"Utsupet", sa Wadman

Wadman (egen bild)

På en något undanskymd plats i Lorensbergsparken, nära väggen mot stadsbiblioteket, kan man beskåda Johan Anders Wadman, porträtterad i brons av Johan Peter Molin, mannen bakom Molins fontän och Bältesspännarna bl.a.

Vem var då Johan Wadman, mannen som förutom att stå staty även fått en gata i centrala Göteborg uppkallad efter sig? Ja, idag är han tämligen bortglömd, trots att han fått epitetet "Göteborgs Bellman". Dessvärre var väl inte "Wadmans epistlar" av samma tidlösa stuk som de Bellman totade ihop, och hans "greatest hit" (han skrev bara texten själv) sägs vara "Min lilla vrå bland bergen". Något ironiskt blev Wadmans arv till eftervärlden istället ett bevingat uttryck, "utsupet, sa Wadman" - mer om det strax!

Johan Anders Wadman föddes i Karlskrona 1777 och avled i Göteborg 1837. Han kunde en kortare tid titulera sig sjukhuskommissarie i samband med att han deltog i fälttågen i Tyskland och Norge 1813-1814. Redan då tycks Johan ha lagt sig till med den lättsinniga inställning till tillvaron som blivit ett signum för många av Bellmans efterträdare, åtminstone finns det en anekdot från den tiden som tyder på det. Wadman var som sjukhuskommissarie ansvarig för fältapoteket där man förvarade brännvinet, som i det sammanhanget räknades som det kanske enda bedövningsmedlet. När krigskollegium gjorde en revision fann man att anmärkningsvärt mycket brännvin hade "dunstat bort". Man skickade då en rapport till Wadmans överordnade med frågan om vart spriten hade tagit vägen, och när rapporten lades på bordet framför Wadman fattade han pennan och skrev kort och gott "utsupet!"

Med den inställningen kanske det inte var så underligt att Wadmans militära karriär blev kortvarig, och han lär därefter ha levt under ytterst knappa förhållanden. Trots detta var Wadman en riktig sällskapsmänniska, och hans spiritualitet uppskattades mycket även inom de aristokratiska kretsarna i Göteborg. Tyvärr struntade Wadman i att spara sina manuskript från sina bejublade framtiden inför noblessen. Däremot kan man kanske finna ett sting av bitterhet i följande rader:

"Jag öfvergett den stolta hop,
Som, trängd i gyllne salar,
Alltse’n den tömde mina stop,
Med glömska mig betalar".

Inte alltför långsökt anar man att en senare trubadur fann viss inspiration i de raderna, eller åtminstone tycks mäster Taube gjort samma iaktagelse (även om det nog hörde till undantaget att den senare stod för fiolerna...):

"Det kostar på att dricka av hans vin,
med tvekan fattar jag det fyllda glaset,
han skryter med att han betalt kalaset
och kallar mig bak ryggen för ett svin".

Vid just den tid på året när dessa rader skrives påstås våra ungdomar riskera att avlida av alkoholförgiftning. Dessvärre går det inte att som varnande exempel komma dragande med att Wadman i likhet med andra inom sitt skrå söp ihjäl sig. Han dog faktiskt av nykterhet, en livsstil som han tillägnade sig mot läkarnas inrådan! Följande står att läsa i en levnadsbeskrivning över Wadman anno 1869: "Efter en middag, som följde på en målskjutning inom jagar-föreningen i Göteborg, deri äfven Wadman deltagit, fick han under hemgåendet en yrsel, som syntes förebåda en annalkande slag-attack. Wadman upphörde derefter genast med förtärande af allt slags spirituösa, tvärt emot läkares inrådan, och dog ganska riktigt af nykterhet ett par år derefter under ett ständigt tilltagande afmattnings-tillstånd".

På samma sida kan man f.ö. läsa att " Han begrofs på den s. k. Svenska kyrkogården, der numera hans ben äro förskingrade, så att ingen med säkerhet känner platsen, der de hvilat." Icke förty reste Göta Par Bricole en vård över Wadman på Stampens kyrkogård 1937, 100 år efter författarens död. Det är han väl värd, göteborgarnas egne, men bortglömde, Bellman...