Shackletons gravsten, Grytviken. (Wikipediabild)
Sir Ernest Shackleton (1874-1922) var en av de stora äventyrarna i De Stora Äventyrens tid. Man skulle ha kunnat påstå att de var sin tids rockstjärnor, om det inte hade varit för att deras anhängare inte i första hand var svärmiska tonårsflickor, utan vuxna män- vetenskapsmän, mecenater och nationella svärmare. Hjältarnas expeditioner, främst i kampen om polerna, kan nog närmast ses som en förelöpare till de tungviktsboxningens enviger om championbältet som senare skulle följa, från Demspey till Ali.
Upptäcktsfärderna resulterade som regel i böcker av tegelstensformat, illustrerade med gryniga svartvita foton. Oftast blev böckerna storsäljare. Idag, när moderna efterföljare till äventyrarna drar över polarisen med ständig uppkoppling och med helikopter i släptåg, är det svårt att föreställa sig den spänning som på sin tid bygdes upp under veckor och kanske månader utan kontakt med expeditionernas medlemmar. Att äventyren ofta krävde offer i form av förlorade människoliv hörde nästan till scenariot, och de omkomna uppnådde närmast samma ryktbarhet som de vikingakämpar som tusen år tidigare placerades i Valhall som tack för sina bragder.
Men när Shackleton i början på 1920-talet begav sig ut på en expedition i syfte att segla runt Sydpolen kan man åtminstone så här med facit i hand tycka att oddsen började bli väl höga. Sir Ernest hade, trots att han egentligen närmast var att anse som överårig, med stor hängivenhet gått ut i andra världskriget med uppdrag att leda olika kampanjer i polarområdena. I samband med ett uppdrag att minera farvattnen kring Spetsbergen under krigets slutskede drabbades Shackleton av en hjärtattack när han befann sig i Tromsö. Detta till trots medverkade han inte så långt senare i en militär expedition till Murmansk, vilket han följde upp med en resa hem för att ge ut en bok om sitt senaste äventyr, Enduranceexpeditionen.
När Shackleton började värva medlemmar till sin nya och, som det skulle visa sig, sista expedition anmälde sig flera ur hans tidigare styrka, trots att de ännu inte fått sin lön från den strapatsfyllda Endurancefärden. Shackleton hade egenskaper som många moderna företagsledare skulle avundas honom; med hjälp av humor och personlig utstrålning kunde han få mannarna med sig i de mest prekära situationer. De litade på honom och han litade på dem - "svårare" var det inte! Samtidigt var det kanske detta som gjorde att ingen ville säga ifrån i tid när det började krisa. När expeditionens fartyg Quest anlände Rio de Janeiro drabbades Sir Ernest av en ny hjärtattack. Han vägrade dock hårdnackat att avbryta färden och återvända hem till England, utan gav order om fortsatt rutt söderut.
Den 4 januari 1922 nådde så Quest fram till South Georgias kust. Under morgontimmarna kallades skeppsläkaren in till Sir Ernest, och han insåg snabbt att det inte stod så bra till med Shackleton. "Du borde lugna ner dig lite framöver", hade läkaren föreslagit. Shackleton svarade lakoniskt att "du föreslår alltid att jag borde avstå från något, så vad skall jag avstå från den här gången?" Det blev Shackletons sista ord, strax efter avled han i en kraftig hjärtattack. Läkaren kunde inget annat göra än att utfärda en dödsattest, sedan återstod bara att avbryta expeditionen och transportera den avlidne hem till England. En skeppare, tillika polarveteran, erbjöd sig att forsla hem Sir Ernests stoft, men när det visade sig att det skulle bli en utdragen historia beslöt Sir Edmunds änka att avbryta hemtransporten och låta maken begravas i South Georgia, och den 5 mars 1922 fördes Sir Ernest Shackleton till den eviga vilan på Grytvikens kyrkogård i South Georgia. Som sann fatalist, likt andra äventyrare, hade han inte sörjt för att trygga sina efterlevandes fortsatta tillvaro. Förmodligen gav dock avkastningen av hans böcker plus gåvor från mecenater tillräckligt för hans änka och barn att överleva.
Gravstenen som rests till Shackletons minne är kanske med något enstaka undantag den enda på den lilla kyrkogården, i övrigt är det resta träkors som står där, huvudsakligen till minne av avlidna valfångstmän. Ironiskt nog har vår tids äventyrsturism inneburit att Sir Ernests sista hamn, dit hans expedition inte nådde utan viss vedermöda, nu får mer besök än någonsin. Troligen skulle den dokumenterat humoristiske Shackleton ha skrattat om han fått möjlighet att se sin sista viloplats omringas av blåhåriga amerikanska miljonärsänkor med paraply, i sällskap med flitigt fotograferande japaner...
Jo, det var så sant - namnet Grytviken är lika svenskt som det låter! År 1902, när den första svenska antarktisexpeditionen under ledning av Otto Nordenskiöld steg i land på ön fann man en mängd grytor för späckkokning som europeiska val- och säljägare lämnat efter sig. I brist på bättre förslag beslöt man att kalla ön för "Grytviken". Först två år senare grundades själva orten av en norsk sjökapten och valfångare, men namnet fick bestå. Området var vid denna tid dock inte norskt, utan redan inmutat av Storbritannien. När fångstmännens byte började tryta övergav de ön, och idag finns det bara en forsknings- och handelsstation där. Denna fyller samtidigt en politisk funktion, eftersom den ger Storbritannien skäl att hävda fortsatt suveränitet över landområdet, trots att Argentina gör anspråk på det.
