De som kom och gick

Hundra år efter att Vandrarföreningen grundades är stenen mer eller mindre bortglömd. Ett fallet träd ligger sedan länge över den, och informationsskylten är igenärgad.

"Dalgångarna, som på Hisingen samt nedåt Mölndal och Kungsbacka ofta bli vida slätter, äro täckta av fet stenfri havslera och tillhöra vårt lands förnämsta jordbruksbygder. Här är klimatet milt, här växer murgrönan vild och ligustern och kaprifolen och på sommarnätterna kan man få höra näktergalen sjunga." 

  ~Thorsten Orre: Vandringsliv kring Göteborg, STF:s årsskrift 1938.

"Flash mobs" är ett fenomen för barn av vår tid. Wikipedia beskriver det ungefär som sådant som händer när en grupp människor plötsligt samlas på en offentlig plats för att där göra någonting oväntat en kort period och sedan skingras direkt efter. Kallelsen till aktiviteten får man via sociala media eller djungeltelegrafen.

I det tidiga 1900-talet var det annorlunda. Dels fanns givetvis inte nutidens möjligheter att kalla till gemensamma aktiviteter, dels fanns det en strävan bland likasinnade inom olika områden att organisera sig i föreningar och sammanslutningar. Kring förra sekelskiftet uppstod ännu verkande föreningar som Svenska Turistföreningen och Naturskyddsföreningen, men det fanns även diverse föreningar som kom och gick. En sådan förening var, i dubbel bemärkelse, Göteborgs Vandrareförening. 

I oktober 1913 konstituerades Göteborgs Vandrarförening i Gunnebolyckan i Mölndal. Föreningens  ändamål var att ”att i Göteborgs omgivningar anordna för kroppen stärkande och sinnet uppfriskande fotvandringar". Fotvandringar en söndag kunde likt nutidens "flash mobs" samla flera hundra deltagare, men aktiviteterna sågs inte med blida ögon från gammalkyrkligt håll, man tyckte att söndagarna skulle disponeras för "hvila och bruka Guds ord”.

Som i så mycket annat friluftsliv var Norge en föregångsnation, och många svenskar var vid nittonhundratalets början medlemmar i norska turistföreningen och förlade sina vandringsäventyr till norsk mark. Men åren efter unionsupplösningen var väl inte grannsämjan på topp, och istället vände de svenska vandrarna uppmärksamheten allt mer åt det egna landet. Vid tiden för Vandrareföreningens bildande 1913 skrev GP: "Våra vandringar bestodo till en början egentligen i strödda sommarvandringar, fjällvandringar, skolungdomens resor och vandringar. Vi försummade härunder ofta vårt eget land. Kom så Svenska turistföreningen med sitt storartade arbete på turist- och vandringslifvets höjande i vårt land. Ofarbara vägar gjordes tillgängliga, fjällen fingo sina turisthyddor och fjällat satserna sina broar. Men hembygdsvandringarna försummades. Man kände ytterst litet af sin hemtrakts säregenheter i natur. Det saknades kanske icke intresse, men däremot den ledande själen."

I det tidiga 1930-talet färdades Göteborgarna under söndagarna med utflyktståg ut till regionens motsvarigheter till Hardangervidda: Hindås och Floda. Naturen genomkorsades av vandringsleder där hurtiga göteborgare i sportkläder glatt promenerade i gemytliga sällskap. Men redan då fanns det ormar i paradiset som ägnade sig åt skadegörelse och vilseledande. "Det visade sig vara allt för frestande för en viss sorts vandrare att bända loss stolparna och vända visarna åt fel håll, att skära sönder dem och utsätta dem för allsköns åverkan", skriver Orre med förståelig indignation.

Mycket har förändrats sedan Orre skrev sina rader. Faktum är att Göteborgs Vandrareförening lade ner vandringsstaven precis i den vevan som hans artikel publicerades i STF:s årsbok 1938. Men mycket i det Orre skriver lockar till nutida utflykter, inte minst sedan vi har fått pendel- och regiontågtåg som kan föra oss ut i storstadens omgivningar betydligt snabbare än vad som var fallet med utflyktstågen för sjuttiofem år sedan. Kanske dags att samla en "flash mob" i Hindås för fotvandring tillbaka till storstaden via Vildmarksleden?

P.S. Ett bevis på att det har hänt ett och annat sedan 1938 får man också klart för sig när Orre skriver: "Nu ströva modärna människor härigenom i stora skaror, men det är icke längre sedan än omkring 1870 som vargen ännu strök här och så sent som i början av vårt århundrade höll lon till i skogarna". Han skulle bara veta att 2013 händer det att vargar syns på Göteborgs gator och lodjur strövar i stadens ytterområden! (Så sent som igår kväll rapporterades en varg på Spårhagavägen i Lindome.) 

Svårläst...