 |
| Lackarebäcks fina? |
Förra inlägget handlade ju om ett historiskt minnesmärke som inte vårdas särskilt pietetsfullt, och här är ytterligare ett exempel på liknande vanvård.
För en del år sedan höjdes ropen om av rädda Svejsaredalen i Mölndal från hotande exploatering. Protesterna vann gehör, och idag kan man fortfarande njuta av att vandra i den vackra bokskogen som leder in i Delsjöreservatet. Men det finns skäl att fråga sig om Svejsaredalen kramades ihjäl vid bevarandestriden, och vad det var till för tillvaro den räddades egentligen?
Alldeles intill Ericssons industrier på Flöjelbergsgatan ligger Lackarebäcks källa, men den som tänkt sig besöka källan bör vara bra påläst innan, för vägvisningen lämnar mer att önska. När man hittat källan (det finns faktiskt en bräda med namnet som upplyser om att man kommit rätt) så finner man ett skräphörn som inte ser ut som det gör på kommunens foto över sevärdheten. Stenbeläggningen har brutits upp, en rostig skylthållare gapar tom, marken är täckt av kvistar och jord och källan tycks användas som tvättinrättning för den vilda camping som ligger intill (det låg kläder på tork vid källan vid mitt besök).
Lite historia om Lackarebäcks källa: på 1700-talet sägs det ha sålts vatten från källan, och långt in på 1900-talet hämtade människor dricksvatten från den. Fram till 1860-talet var brännvinsmärket "Lackarebäcks fina" framgångsrikt och såldes över hela landet. Varifrån bränneriet hämtade sitt vatten framgår av namnet.
I slutet av 1800-talet hotades Lyckholms bryggeri av förbud att använda sig av Kallebäcks källa till sitt ölbryggeri i Göteborg. För att gardera sig köpte J.W. Lyckholm & Co Lackarebäcks källa 1895, men eftersom man fick behålla rätten till Kallebäcks källa behövde man aldrig utnyttja Lackarebäck.
Nog är väl Lackarebäcks källa värd ett bättre öde än att sluta som bortglömt dike?
Anm. källa om källan är broschyren "Lackarebäck och Ekekullen" utgiven av Mölndals stad.
