För den vinande nordan och vintern, broder

I Lund har omtänksamma människor försett statyerna Pomona resp. Carl von Linné med stickade kläder som skydd för vinterkylan. Pomona fick en elegant klänning, medan Carl fick nöja sig med ett par benvärmare. Funderade på vilken staty jag skulle vilja bylta på, och kom fram till att Dan Andersson på Järntorget i Göteborg ser änna frösen ut. Om hans hatt ser bekant ut så beror det på att den är hans egen.

Fotnot: anledningen till att Dan Andersson står staty på Järntorget är att han arbetade på Ny Tid 1917-18. Rubriken är lånad från Dan Anderssons Julvisa i Finnmarken.

Bolten

Kjerag (bild från Wikipedia.no)

Kjeragbolten hör till de stenar i världen som jag nöjer mig med att beundra från avstånd. Anledningen är att denna 5m³ bumling sitter fastkilad mellan två bergssidor med 241 meter fritt fall lodrätt och därefter ytterligare 745 meters sluttning ner mot Lysefjorden.

                                                                                 

För den som i likhet med mig får svindel av att stiga upp på en stol är det bara inte att tänka på att bege sig upp för att beskåda stenen på närhåll. Det är dock flera tiotusentals människor per år som finner det mödan värt att anslå de 5-6 timmarna det tar att vandra upp och ned för att beskåda den hänförande utsikten över Lysefjorden, och en hel del av dem drar sig inte ens för att klättra ut på Bolten. Det finns förstås ingen anledning att ifrågasätta människors rätt att frivilligt utsätta sig för den faran, men åtminstone jag blir lite betänksam av att se människor som tar med barn ut på stenblocket.

  

Faktum är dock att det inte verkar ha återapporterats några fall från själva Bolten, däremot har ett tvåsiffrigt antal människor omkommit i samband med BASE jump från Kjerag, och ytterligare ett antal har omkommit i samband med klättring på bergssidorna. Berget ruvar också på ett mysterium: en artonårig dansk studerande försvann under en vandring spårlöst från sin klass i augusti 2002 och har aldrig återfunnits.

  

Ett annat och trots allt mindre obehagligt mysterium är den s.k. Kjeragsmellet. Den yttrar sig som namnet antyder i en kraftig smäll i förening med att det tränger ut rök från fjällväggen. Fenomenet har återkommit med vissa mellanrum i samband med östanvind av en viss styrka och blev dokumenterat redan 1855 av en lantmätare som antecknade: ”Jag hörde först enstaka skrällar som efterhand blev starkare och starkare, varpå jag hörde en enorm smäll och såg en ljusstråle med kraftigt vitt sken fara i horisontell riktning ut från klippan till ungefär mitten av fjorden där den löstes upp och försvann.” Någon säker förklaring till naturfenomenet har hittills inte framkommit, men lokalbefolkningen har förklarat det med att det uppstår i samband med att vatten pressas ut från fjällväggen när östan ligger på i en viss vindstyrka. Att smällen fascinerar många människor kan man inte minst förstå av att självaste Victor Hugo hör till dem som beskrivit det. I likhet med mig föredrog han dock att skildra Kjerag från betryggade avstånd... 

  

Fotnot: Kjeragsbolten är inte den enda hissnande upplevelsen kring Lysefjorden. På motsatt sida fjorden och längre ut mot mynningen ligger den än mer kända turistmagneten Preikestolen. Fast finsmakarna talar ändå om Kjerag som ”majestätet vid Lysefjorden”.