Tills döden skiljer oss åt...

"There's no hurry any more when all is said and done"
(Egen manipulerad bild.)

"Tvisterna om begravningar har ökat lavinartat de senaste åren. Anhöriga träter om var den döda ska vila, hur begravningen ska se ut och vem som ska få ta hand om askan", skriver TT angående det faktum att Sveriges Begravningsbyråers Förbund meddelar att i en undersökning som Svenska kyrkan gjorde i fjol hade antalet medlingar i tvistemål ökat från 85 till 150. Det framgår dock inte om siffrorna är en jämförelse med äldre undersökningar eller med året innan. Man bör förstås också att ha i minnet att det dog 91.000 människor i Sverige 2006, så 150 tvistemål är kanske trots allt inte så "lavinartade" siffror?

Dock är det fruktansvärt trist, det som SBF:s förbundsdirektör ger exempel på: människor som låter bli att annonsera om begravningen, och därmed försöker utestänga anhöriga. Därigenom slipper de också risken att de utestängda kan lägga sig i var den döde ska begravas, eller om det ska vara jordbegravning eller kremering. Hur stor söndringen kan bli förstår man när man läser om fall där avlidna inte blivit begravda ännu många månader efter dödsfallet, eller där efterlevande vill flytta kvarlevorna efter sina avlidna på grund av att det skett nya gravsättningar av personer som inte ses som önskvärt "sällskap".

SBF:s talesman pekar på kärnfamiljens sönderfall som en orsak till dessa splittringar. I en tid då "varje barn har 2,2 föräldrar i snitt" (som han uttrycker det) och "halv- och styvsläktskap möts i invecklade mönster" anser han att det inte är särskilt konstigt att sådana här situationer uppstår allt oftare. Ännu är myndigheterna restriktiva med möjligheten att s.a.s. "sprida ut sig" för husfridens skull mellan flera olika gravplatser . Fast det skulle kanske inte bli så mycket till "husfrid" om alla tvingades stressa runt för att hälsa på hela personen på Allhelgona, om han eller hon låtit sig begravas lite här och där?