På väg därifrån fick jag en ingivelse att gå in på den allmänna kyrkogården, varför vet jag inte - kanske för att befria hjärnan från de vita korsen. Jag hann inte mer än gå in på första raden när jag tvärstannade. Ljuset föll genom det täta bladverket och lyste på en svensk flagga vid en gravsten! Runt graven fanns det brinnande ljus, varav några verkade nyss tända, och vid gravens fot plirade ett troll vänligt mot mig! Jag ropade till mig mitt resesällskap, och gemensamt läste vi namnet på gravstenen: det var uppenbarligen en svensk kvinna som vilade där, och på något märkligt sätt kändes det som om vi hade träffat en bekant.
På graven fanns det många referenser till Sverige förutom trollet (inte minst stenarna såg klart "svenska" ut!), så banden fanns tydligt kvar ända in i döden. Mitt resesällskap och jag talade länge om graven när vi kommit tillbaka till bilen, och om den märkliga slump som gav oss detta oväntade möte med en landsmaninna, långt borta, men ändå hemma...
Eget foto (namnet på stenen är överstruket av mig.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar