Hjärtesten

För några år sedan befann vi oss på en krigskyrkogård på kontinenten. Tysta hade vi gått mellan de snörräta raderna av vita kors i försök att begripa...

På väg därifrån fick jag en ingivelse att gå in på den allmänna kyrkogården, varför vet jag inte - kanske för att befria hjärnan från de vita korsen. Jag hann inte mer än gå in på första raden när jag tvärstannade. Ljuset föll genom det täta bladverket och lyste på en svensk flagga vid en gravsten! Runt graven fanns det brinnande ljus, varav några verkade nyss tända, och vid gravens fot plirade ett troll vänligt mot mig! Jag ropade till mig mitt resesällskap, och gemensamt läste vi namnet på gravstenen: det var uppenbarligen en svensk kvinna som vilade där, och på något märkligt sätt kändes det som om vi hade träffat en bekant.

På graven fanns det många referenser till Sverige förutom trollet (inte minst stenarna såg klart "svenska" ut!), så banden fanns tydligt kvar ända in i döden. Mitt resesällskap och jag talade länge om graven när vi kommit tillbaka till bilen, och om den märkliga slump som gav oss detta oväntade möte med en landsmaninna, långt borta, men ändå hemma...

Eget foto (namnet på stenen är överstruket av mig.)

Vindue

Ytterby gamla kyrka, juni-04 (eget)

"Det var en präktig vägg du har byggt, mäster Johan!", sade prästen belåtet.
"Vägg?", svarade kyrkobyggaren förvånad. "Det är en ram jag har gjort!"

Man vill gärna föreställa sig att en kyrkobyggare använt den tunga och tjocka graniten för att snarare förstärka yttervärldens skönhet än att stänga den ute, men sanningen är nog mer prosaisk än så! Kyrkornas "fönster" bestod förr mest av små gluggar som bara släppte in tunna ljusstrimmor, och man kan bara fantisera om hur det såg ut vintertid när smala ljusstrålar spelade genom ångorna över en frusen församling, som innan bänkarna tillkom kunde få stå i timmar på jordgolvet och lyssna på prästens förkunnelse.

Dessutom fanns det ett annat skäl för sådana här smala gluggar, nämligen att man skulle kunna försvara sig från anfallare, och det är förmodligen i det perspektivet man skall just den här gluggen i vapenhuset av ruinen efter Ytterby gamla kyrka. Kyrkan omnämndes på 1140-talet som kyrkan i "Konunga haellu ytri", men den kan vara ända sedan tidigt 1000-tal. Då låg den på norskt territorium, och var helgad åt Sankt Halvard, som var skyddshelgon för Norge och Södra Bohuslän. Kyrkan förföll med tiden, och 1870 byggdes en ny kyrka, eftersom den gamla då ansågs vara ålderdomlig och för dyr att reparera. Fortfarande används dock kyrkogården, men ruinen står kvar som ett minne från fordomsdags.

Kyrkoruinen 2 juni 2004 (eget)