En blåvit sten

 

En gång i min relativa ungdom kom jag att spela korpfotbollsmatch (av den allra mest primitiva sorten)  på en liten gräsplan nedanför Annedalskyrkan mot Slottsskogen. Senare rörde jag mig i mitt arbete alldeles i närheten av samma plätt flera gånger i veckan under något år, men inte förrän flera decennier senare när jag fick se stenen här ovan insåg jag att jag rört mig på historisk mark. Samtidigt fick jag ett namn på platsen, Karlsrofältet.

Det var nämligen på Karlsrofältet som IFK Göteborg spelade sina första matcher efter att föreningen bildats i närbelägna Olivedal 1904. På den tiden var Karlsrofältet inte den lilla gräsplätt som den är i dag, utan ett större fält där traktens ungdomar förlustade sig med idrottsaktiviteter av alla de slag. Efter några år insåg laget att planen var för ojämn för matchspel, så man flyttade vidare till blivande Ullevi, men man behöll Karlsrofältet som träningsplan fram till 1910.

Året innan IFK gjorde avspark på Karlsrofältet hade Särobanans stationshus invigts på Karlsroplatsen, som låg i korsningen Frölundagatan och Karlsrogatan, ungefär 125 meter NV om Annedalskyrkan. Där låg det sedan till 1960, då det revs, samtidigt som en ny resandehall för banan uppfördes vid Linnéplatsen. Detta för att Dag Hammarskjöldsleden skulle fram, och dämed var även Karlsrogatans öde beseglat, det enda som idag verkar finnas kvar som minne om Karlsro är stenen.

Så här efteråt så törs jag nog säga att jag hade ansträngt mig lite mer i matchen om jag då hade vetat om platsens betydelse...

Så här såg Karlsrogatan utvid tiden för IFK Göteborgs bildande

 (Tycks ha varit ett burget område, av kåkarna att döma.)

Följ förfallet

Det var visserligen ett tag sedan jag skrev på den här sidan, men ännu ligger inte sidan i ruiner, till skillnad från Apotekaregatan 17 i Göteborg, som såg ut som ovan strax innan huset blev lågornas rov och till sist jämnades med marken.

På nätet finns det många intressanta sidor om spännande och in i det sista (ofta) vackra byggnader. Jag kan även rekommendera en sökning på förfall på Google. Klicka sedan på "bilder" så hittar du många sevärda husruiner som inte är utlagda på de vanliga urban explorersajterna.

Keb

Kebnekaise, sett från Sälka (bearbetad Wikipediabild)

På ett av mina tidigare jobb hade jag en arbetskamrat som var före detta fallskärmsjägare och en riktig friluftsmänniska. Han hade varit uppe på Kebnekaise ett flertal gånger, en gång hörde jag honom ganska familjärt och kanske lite vanvördigt kalla berget för "Keb" när han pratade fjällvandring med likasinnade.

De senaste dagarnas dramatik och tragik har dock visat att Kebnekaise fortfarande inte är vilket utflyktsmål som helst. När snöstormen yr är även de mest fjällvana maktlösa att ta sig fram. Nu visade det sig ju att inte ens den snabbaste räddningsinsats hade hjälpt, döden var uppenbarligen ögonblicklig för de fem ombord när Herculesplanet flög rakt in i den västra bergväggen, exploderade och till största delen begravdes i en lavin.

Flygolyckor med lika många döda eller fler har inträffat i Norge under modern tid, det har då framförallt rört sig om helikopterolyckor. Kebnekaisekatastrofen har dock fått en extra dimension, dels för att det inträffade i ett sådant spektakulärt område, dels för att det länge fanns ett visst hopp om överlevande på fjället. Men nu är allt hopp ute, och vad som återstår är att finna offren och samla ihop så mycket som möjligt av vraket för att om möjligt finna olycksorsaken. Redan nu finns det farhågor om att det kan bli en del "katastrofturister" som söker sig upp till STF:s fjällstation vid Kebnekaise i sommar. Fast av naturliga skäl krävs det ju ganska mycket förberedelse att ta sig till fjällstationen, så någon massvandring lär det knappast bli fråga om.

De flesta vrakdelarna har återfunnits vid Rabots glaciär. Glaciären är döpt efter fransmannen Charles Rabot, som är känd som den förste att besegra Kebnekaise. I augusti 1883 nådde en expedition ledd av fransmannen bergsryggen mellan syd- och nordtopparna, men bedriften blev inte spridd till allmänheten förrän femton år senare, då Rabot omnämnde det i en bok.

I mars 1910 skedde det första lyckade toppförsöket vintertid. Så här skrev Östgötaposten den 10 april samma år: "Vinterbestigning av Kebnekaise. Kebnekaise, som bekant är Sveriges högsta fjäll, har den 28 mars blifvit bestiget för första gången vintertid af löjtnant H.N. Pallin från Stockholm, hvilken från Kalixfors med en lapp som bärare på skidor gått upp till turistföreningens Kebnekaisestuga.
Uppstigningen, som gjordes af löjtnant P. ensam, var mycket svår och ansträngande samt tog sex timmar i anspråk, under det att nedfärden gjordes på tre timmar. Bestigningen gynnades af det vackraste väder, och utsikten från toppen var utomordentligt storartad och praktfull med så klar luft, att oceanen kunde skönjas i vester." Pallin var 57 år vid denna tid, så det var en strong prestation!

Nu väntar Kebnekaise på att utmanas av nya bergsbestigare och fjällklättrare i sommar. Faktum är att topparna i takt med avsmältningen av snö och is har blivit allt besvärligare att besegra. DN skrev för några år sedan: "Till sydtoppen (2102 m.ö.h.) är vandringen krävande. Men nordtoppen (2097 m.ö.h.) är betydligt mer otillgänglig. För att ta sig upp där krävs det klätterutrustning och stor alpin erfarenhet. Att gå över kammen mellan topparna har också blivit svårare i takt med att snön och isen smält." Misstänker att detta snarare uppmuntrar än avskräcker äventyrarna...