att den målas röd, och det är ju just den följdfrågan man i regel får när man står där vid relingen - "varför?" Då finns det ett antal teorier att välja emellan. Populärast är kanske den dramatiska versionen, den om en svensk officer som förblött på stenen efter strid med danskarna. Nästan lika allmän är nog berättelsen om fartyget som höll på att förlisa på älven under svår storm, men att besättningen i sista stund lyckades slå en tross runt stenen och red på så sätt ut ovädret. Till åminnelse av detta målade sedan någon stenen röd. (Hur troligt låter det?)

För att fortsätta genomgången så hävdar vissa att befolkningen fordomdags spärrade av älven på nätterna för att inte fienden skulle ta sig in med sina fartyg och att avspärrningen då skedde i höjd med stenen, som målades röd som riktmärke. Ytterligare en förklaring i raden är att stenen först skall ha målats röd under medeltiden som en gränsmarkering mellan Danmark och Sverige. Blunda och peka mellan versionerna - ingen kan anklaga dig för att ha fel, eftersom ingen vet varför stenen målas! Dock: det äldsta kända skriftliga belägget på Röda Stens existens är från år 1758, då den omnämns som ett sjömärke för en ankringsplats. Kanske är detta helt enkelt även svaret på frågan om dess ursprungliga betydelse och varför den målades röd? Men oavsett när och av vem stenen först målades så har det uppenbarligen uppstått en folklig tradition i att fortsätta måla stenen även efter att anledningen till det bleknat bort. Numera lär det dock vara självaste Hamnstyrelsen som sätter färg på den.

I Köpenhamn hugger man huvudet av Den Lille Havfrue om man vill begå helgerån, i Göteborg målar man Röda Sten blå, och när så sker är det nog bara en fel placerad trängselskattkamera som kan vålla motsvarande lokala känslostorm. Vi har även upplevt vår sten dalahästmålad, och i december förra året var det någon nytänkare som förvandlade den till en inslagen julklapp med vita snören, fast det gick inte heller hem. Vi vill ha vår special med en korv och en kupa mos, och vår Röda Sten skall vara röd! Jag menar, hur skulle världen se ut annars?

Den diskreta välgöraren

Den som vandrar i skogen kan knappast undgå att lägga märke till de stengärdsgårdar som ibland dyker upp och slår följe med en bit med stigen eller omgärdar en sedan länge igenslyad åkerlapp. Det finns inget gladlynt hos en skogsgärdsgård, de bär på ett tungsint vittnesbörd om livets realiteter för dem som byggde dem för bara några generationer sedan. Muren var en avgränsare, vars uppgift endera var att stänga ute eller hålla inne.

Ute på slätterna var stengårdsgårdarna ofta dubbelmurade och uppförda under pedantiskt nit. De vittnar  om makt och välstånd, och välbyggda gärdsgårdar kan än idag stå som äreminnen över dem som uppförde dem. Det känns närmast vanvördigt att ens använda benämningen "gärdsgård" i detta sammanhang, det blir nog oftare "murar".

På skogsgärdsgårdarna ställdes knappast några estetiska krav. De var av det enklare slaget, såväl byggnadstekniskt som utseendemässigt. Idag ser de mest ut att önska att få bli ett med den igenväxande skogen, och de gör inga anspråk på att man skall lägga märke till dem. Men vad som är obekant för de flesta av oss är dessa stenraders nytta för djur- och växtliv. Stenarna har ju förmågan att magasinera värme, och det medför att det uppstått ett mikroklimat i gårdsgårdarna  som är till gagn för bland annat kräldjur, ödlor, hasselmöss, hönsfåglar, vesslor och andra djur. De är även växtplats för mossor och lavar, och i dess närhet hittar vi blåklockor, liljekonvalj och andra blommor. Och det beräknas finnas 16.000 mil stengärdsgårdar i vårt land! För detta kan vi tacka alla de anonyma som slet i sin anletes svett med att uppföra dem, oavsett att deras syfte då var något helt annat.

En liten jättesked?

 Just nu är det lite lågt vatten i vårt kära fall. Den regnfattiga våren har väl skuld i detta, men jag tror även att man dämt upp längre upp i systemet på grund av något arbete i fåran. Tack vare det relativt sparsamma vattenflödet har några av grytorna i fåran blivit synliga. En liten sådan finns lämpligt nog alldeles intill en av utsiktsplatserna, och jag passade på att fotografera den för att få med löpstenarna i den. Om man klickar upp bilden i större format ser man att det finns åtminstone fyra-fem stenar i gropen. Om alla stenarna fångats där, eller om några snurrar runt ett tag för att sedan kastas vidare och ersättas av nya är en öppen fråga.

Principen är i varje fall den samma som anses ligga bakom bildandet av de s.k. jättegrytorna (isälvsgrytorna) från istiden, vi har f.ö.några större gropar även i vår kommun. Groparna har tillkommit genom att sten och grus fastnat i strömvirvlarna och långsamt malt sig ner i berget. Det finns visserligen alternativa skolor om hur jättegrytorna bildats, en av dem är kaviationsteorin (mer om denna här). Men det faktum att löpstenarna faktiskt finns kvar i många jättegropar talar nog ändå för att det är löpstenarna som gjort jobbet. Den lilla aktiva gropen på bilden är kanske också ett praktiskt bevis för detta?

Enligt folktron tjänade groparna som grytor åt jättarna. Kanske är det förklaringen till skeden som ligger vid grytan på bilden? Fast det finns även dokumentation på att en offergåva i gropen kunde medföra tur och fiskelycka, så kanske är det någon som försökt pricka hålet med en silversked? En tredje teori, och den som jag tror på, är att någon i kontorshuset intill fallet stått på gångbron och fikat och sedan varit för lat att diska. Koppen ligger då förmodligen längre ner i fallet...

Två gropar lite högre upp i fallet. (Bilden kan klickas upp i format.)

Återbesök

Stigen som nyss gått genom mörk granskog bär nedför åsens sida, och en till hälften igenslyad ängslycka breder ut sig framför mig. Jag har varit här många gånger, men nu är det några år sedan senast. Det mesta är sig likt. Vildaplarna har motstått väder och vind, och nyponbuskarna har kanske brett ut sig ytterligare. Brunnen är fylld med friskt vatten upp till kanten på karet, och spår i leran visar att såväl räven som rådjuret besökt vattenstället.

Husgrunderna ligger fortfarande kvar vid åsens fot. Grillkolet mellan stenarna berättar att det här är ett frekventerat rastställe, men nu härskar en andäktig stillhet över det gamla tunet. Koltrastens sång från en grantopp skapar en vackert vemodig ljudkuliss.

När jag förr i tiden hittade resterna av gamla torp kunde det hända att jag senare letade i kyrkböckerna för att få veta mer om dem som en gång bott på platsen. Men bilden var enhetlig, bara namnen skiftade. Familjer kom och försvann för att ersättas av andra. Berättelser om för tidigt bortgångna. Barn som flyttade in till stan, eller lika gärna till Amerika. Till sist en ensam gamling kvar i böckerna, och därefter inget mera.    

Nu känns den nedskrivna dokumentationen överflödig. Sitter man en stund på den gamla hörnstenen blir närvaron av det förgångna märkligt påtaglig. "Dåtid övergår i nutid, minnena kommer osorterade in och sakta faller händelserna på plats", för att låna några rader av Jurgis Kuncinas. Med fantasins hjälp hör man barnens glada rop från hallonsnåren och man ser hur mannen i hushållet tar en paus i handslåttern och lutar sig en stund mot lien - kanske lyssnar även han på trastsången? En kvinna med förkläde över den blommiga klänningen och vitt huckle kring de bångstyriga lockarna skyndar från brunnen med en hink vatten till den enda kon, som makligt betar bland smörblommorna nere vid diket. Borta vid syrenbersån sitter en katt och iakttar mig.Vems tid är det, är jag gäst eller observatör?

Sakta bleknar bilderna bort. Jag tar en klunk vatten ur vattenflaskan och reser mig för att vandra vidare. När jag ställer mig upp ser jag katten smyga in i det höga gräset som ingen längre slår. 

De gamle och berget

Montage

Han börjar väl bli van att hitta vägen vid det här laget, den 80-årige japanen Yuichiro Miura. Nu har han nämligen hunnit bestiga Mount Everest för tredje gången! Tiden mellan bergsbestigningarna tycks den åldrige japanen bland annat tillbringa på operationsbordet - han har faktiskt genomgått fyra hjärtoperationer...

Det tycks vara så att herr Miura firar sina jämna födelsedagar med att klättra upp på Mount Everest, föregående attacker utförde han vid åldrarna 70 respektive 75. När han besegrade berget som 75-åring var det snudd på att han blivit den äldste att utföra prestationen, om det inte hade varit för att den 76-åringe nepalesen Min Bahadur Sherchan nått dit dagen innan...

Nu verkar den saken inte vara något som grämt Miura. " Själva rekordet är inte så viktigt för mig, det som är viktigt är att ta sig till toppen", sade han den här gången innan han började klättringen tillsammans med sonen Gota. Lite tveksam över att han skulle nå hela vägen var nog den gamle kämpen trots allt, för när han väl var där uppe kontaktade han dottern Emili i basecampen. "Jag klarade det! Jag kunde inte föreställa mig att jag skulle ta mig till Mount Everests topp som åttioåring", utbrast Yuichiro. "Det här är världens känsla, även om jag är helt utmattad. Men de åttio åren till trots så klarar jag mig rätt bra..."

Fast om nu Yuichiro Miura inte verkar vara så besatt av att sätta rekord så finns det en annan som är det! Den förre rekordhållaren Min Bahadur Sherchan, nu 81, befinner sig nämligen redan i basecamp, beredd att göra ett toppförsök nästa vecka, trots att han besvärats lite av magproblem. Via telefon har han låtit meddela att han känner sig i bra trim och klar att anta utmaningen. Och skulle Sherchan återta rekordet så kan man väl förmoda att herr Miura redan vet var han skall tillbringa sin 85-årsdag så småningom. För jag tror nog att det  bor en liten tävlingsdjävul i honom, trots allt...

Strövtåg i hembygden för små fötter

Läser i tidningen Kommunalarbetaren om barnskötaren Maj-Gun Lindén i Torshälla, som efter att ha jobbat med barn i trettio år ville vidga sina vyer och läste arkeologi på universitetet till D-nivå. Dessvärre är det tunnsått med jobb som arkeolog i hemtrakten, så Maj-Gun valde att återgå till sitt gamla jobb inom barnomsorgen. Hennes kollegor tyckte dock att hon borde använda sin nyvunna kompetens till att berätta för barnen om historia och arkeologi, något som Maj-Gun tog fasta på. Nu genomför hon historiska promenader i hembygden varannan vecka med den äldsta gruppen barn, och konceptet har blivit så populärt att det spridit sig till andra förskolor.
- Jag har hållit på i flera år och det blir så där att "om två år får jag gå, om ett år får jag gå", barnen ser fram emot det och längtar, berättar Maj-Gun för KA.

Maj-Gun Lindéns initiativ har gjort att hon som en av tio nominerats till "Kommunalarnas kulturpris" 2013. Om Maj-Gun blir den som i slutet av denna månad vinner förstapriset på 50.000 kronor så har hon planer på vad hon skall göra.
-Det skulle vara ljuvligt att ta tjänstledigt två dagar och sätta sig och skriva en ny vandring, säger hon. -Det måste finnas mer saker som man kan visa barnen här!

Nog tycker man väl att Eskilstuna kommun gott kunde uppmärksamma Maj-Guns arbete med två dagars tjänstledighet för att planera nya vandringar, oavsett hur det går med priset? Jag är övertygad om att barn som får lära sig om sin egen trakts historia kommer att bli mer varsamma om de gemensamma minnena när de växer upp, och att det är väl investerade pengar att satsa på dem som är beredda att ta ansvar för att föra arvet vidare till nya generationer. Så vad väntar ni på, Eskilstuna?

Holger Danske byter sida

René Blumensaadt Wikipedia.dk (foto)

"Her kunde jeg dog ei blive;

Det brændte mig under Fod.

Nordens Aand var ilive;

Men Dansken mig ei forstod."

B.S. Ingemann: "Holger Danske" (1837) 

I sägnernas värld finns det gott om gestalter som slumrar i berg och jordkullar i väntan på att kallas in till ättlingarnas försvar när deras rike hotas.

En av dessa är Holger Danske, mannen, myten, legenden, som sägs sitta i jourberedskap och "hästesôva" lutad mot ett klippblock i beredskap på
utryckning.

I nationalromantisk anda beställde innehavaren av Hotel Marienlyst i Helsingør år 1907 en staty från bildhuggaren Hans Pedersen-Dan föreställande

den väldige kämpen. Bildhuggaren lät först tillverka en gipsförlaga till statyn. Denna förlaga placerades i källarvalven på  Kronborgs slott och kom att

bli mer berömd än bronsstatyn. Gipsversionen blev dock med tiden angripen av fukt och byttes ut mot en kopia i betong 1985.

Inte heller bronsversionen av Holger har fått vila i frid. Nuvarande hotellägare lät lägga ut statyn till auktion på Internet, vilket väckt visst nationellt rabalder.  

Röster har höjts på att Helsingørs kommun skall överta Holger, politiker har föreslagit att statyn skall köpas av folketinget och flyttas till Christiansborg,

och mitt i smeten dök några spefåglar på Danmarks Radio upp och trissade upp priset till 41 miljoner för statyn (utropspriset var 2,5 miljoner). Många 

debattörer krävde att DR skulle tvingas stå för budet, men så blev det inte. Idag står det klart att köparen är en företagare från Skjern på Jylland, som 

ropat in statyn för 3,2 miljoner (tillkommer 20% i provision samt flyttningskostnader för statyn). Holger Danske skall enligt köparen nu flyttas Skjern, där 

han kanske får chansen till havsutsikt mot Nordsjön i stället för över Öresund. "Slutet godt, allting godt", som H.C. Andersen nog hade uttryckt det. 
Då skall vi inte vara ofina genom att förstöra stämningen med att påminna om att Holger Danske himself slumrar i nuvarande Sverige. Åtminstone påstås
han vara satt på hög i Rönneberga backar i Landskronatrakten...

Slutligen återstår det att se om den danska auktionen får några efterföljare. Kanske står Kopparmärra på Kungsportsplatsen i Göteborg på tur att hamna
på Tradera för att ropas in av Åbytravet? Vem vet, i sagornas och sägnernas värld är inget omöjligt - fråga Hans Christian om det!

 

Stenen från rymden dödade Ludvig

Den spektaktulära meteoritträffen i Tjelyabinskregionen för någon vecka sedan vållade ju omfattande skador på marken, och man beräknar att mer än 1000 personer skadades, såvitt känt dödades dock turligt nog ingen. Händelsen aktualiserar vad man tror sig veta det enda dokumenterade fallet där en människa avlidit till följd av ett meteoritnedslag. Händelsen inträffade i Sverige för mer än 100 år sedan.

På kvällen den 20 maj 1900 var den 55-årige Ludvig Lundberg i Kvavisträsk, Norsjö  kommun (AC) på väg för att träffa sin granne Fredrik på Berge när hela trakten lystes upp av ett kraftigt ljussken i förening med ett kraftigt dån. Då traktens människor vågade ge sig ut för att se vad som hade hänt fann de Ludvig liggande medvetslös på vägen, femtio meter från en 2x5 meter stor krater i marken. Ludvig Lundberg fördes till sjukstugan med avled efter några dagar utan att ha vaknat upp ur medvetslösheten. Man tror att han drabbades av ett slaganfall utlöst av chockvågen från detonationen, samma typ av skada som inträffar vid en bombkrevad.

Vad var det då som hade hänt? Jo, en meteorit hade kommit söderifrån i en flack bana och slagit ner i närheten av vägen där Lundberg kommit promenerande. Sannolikt hade han hunnit registrera ljusskenet men inte haft en chans att sätta sig i säkerhet innan nedslaget skedde. Kratern finns fortfarande att beskåda mer än 100 år efter den fatala händelsen, och det är genom att studera dess form som vetenskapsmän tror sig kunna fastställa rymdstenens bana.  Man reserverar sig dock för att nyfikna som grävde på platsen under 1930-talet kan ha deformerat gropen. Några rester efter meteoriten har inte gått att finna - kanske ligger de nu som stenflisor i någon byrålåda eller uthus någonstans, utan att någon längre känner till historien bakom fragmenten.

Historien om den stora smällen i  Kvavisträsk har räddats till eftervärlden av Kjell Johansson i boken  ”Qwafvisträsk”. Under sin uppväxt på 1930- och 1940-talen kunde han höra äldre personer i byn prata om händelsen. Kanske skulle Norsjö kommun passa på att bygga ett litet minnesmärke på platsen, nu när det talas så mycket om stenarna från rymden?

Fotnot 140130: har hittat ytterligare ett fall där en person sägs ha dödats av en meteor. I Östgötaposten 8/1 1910 kan man läsa:  "Dödad af en meteorsten. På ett egendomligt sätt förlorade härom natten en engelsman lifvet i närheten af Belle-Fontaine vid San Francisco. En meteor föll, krossade en byggnad som antändes och dödade engelsmannen. Meteoren, som uppgifves ha haft ett omfång af 7 ½ till 10 meter, borrade sig slutligen sex meter ned i jorden."

En blåvit sten

 

En gång i min relativa ungdom kom jag att spela korpfotbollsmatch (av den allra mest primitiva sorten)  på en liten gräsplan nedanför Annedalskyrkan mot Slottsskogen. Senare rörde jag mig i mitt arbete alldeles i närheten av samma plätt flera gånger i veckan under något år, men inte förrän flera decennier senare när jag fick se stenen här ovan insåg jag att jag rört mig på historisk mark. Samtidigt fick jag ett namn på platsen, Karlsrofältet.

Det var nämligen på Karlsrofältet som IFK Göteborg spelade sina första matcher efter att föreningen bildats i närbelägna Olivedal 1904. På den tiden var Karlsrofältet inte den lilla gräsplätt som den är i dag, utan ett större fält där traktens ungdomar förlustade sig med idrottsaktiviteter av alla de slag. Efter några år insåg laget att planen var för ojämn för matchspel, så man flyttade vidare till blivande Ullevi, men man behöll Karlsrofältet som träningsplan fram till 1910.

Året innan IFK gjorde avspark på Karlsrofältet hade Särobanans stationshus invigts på Karlsroplatsen, som låg i korsningen Frölundagatan och Karlsrogatan, ungefär 125 meter NV om Annedalskyrkan. Där låg det sedan till 1960, då det revs, samtidigt som en ny resandehall för banan uppfördes vid Linnéplatsen. Detta för att Dag Hammarskjöldsleden skulle fram, och dämed var även Karlsrogatans öde beseglat, det enda som idag verkar finnas kvar som minne om Karlsro är stenen.

Så här efteråt så törs jag nog säga att jag hade ansträngt mig lite mer i matchen om jag då hade vetat om platsens betydelse...

Så här såg Karlsrogatan utvid tiden för IFK Göteborgs bildande

 (Tycks ha varit ett burget område, av kåkarna att döma.)

Följ förfallet

Det var visserligen ett tag sedan jag skrev på den här sidan, men ännu ligger inte sidan i ruiner, till skillnad från Apotekaregatan 17 i Göteborg, som såg ut som ovan strax innan huset blev lågornas rov och till sist jämnades med marken.

På nätet finns det många intressanta sidor om spännande och in i det sista (ofta) vackra byggnader. Jag kan även rekommendera en sökning på förfall på Google. Klicka sedan på "bilder" så hittar du många sevärda husruiner som inte är utlagda på de vanliga urban explorersajterna.

Keb

Kebnekaise, sett från Sälka (bearbetad Wikipediabild)

På ett av mina tidigare jobb hade jag en arbetskamrat som var före detta fallskärmsjägare och en riktig friluftsmänniska. Han hade varit uppe på Kebnekaise ett flertal gånger, en gång hörde jag honom ganska familjärt och kanske lite vanvördigt kalla berget för "Keb" när han pratade fjällvandring med likasinnade.

De senaste dagarnas dramatik och tragik har dock visat att Kebnekaise fortfarande inte är vilket utflyktsmål som helst. När snöstormen yr är även de mest fjällvana maktlösa att ta sig fram. Nu visade det sig ju att inte ens den snabbaste räddningsinsats hade hjälpt, döden var uppenbarligen ögonblicklig för de fem ombord när Herculesplanet flög rakt in i den västra bergväggen, exploderade och till största delen begravdes i en lavin.

Flygolyckor med lika många döda eller fler har inträffat i Norge under modern tid, det har då framförallt rört sig om helikopterolyckor. Kebnekaisekatastrofen har dock fått en extra dimension, dels för att det inträffade i ett sådant spektakulärt område, dels för att det länge fanns ett visst hopp om överlevande på fjället. Men nu är allt hopp ute, och vad som återstår är att finna offren och samla ihop så mycket som möjligt av vraket för att om möjligt finna olycksorsaken. Redan nu finns det farhågor om att det kan bli en del "katastrofturister" som söker sig upp till STF:s fjällstation vid Kebnekaise i sommar. Fast av naturliga skäl krävs det ju ganska mycket förberedelse att ta sig till fjällstationen, så någon massvandring lär det knappast bli fråga om.

De flesta vrakdelarna har återfunnits vid Rabots glaciär. Glaciären är döpt efter fransmannen Charles Rabot, som är känd som den förste att besegra Kebnekaise. I augusti 1883 nådde en expedition ledd av fransmannen bergsryggen mellan syd- och nordtopparna, men bedriften blev inte spridd till allmänheten förrän femton år senare, då Rabot omnämnde det i en bok.

I mars 1910 skedde det första lyckade toppförsöket vintertid. Så här skrev Östgötaposten den 10 april samma år: "Vinterbestigning av Kebnekaise. Kebnekaise, som bekant är Sveriges högsta fjäll, har den 28 mars blifvit bestiget för första gången vintertid af löjtnant H.N. Pallin från Stockholm, hvilken från Kalixfors med en lapp som bärare på skidor gått upp till turistföreningens Kebnekaisestuga.
Uppstigningen, som gjordes af löjtnant P. ensam, var mycket svår och ansträngande samt tog sex timmar i anspråk, under det att nedfärden gjordes på tre timmar. Bestigningen gynnades af det vackraste väder, och utsikten från toppen var utomordentligt storartad och praktfull med så klar luft, att oceanen kunde skönjas i vester." Pallin var 57 år vid denna tid, så det var en strong prestation!

Nu väntar Kebnekaise på att utmanas av nya bergsbestigare och fjällklättrare i sommar. Faktum är att topparna i takt med avsmältningen av snö och is har blivit allt besvärligare att besegra. DN skrev för några år sedan: "Till sydtoppen (2102 m.ö.h.) är vandringen krävande. Men nordtoppen (2097 m.ö.h.) är betydligt mer otillgänglig. För att ta sig upp där krävs det klätterutrustning och stor alpin erfarenhet. Att gå över kammen mellan topparna har också blivit svårare i takt med att snön och isen smält." Misstänker att detta snarare uppmuntrar än avskräcker äventyrarna...

Sticks and stones

Se inslag från YouTube

Medan jag skrev raderna om offerkasten blev jag lite nyfiken på om det finns några uppteckningar om denna sed på närmare håll. Jag bad Lars Gahrn i Mölndals Hembygdsförening om hjälp, och fick snabbt ett klipp ur föreningens tidning "Faesbiaergha" 1937 i retur. Där skriver Sigfrid Eyton under rubriken "Jag minns" bl.a.: "Förr gick vi alltid in till Göteborg, och då begagnade vi en stig, som gick över bergen från Eklanda in mot staden. Vid sidan av stigen låg en stor stenhög.
Jag minns att de gamle berättade att en dansk krigare blivit mördad av ortsbefolkningen och gravlagd här uppe i bergen. Folk som gick förbi skulle kasta en sten på graven, ty annars skulle de råka ut för någon olycka. Till slut blev det så ont om stenar i närheten, så man fick bära med sig stenar långa sträckor."
Senare i artikeln:
"Här uppe på berget i Eklanda ligger ett stort röse. Nu för tiden är ju sådana skyddade, men så var det inte förr.
Jag minns att de gamle berättade att en pojke plockat upp stenarna i mitten av röset och då hade han funnit en sabel, som var avbruten på mitten. Men det var ju länge, länge sen."

Googlar man på offerkast är det svårt att hitta några internationella belägg på denna form av rit, kanske främst för att begreppet är svårt att översätta. (Ett försök jag sett är "victim throw"...). Men skam den som ger sig! Lite oväntat fann jag att indianer i nordamerika under sina förflyttningar också hade offrat stenar och kvistar på speciella platser.

I Plymouth, Massachusetts, ligger längs Old Sandwich Road en plats som heter Sacrifice Rock (ej att förväxla med Plymouth Rock!) Redan sekler innan engelsmännen fann vägen hit var Sacrifice Rock betydelsefull för de vägfarande. De resande lämnade efter sig grenar och stenar på stenhällen, kanske som ett offer eller som en "lyckoslant" för fortsatt trygg färd - ingen kan längre tyda orsaken till denna sed.

Många generationer av Pokanoketindianer och andra stammar på resa mellan Sandwich och Plymouth placerade dessa offergåvor på Sacrifice Rock, vilka med tiden växte till en ansenlig hög. Denna hög utgjorde länge en välkänd del i landskapsbilden för ortsborna, innan den tyvärr blev lågornas rov någon gång på 1800-talet. (I trakten finns f.ö. ytterligare några liknande offerplatser längs vägarna.)

Lokalhistorikern William T. Davies gör följande tolkning : "Dessa stenar, fortfarande täckta av smågrenar med mera, är ett kvarlämnat monument över urbefolkningens religiösa riter. Liksom Manittos Asseinah eller de västliga indianernas andeklippor (Spirit Rocks) har de offrade grenarna bildat en hyllning till Den Store Anden, som de resande paraderade förbi under vördnadsfull tystnad."
Idag är tyvärr Sacrifice Rock lite svår att nå för nutida resenärer, eftersom det råder brist på lämpliga parkeringsplatser och andra bekvämligheter i anslutning till platsen. Samhällsplanerarna försöker dock att integrera området i stadsbilden på ett sätt som kan framhäva platsens historiska betydelse.

Descansos

Alla som kör bil har säkert någon gång sett dem, blommorna, korsen och ljusen på vägkanten som markerar att här har en eller flera människors liv släckts i en trafikolycka. Kanske får det oss att lätta lite på gasen, men det kan också innebära att vi tappar uppmärksamheten från körningen ett ögonblick. I områden mer tättrafikerade än våra vägar har man noterat att det finns ett problem med att å ena sidan ge människor utrymme att få utlopp för sin sorg och saknad, samtidigt som man å andra sidan måste se till att de i samband med det inte utsätter sig själva och andra för risken att bli skadad. Det här är ett globalt fenomen, i Australien uppskattade man redan 2003 att det vid var femte olycksplats där människoliv krävts fanns sådana här minnesplatser.

Även om seden att markera en olycksplats kan upplevas som tämligen ny hos oss så ingår den dock i en tradition med rötterna långt bak i det förgångna. Än idag finns det historiekunniga personer som kan berätta om de gamla offerkasten, där strömmen av förbipasserande ibland under flera sekler kastat en trädgren eller ibland mynt vid en olycks- eller brottsplats. Jag har själv en gång blivit visad på en sådan plats utanför Lindesberg, där en kvinna enligt min källa för länge sedan hittats sittande död uppkrupen intill en sten, och där stenen ännu för fyrtio år sedan var draperad med torra kvistar. I fallet med offerkasten var dock inte syftet kanske så mycket att hedra den döde, utan mer att skydda sig själv från ond bråd död, och även att hindra den förolyckade från att gå igen.

I USA finns en tradition från spanska och latinamerikanska invandrare, som när man bar någon till den sista vilan satte ner ett kors på vägen på de platser när man ställde ner kistan för en stunds rast. Från sydvästra USA finns också tidiga belägg på att resenärer i konvojer, parajes, märkte ut gravplatser över människor som dött under resan med ting som påminde om den döde, s.k. descansos.

Nu är det inte bara minnessaker som kan påminna oss om den skoningslösa döden längs våra vägar. Jag minns från min barndom i sydvästra Värmland hur ett bilvrak efter en dödsolycka baxades upp högt på en mängd oljefat nära olycksplatsen. Kanske tjänade den som en varning, men med lite perspektiv på det hela tycker jag att det var lite osmakligt. Det här för oss dock till ett nytt fenomen, ghost bikes. Dessa utgörs av en vit cykel, i bland själva olycksfordonet, på platser där en cyklist förolyckats. Givetvis är tanken att uppmärksamma de faror som cyklister utsätts för som oskyddade trafikanter, men även i det här fallet känns själva idén enligt min åsikt en aning morbid. Oavsett detta så har vi även i vårt land nu fått den första (?) "spökcykeln" utplacerad vid Slussen i Stockholm, vilket dokumenterats av Lars Epstein i DN. Bara att hoppas att vi slipper se många av dessa speciella cyklar, med allt vad de innebär...

Honningsvågs stora son

Sommaren 1944 ägde en märklig begravning rum i Montrose, Skottland. Sex besättningsmedlemmar från det norska fartyget Thorodd bar en kista dekorerad med den norska flaggan. I kistan låg en av fartygets besättningsmedlemmar, som nu fördes till den sista vilan. De tappra sjömännen från Thorodd som stoiskt uthärdat krigets fasor, bortavaron från sina familjer och förlusten av kamrater till sjöss utan att någonsin visa känslor öppet grät nu förtvivlat i gemensam sorg och saknad.

Sorgefärden kantades av åttahundra tysta barn från Montrose och Dundee, och i deras sällskap hemmafruar, butiksinnehavare och fabriksarbetare, alla där för att säga adjö till till en död hjälte. Lokala dignitärer och sjömän från sex norska fartyg bildade hedersvakt när kistan grävdes ner i sanddynerna vid South Esk Rivers strand. Allt sedan den dagen har graven vårdats av ortsbefolkningen, och var tionde år håller den norska flottan en minneshögtid på plats över den som vilar i graven, den norska Sankt Bernhardshunden Bamse, som avled den 22 juli 1944 i hamnen i Montrose till följd av en hjärtåkomma (en ganska välkänd dödsorsak hos denna ras). På hans grav står det: "BAMSE 22-7-1944. Faithful friend of all onboard the «Thorodd». Largest dog of the allied naval forces."

Bamse föddes i Oslo 1937, men kom som valp till den norska familjen Hafto i lilla Honningsvåg på Magerøya, långt upp på den norska kusten. Han blev snabbt en avhållen lekkamrat till familjens fyra barn, men speciellt tydde han sig till Vigdis, den yngsta medlemmen i syskonskaran, och när flickan låg riktigt svårt sjuk under en tolvdygnsperiod vek knappt Bamse från hennes sida förrän krisen var överstånden.

Eftersom far i familjen, Erling, var skeppare och ägare av fiskefartyget Thorodd föll det sig naturligt att Bamse blev skeppshund. Efter andra världskrigets utbrott inkallades Thorodd 1939 till den norska marinen, där fartyget kom att tjänstgöra som patrullfartyg, stationerat i Hammerfest, och från vintern 1940 fanns Bamse registrerad på fartygslistan som besättningsmedlem. Samma sommar, strax innan den norska kapitulationen, var Thorodd ett av 13 fartyg i en eskader som begav sig mot Storbritannien. Nu blev Montrose och Dundee skeppets hemmahamn, och Thorodd gjordes om till minsvepare. Och det var här Bamse blev en lokal kändis!

När Thorodd befann sig ute i krigsområden hade Bamse sin postering vid främre eldställningen, och för att skydda honom lät besättningen tillverka en specialhjälm att bäras under strid. Men det var när fartyget befann sig vid kaj som Bamse visade sin verkliga styrka. Vid ett tillfälle räddade han en besättningsman från ett knivöverfall genom att knuffa gärningsmannen i vattnet, en annan gång bogserade Bamse en skeppskamrat som råkat falla överbord in till land.
Då besättningsmännen likt många andra sjömän någon gång kom i dispyt med varandra var Bamse snabbt på plats för att medla, och bara genom sin vänliga närvaro fick han hetsporrarna att lugna ner sig. Fast även om Bamse förvisso var en Sankt Bernhard var han inget helgon själv alla gånger. Det hände att han smög iväg från båten för att ta ett nappatag med någon annan skeppsjycke - kanske för att lätta på den frustration det innebar att hålla reda på alla bångstyriga skeppskamrater. Till besättningens förtret förlade Bamse gärna dessa möten till ett kollager, och när han återvände efter en sådan utflykt återstod det bara för besättningen att ställa den skamsne, fast kanske även lite stolte, besättningsmedlemmen i duschen.

När det alltför ofta hänt att sjömännen blivit sittande för länge på sitt favorithak Bodega Bar och missat sina plikter kom man på att Bamse ju kunde hämta hem dem i tid. Sålunda lärde man Bamse att ta bussen från hamnen till busshållplatsen närmast Bodegan, och man fäste ett busskort på hans halsband för säkerhets skull, även om busschaffisen säkert gärna hade låtit honom åka gratis. De gånger det inte fanns någon berusad sailor att hämta återvände Bamse till hållplatsen och reste hem "tomhänt", förmodligen ganska missmodig...

Snart hade ryktet om Bamse spritt sig inte bara bland lokalbefolkningen, utan han kom dessutom att bli en symbol för hela den fria norska marinen. En bild på Bamse iförd den norska marinens mössa spreds vida omkring, bland annat som jul- och påskkort. När så Bamses modiga hjärta inte längre orkade blev det en chock för hela hans omgivning, och förutom hedersbegravningen reste man år 2006 en staty över honom i ovannämnda huvudbonad i Montrose, skapad av den välkände skulptören Alan Herriot. Vid avtäckningen av statyn fanns den norske konsuln i Edinburgh närvarande, och han framförde en särskild hälsning från kung Hakon. Senare har mindre kopior av statyn också placerats utanför Marinemuseum i norska Horten samt i hemstaden Honningsvåg. Medan Bamse i den skotska versionen skådar mot nordost och Honningsvåg så blickar han från hemmahamnen mot Montrose i sydväst.

Bamse har tilldelats flera posthuma hedersutmärkelser, som 2006, samma år som statyn invigdes, då han förärades PDSA:s guldmedalj, även känd som djurens "George Cross". Bamse fick den för "tapperhet i tjänst", det enda djur från andra världskriget som fått denna utmärkelse.

Bamse, som staty (egen bearb.) och "IRL".

Källor: Wikipedia (engelska och norska) samt bamsemontrose.com. I Montrose finns även Montrose Air Station Heritage Centre, omnämnt här.

Graven i Grytviken

Shackletons gravsten, Grytviken. (Wikipediabild)

Sir Ernest Shackleton (1874-1922) var en av de stora äventyrarna i De Stora Äventyrens tid. Man skulle ha kunnat påstå att de var sin tids rockstjärnor, om det inte hade varit för att deras anhängare inte i första hand var svärmiska tonårsflickor, utan vuxna män- vetenskapsmän, mecenater och nationella svärmare. Hjältarnas expeditioner, främst i kampen om polerna, kan nog närmast ses som en förelöpare till de tungviktsboxningens enviger om championbältet som senare skulle följa, från Demspey till Ali.

Upptäcktsfärderna resulterade som regel i böcker av tegelstensformat, illustrerade med gryniga svartvita foton. Oftast blev böckerna storsäljare. Idag, när moderna efterföljare till äventyrarna drar över polarisen med ständig uppkoppling och med helikopter i släptåg, är det svårt att föreställa sig den spänning som på sin tid bygdes upp under veckor och kanske månader utan kontakt med expeditionernas medlemmar. Att äventyren ofta krävde offer i form av förlorade människoliv hörde nästan till scenariot, och de omkomna uppnådde närmast samma ryktbarhet som de vikingakämpar som tusen år tidigare placerades i Valhall som tack för sina bragder.

Men när Shackleton i början på 1920-talet begav sig ut på en expedition i syfte att segla runt Sydpolen kan man åtminstone så här med facit i hand tycka att oddsen började bli väl höga. Sir Ernest hade, trots att han egentligen närmast var att anse som överårig, med stor hängivenhet gått ut i andra världskriget med uppdrag att leda olika kampanjer i polarområdena. I samband med ett uppdrag att minera farvattnen kring Spetsbergen under krigets slutskede drabbades Shackleton av en hjärtattack när han befann sig i Tromsö. Detta till trots medverkade han inte så långt senare i en militär expedition till Murmansk, vilket han följde upp med en resa hem för att ge ut en bok om sitt senaste äventyr, Enduranceexpeditionen.

När Shackleton började värva medlemmar till sin nya och, som det skulle visa sig, sista expedition anmälde sig flera ur hans tidigare styrka, trots att de ännu inte fått sin lön från den strapatsfyllda Endurancefärden. Shackleton hade egenskaper som många moderna företagsledare skulle avundas honom; med hjälp av humor och personlig utstrålning kunde han få mannarna med sig i de mest prekära situationer. De litade på honom och han litade på dem - "svårare" var det inte! Samtidigt var det kanske detta som gjorde att ingen ville säga ifrån i tid när det började krisa. När expeditionens fartyg Quest anlände Rio de Janeiro drabbades Sir Ernest av en ny hjärtattack. Han vägrade dock hårdnackat att avbryta färden och återvända hem till England, utan gav order om fortsatt rutt söderut.

Den 4 januari 1922 nådde så Quest fram till South Georgias kust. Under morgontimmarna kallades skeppsläkaren in till Sir Ernest, och han insåg snabbt att det inte stod så bra till med Shackleton. "Du borde lugna ner dig lite framöver", hade läkaren föreslagit. Shackleton svarade lakoniskt att "du föreslår alltid att jag borde avstå från något, så vad skall jag avstå från den här gången?" Det blev Shackletons sista ord, strax efter avled han i en kraftig hjärtattack. Läkaren kunde inget annat göra än att utfärda en dödsattest, sedan återstod bara att avbryta expeditionen och transportera den avlidne hem till England. En skeppare, tillika polarveteran, erbjöd sig att forsla hem Sir Ernests stoft, men när det visade sig att det skulle bli en utdragen historia beslöt Sir Edmunds änka att avbryta hemtransporten och låta maken begravas i South Georgia, och den 5 mars 1922 fördes Sir Ernest Shackleton till den eviga vilan på Grytvikens kyrkogård i South Georgia. Som sann fatalist, likt andra äventyrare, hade han inte sörjt för att trygga sina efterlevandes fortsatta tillvaro. Förmodligen gav dock avkastningen av hans böcker plus gåvor från mecenater tillräckligt för hans änka och barn att överleva.

Gravstenen som rests till Shackletons minne är kanske med något enstaka undantag den enda på den lilla kyrkogården, i övrigt är det resta träkors som står där, huvudsakligen till minne av avlidna valfångstmän. Ironiskt nog har vår tids äventyrsturism inneburit att Sir Ernests sista hamn, dit hans expedition inte nådde utan viss vedermöda, nu får mer besök än någonsin. Troligen skulle den dokumenterat humoristiske Shackleton ha skrattat om han fått möjlighet att se sin sista viloplats omringas av blåhåriga amerikanska miljonärsänkor med paraply, i sällskap med flitigt fotograferande japaner...

Jo, det var så sant - namnet Grytviken är lika svenskt som det låter! År 1902, när den första svenska antarktisexpeditionen under ledning av Otto Nordenskiöld steg i land på ön fann man en mängd grytor för späckkokning som europeiska val- och säljägare lämnat efter sig. I brist på bättre förslag beslöt man att kalla ön för "Grytviken". Först två år senare grundades själva orten av en norsk sjökapten och valfångare, men namnet fick bestå. Området var vid denna tid dock inte norskt, utan redan inmutat av Storbritannien. När fångstmännens byte började tryta övergav de ön, och idag finns det bara en forsknings- och handelsstation där. Denna fyller samtidigt en politisk funktion, eftersom den ger Storbritannien skäl att hävda fortsatt suveränitet över landområdet, trots att Argentina gör anspråk på det.

"Vad som förut intet varit"

På näset utanför Råda säteri vid den idylliska Rådasjön ligger en ruin som inbjudit till många spekulationer under årens lopp, och jag tänker själv presentera ytterligare någon...

Näset där ruinen ligger heter Labbera eller Labbra, båda namnformerna brukas, och även namnet är föremål för olika hypoteser. Fil. dr. Lars Gahrn har under årens lopp presenterat en hel del intressant läsning om såväl Labbra, Råda säteri samt dess ägarinna Martina von Schwerin. Fru von Schwerin var en spännande kulturpersonlighet, och hon har skildrats i många avhandlingar och en del böcker, t.ex. i Ingrid Elams prisade "Min obetydliga beundran".Inte minst har Martina Schwerins förhållande till, och kanske med, nationalskalden Esaias Tegnér stötts och blötts av forskare och författare, och jag tar det säkra före det osäkra och avstår från det ämnet (med ett litet undantag som jag återkommer till).

Ruinen på Labbra har under årens lopp alltså satt folkfantasin i svallning, ett av de mera spekulativa tolkningarna är den att den är resterna av ett laboratorium som John Hall på det närbelägna Gunnebo skall ha låtit bygga åt son son John d.y - "labbra" av laboratorium alltså. Lars Gahrn resonerar sig dock fram till att vad vi ser är en "ruin av en ruin" som Martina von Schwerin låtit uppföra i ruinromantisk anda (sannolikt med en kyrkoruin som förlaga). Även om den egentliga ruinromantiken hade sin största blomstringstid något tidigare låter det som en trolig hypotes.

Under främst 1700-talet lät välbeställda personer över hela Europa uppföra fejkade ruiner, medan konstnärer reste land och rike kring och avbildade, inte sällan starkt dramatiserat och överdrivet, "äkta" ruiner. Märkligt nog hörde även Italien till de länder där det uppfördes klassiska ruiner, man tycker ju annars att de borde ha "äkta klassiska ruiner" så det räcker! Ett av de mer uppmärksammade "fuskbyggena" var Tempietto Dirutto i Villa Albani, uppförd av en arkitekt och bestående av antika "spoilers.

Enligt flera källor (bl.a. l.1 och l.2) skall Martina von Schwerin ha låtit uppföra ruinen som gåva till sin make, eventuellt när denne återvände från en vistelse i Paris på 1830-talet(?). Men var den ett utslag av ruinromantik, eller symboliserade den i själva verket något annat? I närheten av ingången till ruinen ligger en sten som uppenbarligen var ituslagen redan vid ruinens uppförande. På den finns texten " Sid (sic) redit in nihilum quod fuit ante nihil", vilket översatt lär betyda "Så återgår till intet, vad förut intet varit" (ett citat från Cornelius Gallus). Är det inte en lite märklig hemkomsthälsning till maken, en ruin med denna text på en krossad sten vid ingången? Man kan ju, om man är konspiratoriskt lagd, ana en bitterhet över "same presidier as every year"! Eller kan det i själva verket ha varit en anspelning på hennes förhållande till Tegnér? Werner Gottlob von Schwerin hade vid några tillfällen visat en viss misstänksamhet mot hustruns svärmeri för Tegnér, kanske var det här hennes sätt att visa att det aldrig "hade varit något"? (Ja, jag utlovade ju egna spekulationer!) Å andra sidan är det väl klarlagt att Tegnér själv besökte ruinen senare, han påstås t.o.m. ha suttit och skrivit något kapitel till Fritiofs saga där (utkom 1825 och skrevs ytterligare några år tidigare, så i så fall uppfördes inte ruinen på 1830-talet!)
.
Så var det då det här med namnet! I den relativt nyligen (2007) utkomna "Mölndalsån" står det så här om platsen: "På den höjd där den gamla riddarborgen (?) en gång låg kan man se en ruin - ett labbera, som det heter på latin. Det skulle också vara en överraskning för sonen Carl, då denne kom hem efter en tjänstgöring till sjöss." Tyvärr saknas källhänvisningar och förklaringar. Vad var ett "labbera", och var hittar man detta grekiska ord? Är vi tillbaka på "labora" som i laboratorium? Vem är i så fall "laboranten"? Till dess vi fått reda på detta har jag två egna ovetenskapliga teorier (=gissningar) om namnet, båda med tron att namnet är samtida med ruinen. Tanke ett är att det är det italienska ordet labbra som lånats, vilket betyder "läppar" - passande för en romantisk ruin! Min andra tanke är att det kan härstamma från franskans ”l´abri”, i betydelsen "skydd" (gömsle, etc.). Ordet kom till oss med vallonerna, och användes i försvenskad form för en plats där smederna vilade mellan passen.

Oavsett vilka historier som döljer sig bakom ruinen Labbra och dess namn så är den numera rudimentära ruinen väl värd ett besök, gärna i kombination med ett strövtåg i den spännande och vackra naturen i dess omgivningar.

Ruinen i all sin sin glans för ett sekel sedan. (Observera stavningen!)