Keb

Kebnekaise, sett från Sälka (bearbetad Wikipediabild)

På ett av mina tidigare jobb hade jag en arbetskamrat som var före detta fallskärmsjägare och en riktig friluftsmänniska. Han hade varit uppe på Kebnekaise ett flertal gånger, en gång hörde jag honom ganska familjärt och kanske lite vanvördigt kalla berget för "Keb" när han pratade fjällvandring med likasinnade.

De senaste dagarnas dramatik och tragik har dock visat att Kebnekaise fortfarande inte är vilket utflyktsmål som helst. När snöstormen yr är även de mest fjällvana maktlösa att ta sig fram. Nu visade det sig ju att inte ens den snabbaste räddningsinsats hade hjälpt, döden var uppenbarligen ögonblicklig för de fem ombord när Herculesplanet flög rakt in i den västra bergväggen, exploderade och till största delen begravdes i en lavin.

Flygolyckor med lika många döda eller fler har inträffat i Norge under modern tid, det har då framförallt rört sig om helikopterolyckor. Kebnekaisekatastrofen har dock fått en extra dimension, dels för att det inträffade i ett sådant spektakulärt område, dels för att det länge fanns ett visst hopp om överlevande på fjället. Men nu är allt hopp ute, och vad som återstår är att finna offren och samla ihop så mycket som möjligt av vraket för att om möjligt finna olycksorsaken. Redan nu finns det farhågor om att det kan bli en del "katastrofturister" som söker sig upp till STF:s fjällstation vid Kebnekaise i sommar. Fast av naturliga skäl krävs det ju ganska mycket förberedelse att ta sig till fjällstationen, så någon massvandring lär det knappast bli fråga om.

De flesta vrakdelarna har återfunnits vid Rabots glaciär. Glaciären är döpt efter fransmannen Charles Rabot, som är känd som den förste att besegra Kebnekaise. I augusti 1883 nådde en expedition ledd av fransmannen bergsryggen mellan syd- och nordtopparna, men bedriften blev inte spridd till allmänheten förrän femton år senare, då Rabot omnämnde det i en bok.

I mars 1910 skedde det första lyckade toppförsöket vintertid. Så här skrev Östgötaposten den 10 april samma år: "Vinterbestigning av Kebnekaise. Kebnekaise, som bekant är Sveriges högsta fjäll, har den 28 mars blifvit bestiget för första gången vintertid af löjtnant H.N. Pallin från Stockholm, hvilken från Kalixfors med en lapp som bärare på skidor gått upp till turistföreningens Kebnekaisestuga.
Uppstigningen, som gjordes af löjtnant P. ensam, var mycket svår och ansträngande samt tog sex timmar i anspråk, under det att nedfärden gjordes på tre timmar. Bestigningen gynnades af det vackraste väder, och utsikten från toppen var utomordentligt storartad och praktfull med så klar luft, att oceanen kunde skönjas i vester." Pallin var 57 år vid denna tid, så det var en strong prestation!

Nu väntar Kebnekaise på att utmanas av nya bergsbestigare och fjällklättrare i sommar. Faktum är att topparna i takt med avsmältningen av snö och is har blivit allt besvärligare att besegra. DN skrev för några år sedan: "Till sydtoppen (2102 m.ö.h.) är vandringen krävande. Men nordtoppen (2097 m.ö.h.) är betydligt mer otillgänglig. För att ta sig upp där krävs det klätterutrustning och stor alpin erfarenhet. Att gå över kammen mellan topparna har också blivit svårare i takt med att snön och isen smält." Misstänker att detta snarare uppmuntrar än avskräcker äventyrarna...

Sticks and stones

Se inslag från YouTube

Medan jag skrev raderna om offerkasten blev jag lite nyfiken på om det finns några uppteckningar om denna sed på närmare håll. Jag bad Lars Gahrn i Mölndals Hembygdsförening om hjälp, och fick snabbt ett klipp ur föreningens tidning "Faesbiaergha" 1937 i retur. Där skriver Sigfrid Eyton under rubriken "Jag minns" bl.a.: "Förr gick vi alltid in till Göteborg, och då begagnade vi en stig, som gick över bergen från Eklanda in mot staden. Vid sidan av stigen låg en stor stenhög.
Jag minns att de gamle berättade att en dansk krigare blivit mördad av ortsbefolkningen och gravlagd här uppe i bergen. Folk som gick förbi skulle kasta en sten på graven, ty annars skulle de råka ut för någon olycka. Till slut blev det så ont om stenar i närheten, så man fick bära med sig stenar långa sträckor."
Senare i artikeln:
"Här uppe på berget i Eklanda ligger ett stort röse. Nu för tiden är ju sådana skyddade, men så var det inte förr.
Jag minns att de gamle berättade att en pojke plockat upp stenarna i mitten av röset och då hade han funnit en sabel, som var avbruten på mitten. Men det var ju länge, länge sen."

Googlar man på offerkast är det svårt att hitta några internationella belägg på denna form av rit, kanske främst för att begreppet är svårt att översätta. (Ett försök jag sett är "victim throw"...). Men skam den som ger sig! Lite oväntat fann jag att indianer i nordamerika under sina förflyttningar också hade offrat stenar och kvistar på speciella platser.

I Plymouth, Massachusetts, ligger längs Old Sandwich Road en plats som heter Sacrifice Rock (ej att förväxla med Plymouth Rock!) Redan sekler innan engelsmännen fann vägen hit var Sacrifice Rock betydelsefull för de vägfarande. De resande lämnade efter sig grenar och stenar på stenhällen, kanske som ett offer eller som en "lyckoslant" för fortsatt trygg färd - ingen kan längre tyda orsaken till denna sed.

Många generationer av Pokanoketindianer och andra stammar på resa mellan Sandwich och Plymouth placerade dessa offergåvor på Sacrifice Rock, vilka med tiden växte till en ansenlig hög. Denna hög utgjorde länge en välkänd del i landskapsbilden för ortsborna, innan den tyvärr blev lågornas rov någon gång på 1800-talet. (I trakten finns f.ö. ytterligare några liknande offerplatser längs vägarna.)

Lokalhistorikern William T. Davies gör följande tolkning : "Dessa stenar, fortfarande täckta av smågrenar med mera, är ett kvarlämnat monument över urbefolkningens religiösa riter. Liksom Manittos Asseinah eller de västliga indianernas andeklippor (Spirit Rocks) har de offrade grenarna bildat en hyllning till Den Store Anden, som de resande paraderade förbi under vördnadsfull tystnad."
Idag är tyvärr Sacrifice Rock lite svår att nå för nutida resenärer, eftersom det råder brist på lämpliga parkeringsplatser och andra bekvämligheter i anslutning till platsen. Samhällsplanerarna försöker dock att integrera området i stadsbilden på ett sätt som kan framhäva platsens historiska betydelse.

Descansos

Alla som kör bil har säkert någon gång sett dem, blommorna, korsen och ljusen på vägkanten som markerar att här har en eller flera människors liv släckts i en trafikolycka. Kanske får det oss att lätta lite på gasen, men det kan också innebära att vi tappar uppmärksamheten från körningen ett ögonblick. I områden mer tättrafikerade än våra vägar har man noterat att det finns ett problem med att å ena sidan ge människor utrymme att få utlopp för sin sorg och saknad, samtidigt som man å andra sidan måste se till att de i samband med det inte utsätter sig själva och andra för risken att bli skadad. Det här är ett globalt fenomen, i Australien uppskattade man redan 2003 att det vid var femte olycksplats där människoliv krävts fanns sådana här minnesplatser.

Även om seden att markera en olycksplats kan upplevas som tämligen ny hos oss så ingår den dock i en tradition med rötterna långt bak i det förgångna. Än idag finns det historiekunniga personer som kan berätta om de gamla offerkasten, där strömmen av förbipasserande ibland under flera sekler kastat en trädgren eller ibland mynt vid en olycks- eller brottsplats. Jag har själv en gång blivit visad på en sådan plats utanför Lindesberg, där en kvinna enligt min källa för länge sedan hittats sittande död uppkrupen intill en sten, och där stenen ännu för fyrtio år sedan var draperad med torra kvistar. I fallet med offerkasten var dock inte syftet kanske så mycket att hedra den döde, utan mer att skydda sig själv från ond bråd död, och även att hindra den förolyckade från att gå igen.

I USA finns en tradition från spanska och latinamerikanska invandrare, som när man bar någon till den sista vilan satte ner ett kors på vägen på de platser när man ställde ner kistan för en stunds rast. Från sydvästra USA finns också tidiga belägg på att resenärer i konvojer, parajes, märkte ut gravplatser över människor som dött under resan med ting som påminde om den döde, s.k. descansos.

Nu är det inte bara minnessaker som kan påminna oss om den skoningslösa döden längs våra vägar. Jag minns från min barndom i sydvästra Värmland hur ett bilvrak efter en dödsolycka baxades upp högt på en mängd oljefat nära olycksplatsen. Kanske tjänade den som en varning, men med lite perspektiv på det hela tycker jag att det var lite osmakligt. Det här för oss dock till ett nytt fenomen, ghost bikes. Dessa utgörs av en vit cykel, i bland själva olycksfordonet, på platser där en cyklist förolyckats. Givetvis är tanken att uppmärksamma de faror som cyklister utsätts för som oskyddade trafikanter, men även i det här fallet känns själva idén enligt min åsikt en aning morbid. Oavsett detta så har vi även i vårt land nu fått den första (?) "spökcykeln" utplacerad vid Slussen i Stockholm, vilket dokumenterats av Lars Epstein i DN. Bara att hoppas att vi slipper se många av dessa speciella cyklar, med allt vad de innebär...

Honningsvågs stora son

Sommaren 1944 ägde en märklig begravning rum i Montrose, Skottland. Sex besättningsmedlemmar från det norska fartyget Thorodd bar en kista dekorerad med den norska flaggan. I kistan låg en av fartygets besättningsmedlemmar, som nu fördes till den sista vilan. De tappra sjömännen från Thorodd som stoiskt uthärdat krigets fasor, bortavaron från sina familjer och förlusten av kamrater till sjöss utan att någonsin visa känslor öppet grät nu förtvivlat i gemensam sorg och saknad.

Sorgefärden kantades av åttahundra tysta barn från Montrose och Dundee, och i deras sällskap hemmafruar, butiksinnehavare och fabriksarbetare, alla där för att säga adjö till till en död hjälte. Lokala dignitärer och sjömän från sex norska fartyg bildade hedersvakt när kistan grävdes ner i sanddynerna vid South Esk Rivers strand. Allt sedan den dagen har graven vårdats av ortsbefolkningen, och var tionde år håller den norska flottan en minneshögtid på plats över den som vilar i graven, den norska Sankt Bernhardshunden Bamse, som avled den 22 juli 1944 i hamnen i Montrose till följd av en hjärtåkomma (en ganska välkänd dödsorsak hos denna ras). På hans grav står det: "BAMSE 22-7-1944. Faithful friend of all onboard the «Thorodd». Largest dog of the allied naval forces."

Bamse föddes i Oslo 1937, men kom som valp till den norska familjen Hafto i lilla Honningsvåg på Magerøya, långt upp på den norska kusten. Han blev snabbt en avhållen lekkamrat till familjens fyra barn, men speciellt tydde han sig till Vigdis, den yngsta medlemmen i syskonskaran, och när flickan låg riktigt svårt sjuk under en tolvdygnsperiod vek knappt Bamse från hennes sida förrän krisen var överstånden.

Eftersom far i familjen, Erling, var skeppare och ägare av fiskefartyget Thorodd föll det sig naturligt att Bamse blev skeppshund. Efter andra världskrigets utbrott inkallades Thorodd 1939 till den norska marinen, där fartyget kom att tjänstgöra som patrullfartyg, stationerat i Hammerfest, och från vintern 1940 fanns Bamse registrerad på fartygslistan som besättningsmedlem. Samma sommar, strax innan den norska kapitulationen, var Thorodd ett av 13 fartyg i en eskader som begav sig mot Storbritannien. Nu blev Montrose och Dundee skeppets hemmahamn, och Thorodd gjordes om till minsvepare. Och det var här Bamse blev en lokal kändis!

När Thorodd befann sig ute i krigsområden hade Bamse sin postering vid främre eldställningen, och för att skydda honom lät besättningen tillverka en specialhjälm att bäras under strid. Men det var när fartyget befann sig vid kaj som Bamse visade sin verkliga styrka. Vid ett tillfälle räddade han en besättningsman från ett knivöverfall genom att knuffa gärningsmannen i vattnet, en annan gång bogserade Bamse en skeppskamrat som råkat falla överbord in till land.
Då besättningsmännen likt många andra sjömän någon gång kom i dispyt med varandra var Bamse snabbt på plats för att medla, och bara genom sin vänliga närvaro fick han hetsporrarna att lugna ner sig. Fast även om Bamse förvisso var en Sankt Bernhard var han inget helgon själv alla gånger. Det hände att han smög iväg från båten för att ta ett nappatag med någon annan skeppsjycke - kanske för att lätta på den frustration det innebar att hålla reda på alla bångstyriga skeppskamrater. Till besättningens förtret förlade Bamse gärna dessa möten till ett kollager, och när han återvände efter en sådan utflykt återstod det bara för besättningen att ställa den skamsne, fast kanske även lite stolte, besättningsmedlemmen i duschen.

När det alltför ofta hänt att sjömännen blivit sittande för länge på sitt favorithak Bodega Bar och missat sina plikter kom man på att Bamse ju kunde hämta hem dem i tid. Sålunda lärde man Bamse att ta bussen från hamnen till busshållplatsen närmast Bodegan, och man fäste ett busskort på hans halsband för säkerhets skull, även om busschaffisen säkert gärna hade låtit honom åka gratis. De gånger det inte fanns någon berusad sailor att hämta återvände Bamse till hållplatsen och reste hem "tomhänt", förmodligen ganska missmodig...

Snart hade ryktet om Bamse spritt sig inte bara bland lokalbefolkningen, utan han kom dessutom att bli en symbol för hela den fria norska marinen. En bild på Bamse iförd den norska marinens mössa spreds vida omkring, bland annat som jul- och påskkort. När så Bamses modiga hjärta inte längre orkade blev det en chock för hela hans omgivning, och förutom hedersbegravningen reste man år 2006 en staty över honom i ovannämnda huvudbonad i Montrose, skapad av den välkände skulptören Alan Herriot. Vid avtäckningen av statyn fanns den norske konsuln i Edinburgh närvarande, och han framförde en särskild hälsning från kung Hakon. Senare har mindre kopior av statyn också placerats utanför Marinemuseum i norska Horten samt i hemstaden Honningsvåg. Medan Bamse i den skotska versionen skådar mot nordost och Honningsvåg så blickar han från hemmahamnen mot Montrose i sydväst.

Bamse har tilldelats flera posthuma hedersutmärkelser, som 2006, samma år som statyn invigdes, då han förärades PDSA:s guldmedalj, även känd som djurens "George Cross". Bamse fick den för "tapperhet i tjänst", det enda djur från andra världskriget som fått denna utmärkelse.

Bamse, som staty (egen bearb.) och "IRL".

Källor: Wikipedia (engelska och norska) samt bamsemontrose.com. I Montrose finns även Montrose Air Station Heritage Centre, omnämnt här.

Graven i Grytviken

Shackletons gravsten, Grytviken. (Wikipediabild)

Sir Ernest Shackleton (1874-1922) var en av de stora äventyrarna i De Stora Äventyrens tid. Man skulle ha kunnat påstå att de var sin tids rockstjärnor, om det inte hade varit för att deras anhängare inte i första hand var svärmiska tonårsflickor, utan vuxna män- vetenskapsmän, mecenater och nationella svärmare. Hjältarnas expeditioner, främst i kampen om polerna, kan nog närmast ses som en förelöpare till de tungviktsboxningens enviger om championbältet som senare skulle följa, från Demspey till Ali.

Upptäcktsfärderna resulterade som regel i böcker av tegelstensformat, illustrerade med gryniga svartvita foton. Oftast blev böckerna storsäljare. Idag, när moderna efterföljare till äventyrarna drar över polarisen med ständig uppkoppling och med helikopter i släptåg, är det svårt att föreställa sig den spänning som på sin tid bygdes upp under veckor och kanske månader utan kontakt med expeditionernas medlemmar. Att äventyren ofta krävde offer i form av förlorade människoliv hörde nästan till scenariot, och de omkomna uppnådde närmast samma ryktbarhet som de vikingakämpar som tusen år tidigare placerades i Valhall som tack för sina bragder.

Men när Shackleton i början på 1920-talet begav sig ut på en expedition i syfte att segla runt Sydpolen kan man åtminstone så här med facit i hand tycka att oddsen började bli väl höga. Sir Ernest hade, trots att han egentligen närmast var att anse som överårig, med stor hängivenhet gått ut i andra världskriget med uppdrag att leda olika kampanjer i polarområdena. I samband med ett uppdrag att minera farvattnen kring Spetsbergen under krigets slutskede drabbades Shackleton av en hjärtattack när han befann sig i Tromsö. Detta till trots medverkade han inte så långt senare i en militär expedition till Murmansk, vilket han följde upp med en resa hem för att ge ut en bok om sitt senaste äventyr, Enduranceexpeditionen.

När Shackleton började värva medlemmar till sin nya och, som det skulle visa sig, sista expedition anmälde sig flera ur hans tidigare styrka, trots att de ännu inte fått sin lön från den strapatsfyllda Endurancefärden. Shackleton hade egenskaper som många moderna företagsledare skulle avundas honom; med hjälp av humor och personlig utstrålning kunde han få mannarna med sig i de mest prekära situationer. De litade på honom och han litade på dem - "svårare" var det inte! Samtidigt var det kanske detta som gjorde att ingen ville säga ifrån i tid när det började krisa. När expeditionens fartyg Quest anlände Rio de Janeiro drabbades Sir Ernest av en ny hjärtattack. Han vägrade dock hårdnackat att avbryta färden och återvända hem till England, utan gav order om fortsatt rutt söderut.

Den 4 januari 1922 nådde så Quest fram till South Georgias kust. Under morgontimmarna kallades skeppsläkaren in till Sir Ernest, och han insåg snabbt att det inte stod så bra till med Shackleton. "Du borde lugna ner dig lite framöver", hade läkaren föreslagit. Shackleton svarade lakoniskt att "du föreslår alltid att jag borde avstå från något, så vad skall jag avstå från den här gången?" Det blev Shackletons sista ord, strax efter avled han i en kraftig hjärtattack. Läkaren kunde inget annat göra än att utfärda en dödsattest, sedan återstod bara att avbryta expeditionen och transportera den avlidne hem till England. En skeppare, tillika polarveteran, erbjöd sig att forsla hem Sir Ernests stoft, men när det visade sig att det skulle bli en utdragen historia beslöt Sir Edmunds änka att avbryta hemtransporten och låta maken begravas i South Georgia, och den 5 mars 1922 fördes Sir Ernest Shackleton till den eviga vilan på Grytvikens kyrkogård i South Georgia. Som sann fatalist, likt andra äventyrare, hade han inte sörjt för att trygga sina efterlevandes fortsatta tillvaro. Förmodligen gav dock avkastningen av hans böcker plus gåvor från mecenater tillräckligt för hans änka och barn att överleva.

Gravstenen som rests till Shackletons minne är kanske med något enstaka undantag den enda på den lilla kyrkogården, i övrigt är det resta träkors som står där, huvudsakligen till minne av avlidna valfångstmän. Ironiskt nog har vår tids äventyrsturism inneburit att Sir Ernests sista hamn, dit hans expedition inte nådde utan viss vedermöda, nu får mer besök än någonsin. Troligen skulle den dokumenterat humoristiske Shackleton ha skrattat om han fått möjlighet att se sin sista viloplats omringas av blåhåriga amerikanska miljonärsänkor med paraply, i sällskap med flitigt fotograferande japaner...

Jo, det var så sant - namnet Grytviken är lika svenskt som det låter! År 1902, när den första svenska antarktisexpeditionen under ledning av Otto Nordenskiöld steg i land på ön fann man en mängd grytor för späckkokning som europeiska val- och säljägare lämnat efter sig. I brist på bättre förslag beslöt man att kalla ön för "Grytviken". Först två år senare grundades själva orten av en norsk sjökapten och valfångare, men namnet fick bestå. Området var vid denna tid dock inte norskt, utan redan inmutat av Storbritannien. När fångstmännens byte började tryta övergav de ön, och idag finns det bara en forsknings- och handelsstation där. Denna fyller samtidigt en politisk funktion, eftersom den ger Storbritannien skäl att hävda fortsatt suveränitet över landområdet, trots att Argentina gör anspråk på det.

"Vad som förut intet varit"

På näset utanför Råda säteri vid den idylliska Rådasjön ligger en ruin som inbjudit till många spekulationer under årens lopp, och jag tänker själv presentera ytterligare någon...

Näset där ruinen ligger heter Labbera eller Labbra, båda namnformerna brukas, och även namnet är föremål för olika hypoteser. Fil. dr. Lars Gahrn har under årens lopp presenterat en hel del intressant läsning om såväl Labbra, Råda säteri samt dess ägarinna Martina von Schwerin. Fru von Schwerin var en spännande kulturpersonlighet, och hon har skildrats i många avhandlingar och en del böcker, t.ex. i Ingrid Elams prisade "Min obetydliga beundran".Inte minst har Martina Schwerins förhållande till, och kanske med, nationalskalden Esaias Tegnér stötts och blötts av forskare och författare, och jag tar det säkra före det osäkra och avstår från det ämnet (med ett litet undantag som jag återkommer till).

Ruinen på Labbra har under årens lopp alltså satt folkfantasin i svallning, ett av de mera spekulativa tolkningarna är den att den är resterna av ett laboratorium som John Hall på det närbelägna Gunnebo skall ha låtit bygga åt son son John d.y - "labbra" av laboratorium alltså. Lars Gahrn resonerar sig dock fram till att vad vi ser är en "ruin av en ruin" som Martina von Schwerin låtit uppföra i ruinromantisk anda (sannolikt med en kyrkoruin som förlaga). Även om den egentliga ruinromantiken hade sin största blomstringstid något tidigare låter det som en trolig hypotes.

Under främst 1700-talet lät välbeställda personer över hela Europa uppföra fejkade ruiner, medan konstnärer reste land och rike kring och avbildade, inte sällan starkt dramatiserat och överdrivet, "äkta" ruiner. Märkligt nog hörde även Italien till de länder där det uppfördes klassiska ruiner, man tycker ju annars att de borde ha "äkta klassiska ruiner" så det räcker! Ett av de mer uppmärksammade "fuskbyggena" var Tempietto Dirutto i Villa Albani, uppförd av en arkitekt och bestående av antika "spoilers.

Enligt flera källor (bl.a. l.1 och l.2) skall Martina von Schwerin ha låtit uppföra ruinen som gåva till sin make, eventuellt när denne återvände från en vistelse i Paris på 1830-talet(?). Men var den ett utslag av ruinromantik, eller symboliserade den i själva verket något annat? I närheten av ingången till ruinen ligger en sten som uppenbarligen var ituslagen redan vid ruinens uppförande. På den finns texten " Sid (sic) redit in nihilum quod fuit ante nihil", vilket översatt lär betyda "Så återgår till intet, vad förut intet varit" (ett citat från Cornelius Gallus). Är det inte en lite märklig hemkomsthälsning till maken, en ruin med denna text på en krossad sten vid ingången? Man kan ju, om man är konspiratoriskt lagd, ana en bitterhet över "same presidier as every year"! Eller kan det i själva verket ha varit en anspelning på hennes förhållande till Tegnér? Werner Gottlob von Schwerin hade vid några tillfällen visat en viss misstänksamhet mot hustruns svärmeri för Tegnér, kanske var det här hennes sätt att visa att det aldrig "hade varit något"? (Ja, jag utlovade ju egna spekulationer!) Å andra sidan är det väl klarlagt att Tegnér själv besökte ruinen senare, han påstås t.o.m. ha suttit och skrivit något kapitel till Fritiofs saga där (utkom 1825 och skrevs ytterligare några år tidigare, så i så fall uppfördes inte ruinen på 1830-talet!)
.
Så var det då det här med namnet! I den relativt nyligen (2007) utkomna "Mölndalsån" står det så här om platsen: "På den höjd där den gamla riddarborgen (?) en gång låg kan man se en ruin - ett labbera, som det heter på latin. Det skulle också vara en överraskning för sonen Carl, då denne kom hem efter en tjänstgöring till sjöss." Tyvärr saknas källhänvisningar och förklaringar. Vad var ett "labbera", och var hittar man detta grekiska ord? Är vi tillbaka på "labora" som i laboratorium? Vem är i så fall "laboranten"? Till dess vi fått reda på detta har jag två egna ovetenskapliga teorier (=gissningar) om namnet, båda med tron att namnet är samtida med ruinen. Tanke ett är att det är det italienska ordet labbra som lånats, vilket betyder "läppar" - passande för en romantisk ruin! Min andra tanke är att det kan härstamma från franskans ”l´abri”, i betydelsen "skydd" (gömsle, etc.). Ordet kom till oss med vallonerna, och användes i försvenskad form för en plats där smederna vilade mellan passen.

Oavsett vilka historier som döljer sig bakom ruinen Labbra och dess namn så är den numera rudimentära ruinen väl värd ett besök, gärna i kombination med ett strövtåg i den spännande och vackra naturen i dess omgivningar.

Ruinen i all sin sin glans för ett sekel sedan. (Observera stavningen!)

Hos Gorm den gamle

Runstenarna i Jelling.
Den stora stenen var ursprungligen mer färgrik.

Någon djupgående historisk bildning har jag förvisso inte, men min nyfikenhet på händelser och artefakter ur vårt gemensamma förflutna är det inget fel på! Med tiden har jag hunnit med att besöka diverse sevärdheter såsom hällristningarna i Vitlycke, Rökstenen och Bayeuxtapeten, och förra veckan var det dags att bocka av ännu ett önskebesök, nämligen Jelling och dess runstenar.

Vad är det då för speciellt med Jelling? Ja, på något sätt känns det som vår moderna nordiska historia startar här. Kikar man in på det danska kungahusets hemsida finner man att den danska kungalängden inleds med kung Gorm den gamle, och på en av sidorna står det att "det Danske Kongehus kan føres tilbage til Gorm den Gamle og hans søn Harald 1. Blåtand, som med sikkerhed kan tids- og stedfæstes, idet Danmark bliver samlet." Och det var alltså här i Jelling såväl Gorm den gamle och Harald Blåtand levde och verkade för tusen år sedan. Idag är Jelling de facto en av Danmarks minsta kommuner, men åtminstone under en kort tid var orten längs den uråldriga härvägen mellan Viby och Hedeby ett maktens centrum.

Utanför kyrkan från 1100-talet (som föregicks av en ännu äldre träkyrka) mellan två stora högar ligger de två runstenar som kallas för Danmarks dopattest. Den största stenen restes av Harald Blåtand, och texten berättar att det var han som kristnade danerna. Den mindre av stenarna som återfanns först på 1600-talet har en text som lyder "Gorm konge gjorde dette dødeminde efter sin kone Thyra, Danmarks pryd". Enligt vad som är känt idag är detta den första gången namnet Danmark omnämns på dansk mark, det finns dock några äldre utländska källor som nämner landets namn tidigare.

Kung Gorm den gamle skall ha vilat i den norra högen, som paradoxalt nog heter Thyras hög. Den är i sin tur bygd över en bronsåldershög. Gorms kvarlevor tros senare ha överförts till ett valv under den första träkyrkan, och förmodligen är det dessa som senare har påträffats i samband med arkeologiska utgrävningar. I den södra högen har man inte funnit någon grav. Kullarna har tyvärr plundrats, men i nordhögen påträffades en 4,3 cm hög trattformig silverbägare på fot. Bägaren var delvis förgylld, och dess ornamentik av bandformade djur har givit upphov till begreppet "Jellingstil".

Bara några veckor innan vi besökte Jelling hade man innanför den balustrad som en gång omgivit högarna funnit lämningar efter vad som kan ha varit Harald Blåtands borg. Den som kan sin Röde Orm vet att det var där som den berömda julfesten gick av stapeln.

Besöket i Jelling varade inte så lång stund, men det födde som vanligt frågor i som räcker till för att bearbetas långt efter att årets semester tagit slut. En av de minst seriösa är en fundering om hur dåtidens kungar skulle ha upplevt att ha en massa svansande hovreportrar efter sig. På den tiden högg nog skribenterna i sten (extraupplagorna tog säkert lite längre tid att ge ut då!). Idag använder man sig förmodligen av Bluetooth - kanske utan att veta att varumärket är uppkallat efter just Harald, och att logotypen refererar till hans namns begynnelsebokstäver i runor.

Kyrkan i Jelling, juli 2010.

I förstenade jättars rike

Torghatten juli 2008. Foto Orcaborealis på Wikimedia.

Du har kanske har hört sagan om berget långt bort i fjärran, en mil högt, en mil långt och en mil brett? En gång vart hundrade år, endast då, kommer en liten fågel flygande för att vässa sin näbb mot berget. Så en dag är hela berget bortnött, och då har evighetens första sekund förflutit. Och du har säkert också hört uttrycket "droppen urholkar stenen". Fast det finns även ett annat berg, ett som urholkades av isen. Eller genomborrades det i själva verket av en pil?

Som Norges geografiska mittpunkt mellan Lindesnes och Nordkap (på samma latitud som Luleå) ligger Brønnøy kommun med cirka 7600 innevånare. Jag har dessvärre aldrig haft den lyckan att besöka trakten, men av vad jag sett på nätet verkar det vara mycket vackert där. En bit söder om Brønnøysund ligger det märkliga berget Torghatten, omtalat för det genomgående hål genom berget som en gång skapades under istiden. Hålet är 160 meter långt, 35 meter högt och 20 meter brett och har liknats vid en naturlig katedral.

En sådan märklig formation har förstås satt fantasin i rörelse hos folket, och det har bl.a. resulterat i sägnen om hur Hästmannens pil en gång i tiden gav upphov till hålet i berget. I korta drag tilldrog sig detta den gången då Hästmannen kom på Lekamön och hennes sju systrar när de badade i havet vid Landego. Hästmannen blir blixtförälskad i Lekamön, och han beslutar sig för att röva bort henne vid midnatt. När tiden är inne tar han på sig sin rustning, sitter upp på sin häst och slänger en kappa över skuldrorna innan han rider söder ut. Men jungfruarna upptäcker att hästmannen nalkas och beger sig på flykt. Komna till Alstahaug orkar dock inte de sju systrarna längre utan kastar sig ner, och endast Lekamön förmår fortsätta flykten. Hennes förtvivlade belägenhet har nu upptäckts av ingen mindre än Skarfjellsgubben, kungen av Sömnafjällen, som följer den vilda jakten från sin upphöjda position. När morgonen nalkas lägger den jagande Hästmannen en pil på bågen och tar sikte på sitt byte, men då inser Skarfjellsgubben att det är dags att gripa in. Han kastar i precis rätt ögonblick sin hatt i vägen för den avlossade pilen och räddar livet på Lekamön. Och precis när den genomborrade huvudbonaden faller till marken vid Torgar stiger solen, och allt förvandlas till sten. Snipp snapp slut, så var den sagan slut. Fast det finns mycket annat att berätta om den här trakten!

Trots sitt nordliga läge omtalas Brönnöy tidigt i de gamla hävderna, och en man som omnämns från fordom är Torolf Kveldulvsson, som lär ha varit självaste Harald Hårfagers skatteindrivare i norr och bror till Skallagrim. Torolf påstås vara en pionjär inom norsk fiskexport, efter att år 875 ha seglat till England med skeppet fyllt av torkad fisk, hudar och skinn. Men orsaken till varför jag så sent som idag blivit nyfiken på den här bygden är en helt annan person. Mer om det nästa gång. Kanske.