Stenfolket

"Ja vi tror på dem. Det är en slags relation med naturen, som med stenarna. Alla de bor i stenarna, så man måste respektera dem. Det handlar bara om respekt."
Bjork i TV-intervju.

Så här års råder det lite uppbrottsstämning hemma hos alverna på Island. Nyår är ju deras stora flytthelg, och då de inte är lika metodiska i sitt lägenhetssökande som människorna brukar det råda lite lätt panikstämning kring trettonhelgen - det är då de skall vara inflyttningsklara i sina nya stenblock och bergknallar. Då händer det att man kan få se dem stående, lätt villrådiga, i någon vägkorsning vid midnatt, och vissa letar sig till och med fram till människornas boningar i jakt på något lämpligt krypin. Men innan man beger sig iväg från sina tidigare bostäder sätter man eld på sitt gamla bohag, och då kan man se flammande lågor lite varstans vid kända alvbosättningar.

Någon gång vid 1700-talets mitt spred sig seden med nyårseldar till människorna på ön när några ungdomar gjorde ett bål av uttjänta silltunnor och tjära, och numera är Island omtalat för sina nyårsbrasor. Det sägs att en och annan alv eller huldra kan ses söka sig in bland människorna kring eldarna för att värma sig lite.

Att alver flyttar kring nyår innebär inte att deras gamla bostäder blir stående tomma. Det finns de som gjort misstaget att försöka sig på att ta alvers mark i anspråk men blivit varse att det är ogjort arbete. I en känd alvbosättning i Hafnarfjörður finns ett synligt bevis på det; i ett stort stenblock sitter ett stort spett hårt inkilat. Det har suttit där sedan några byggnadsarbetare fått i uppdrag att klyva stenen, men nu råkade det bo en alv där så gubbarna fick vackert avbryta jobbet, och spettet, ja det sitter där som sagt än i dag.

Nu är inte alla av småfolket totalt omedgörliga att flytta på sig, om man bara förhandlar med lite finess. På Islandsbloggen.se återges en liten rörande historia hur alver och människor kan mötas i samförstånd. Det började med att den färgstarke isländske pokitikern Árni Johnsen halkade av vägen med bilen väster om Litla Kaffistofan. Bilen voltade fem gånger och blev liggande intill ett stenblock, men Árni undkom oskadd. Några år senare när vägen skulle dras om på den aktuella sträckan visade det sig att just denna sten riskerade att hamna under vägbanan. Som vi senast i dagarna sett gör islänningarna hellre en kurva förbi en alvsten än flyttar på den eller förstör den vid vägbyggande, men i det här fallet löste det sig på ett bättre sätt.

  Árni bad Ragnhildur Jónsdóttir från Hafnarfjörður att ta sig en titt på stenen och dess innevånare. Då visade det sig att den beboddes av tre generationer älvor av 35 centimeters längd. Ragnhildur uppmärksammade Fréttablaðið att de små inte alls var nöjda med livet vid Litla Kaffistofan. "Stenen var så sned och den gamla mannen var missnöjd med det. Hans säng var i stort sett uppe på kanten", meddelade hon. Det visade sig att älvfolket inte ställde sig avvisande till en flytt. "De satte som villkor att utsikten skulle bli fin. De vill kunna se ut över havet", förklarade Ragnhildur.
 
Så ett år senare gick flyttlasset när den den 24 ton tunga stenen forslade över till Höfðaból på Hemön, där Árni Johnsen har sin bostad. De sju älvorna, osynliga vid denna tid på året, placerades i en korg av Ragnhildur Jónsdóttir och fick göra resan i hennes bil. De små försågs med en burk honung att äta ur om hungern skulle sätta in under resan.  Árni stod för biljetterna för två av de små resenärerna, de yngsta. (Vem som betalade för de andra fem förtäljer inte historien. Kanske plankade de?)

 Ragnhildur Jónsdóttir säger till Fréttablaðið att småfolket troligen blir belåtna med sin flytt. Förutom att de fick den havsutsikt de begärde så uppfylldes även familjens krav på att stenen skulle placeras där det fanns tillgång till gräs, eftersom de tänkte skaffa får. Men Magnús Skarphéðinsson, rektor för Álfaskólinn, är något skeptisk och säger till RÚV att andra försök med att flytta älvor bara inneburit problem.

Så kan det gå till på Island, och till den som ler lite i mjugg kan sägas att det för till inte så länge sedan fanns, och kanske finns än i denna dag, sådana i vårt land som var övertygade om alvernas existens. Det finns en hel del uppteckningar gjorda för runt sjuttiofem år sedan där "jolvetter" (jordvättar) och "backfôlke" nämns med respekt. En meddelare från Gillberga i Värmland berättar sålunda: "Dä ligger en stor sten ätter vägen mella Backa å landsvägen på Byns mark ve sida om vägen. Den stenen ha inte vôre bra. Dä berättes om en dräng, som kom å geck vägen fram en kväll. När han kom fram emot stenen, så kom dä som tre eldstråler från sten å for över vägen. Så ska di ha sett en hoper smått fôlk ve den stenen. Men inget vet nô vidare om den plassen änne sten, än nô mystiskt ska haft sitt tehôll där."  (Bergstrand: "Värmlandssägner".)

Egen bild, dock ej från Gillberga.

 
Fotnot: det finns säkert alvologer som kan finna felaktigheter i texten, vilket jag i så fall beklagar redan nu. Utöver de källor jag markerat i länkarna har jag även hämtat information från sajterna iceland.is och Samfundet Sverige-Island.

De som kom och gick

Hundra år efter att Vandrarföreningen grundades är stenen mer eller mindre bortglömd. Ett fallet träd ligger sedan länge över den, och informationsskylten är igenärgad.

"Dalgångarna, som på Hisingen samt nedåt Mölndal och Kungsbacka ofta bli vida slätter, äro täckta av fet stenfri havslera och tillhöra vårt lands förnämsta jordbruksbygder. Här är klimatet milt, här växer murgrönan vild och ligustern och kaprifolen och på sommarnätterna kan man få höra näktergalen sjunga." 

  ~Thorsten Orre: Vandringsliv kring Göteborg, STF:s årsskrift 1938.

"Flash mobs" är ett fenomen för barn av vår tid. Wikipedia beskriver det ungefär som sådant som händer när en grupp människor plötsligt samlas på en offentlig plats för att där göra någonting oväntat en kort period och sedan skingras direkt efter. Kallelsen till aktiviteten får man via sociala media eller djungeltelegrafen.

I det tidiga 1900-talet var det annorlunda. Dels fanns givetvis inte nutidens möjligheter att kalla till gemensamma aktiviteter, dels fanns det en strävan bland likasinnade inom olika områden att organisera sig i föreningar och sammanslutningar. Kring förra sekelskiftet uppstod ännu verkande föreningar som Svenska Turistföreningen och Naturskyddsföreningen, men det fanns även diverse föreningar som kom och gick. En sådan förening var, i dubbel bemärkelse, Göteborgs Vandrareförening. 

I oktober 1913 konstituerades Göteborgs Vandrarförening i Gunnebolyckan i Mölndal. Föreningens  ändamål var att ”att i Göteborgs omgivningar anordna för kroppen stärkande och sinnet uppfriskande fotvandringar". Fotvandringar en söndag kunde likt nutidens "flash mobs" samla flera hundra deltagare, men aktiviteterna sågs inte med blida ögon från gammalkyrkligt håll, man tyckte att söndagarna skulle disponeras för "hvila och bruka Guds ord”.

Som i så mycket annat friluftsliv var Norge en föregångsnation, och många svenskar var vid nittonhundratalets början medlemmar i norska turistföreningen och förlade sina vandringsäventyr till norsk mark. Men åren efter unionsupplösningen var väl inte grannsämjan på topp, och istället vände de svenska vandrarna uppmärksamheten allt mer åt det egna landet. Vid tiden för Vandrareföreningens bildande 1913 skrev GP: "Våra vandringar bestodo till en början egentligen i strödda sommarvandringar, fjällvandringar, skolungdomens resor och vandringar. Vi försummade härunder ofta vårt eget land. Kom så Svenska turistföreningen med sitt storartade arbete på turist- och vandringslifvets höjande i vårt land. Ofarbara vägar gjordes tillgängliga, fjällen fingo sina turisthyddor och fjällat satserna sina broar. Men hembygdsvandringarna försummades. Man kände ytterst litet af sin hemtrakts säregenheter i natur. Det saknades kanske icke intresse, men däremot den ledande själen."

I det tidiga 1930-talet färdades Göteborgarna under söndagarna med utflyktståg ut till regionens motsvarigheter till Hardangervidda: Hindås och Floda. Naturen genomkorsades av vandringsleder där hurtiga göteborgare i sportkläder glatt promenerade i gemytliga sällskap. Men redan då fanns det ormar i paradiset som ägnade sig åt skadegörelse och vilseledande. "Det visade sig vara allt för frestande för en viss sorts vandrare att bända loss stolparna och vända visarna åt fel håll, att skära sönder dem och utsätta dem för allsköns åverkan", skriver Orre med förståelig indignation.

Mycket har förändrats sedan Orre skrev sina rader. Faktum är att Göteborgs Vandrareförening lade ner vandringsstaven precis i den vevan som hans artikel publicerades i STF:s årsbok 1938. Men mycket i det Orre skriver lockar till nutida utflykter, inte minst sedan vi har fått pendel- och regiontågtåg som kan föra oss ut i storstadens omgivningar betydligt snabbare än vad som var fallet med utflyktstågen för sjuttiofem år sedan. Kanske dags att samla en "flash mob" i Hindås för fotvandring tillbaka till storstaden via Vildmarksleden?

P.S. Ett bevis på att det har hänt ett och annat sedan 1938 får man också klart för sig när Orre skriver: "Nu ströva modärna människor härigenom i stora skaror, men det är icke längre sedan än omkring 1870 som vargen ännu strök här och så sent som i början av vårt århundrade höll lon till i skogarna". Han skulle bara veta att 2013 händer det att vargar syns på Göteborgs gator och lodjur strövar i stadens ytterområden! (Så sent som igår kväll rapporterades en varg på Spårhagavägen i Lindome.) 

Svårläst...