Sticks and stones

Se inslag från YouTube

Medan jag skrev raderna om offerkasten blev jag lite nyfiken på om det finns några uppteckningar om denna sed på närmare håll. Jag bad Lars Gahrn i Mölndals Hembygdsförening om hjälp, och fick snabbt ett klipp ur föreningens tidning "Faesbiaergha" 1937 i retur. Där skriver Sigfrid Eyton under rubriken "Jag minns" bl.a.: "Förr gick vi alltid in till Göteborg, och då begagnade vi en stig, som gick över bergen från Eklanda in mot staden. Vid sidan av stigen låg en stor stenhög.
Jag minns att de gamle berättade att en dansk krigare blivit mördad av ortsbefolkningen och gravlagd här uppe i bergen. Folk som gick förbi skulle kasta en sten på graven, ty annars skulle de råka ut för någon olycka. Till slut blev det så ont om stenar i närheten, så man fick bära med sig stenar långa sträckor."
Senare i artikeln:
"Här uppe på berget i Eklanda ligger ett stort röse. Nu för tiden är ju sådana skyddade, men så var det inte förr.
Jag minns att de gamle berättade att en pojke plockat upp stenarna i mitten av röset och då hade han funnit en sabel, som var avbruten på mitten. Men det var ju länge, länge sen."

Googlar man på offerkast är det svårt att hitta några internationella belägg på denna form av rit, kanske främst för att begreppet är svårt att översätta. (Ett försök jag sett är "victim throw"...). Men skam den som ger sig! Lite oväntat fann jag att indianer i nordamerika under sina förflyttningar också hade offrat stenar och kvistar på speciella platser.

I Plymouth, Massachusetts, ligger längs Old Sandwich Road en plats som heter Sacrifice Rock (ej att förväxla med Plymouth Rock!) Redan sekler innan engelsmännen fann vägen hit var Sacrifice Rock betydelsefull för de vägfarande. De resande lämnade efter sig grenar och stenar på stenhällen, kanske som ett offer eller som en "lyckoslant" för fortsatt trygg färd - ingen kan längre tyda orsaken till denna sed.

Många generationer av Pokanoketindianer och andra stammar på resa mellan Sandwich och Plymouth placerade dessa offergåvor på Sacrifice Rock, vilka med tiden växte till en ansenlig hög. Denna hög utgjorde länge en välkänd del i landskapsbilden för ortsborna, innan den tyvärr blev lågornas rov någon gång på 1800-talet. (I trakten finns f.ö. ytterligare några liknande offerplatser längs vägarna.)

Lokalhistorikern William T. Davies gör följande tolkning : "Dessa stenar, fortfarande täckta av smågrenar med mera, är ett kvarlämnat monument över urbefolkningens religiösa riter. Liksom Manittos Asseinah eller de västliga indianernas andeklippor (Spirit Rocks) har de offrade grenarna bildat en hyllning till Den Store Anden, som de resande paraderade förbi under vördnadsfull tystnad."
Idag är tyvärr Sacrifice Rock lite svår att nå för nutida resenärer, eftersom det råder brist på lämpliga parkeringsplatser och andra bekvämligheter i anslutning till platsen. Samhällsplanerarna försöker dock att integrera området i stadsbilden på ett sätt som kan framhäva platsens historiska betydelse.

Descansos

Alla som kör bil har säkert någon gång sett dem, blommorna, korsen och ljusen på vägkanten som markerar att här har en eller flera människors liv släckts i en trafikolycka. Kanske får det oss att lätta lite på gasen, men det kan också innebära att vi tappar uppmärksamheten från körningen ett ögonblick. I områden mer tättrafikerade än våra vägar har man noterat att det finns ett problem med att å ena sidan ge människor utrymme att få utlopp för sin sorg och saknad, samtidigt som man å andra sidan måste se till att de i samband med det inte utsätter sig själva och andra för risken att bli skadad. Det här är ett globalt fenomen, i Australien uppskattade man redan 2003 att det vid var femte olycksplats där människoliv krävts fanns sådana här minnesplatser.

Även om seden att markera en olycksplats kan upplevas som tämligen ny hos oss så ingår den dock i en tradition med rötterna långt bak i det förgångna. Än idag finns det historiekunniga personer som kan berätta om de gamla offerkasten, där strömmen av förbipasserande ibland under flera sekler kastat en trädgren eller ibland mynt vid en olycks- eller brottsplats. Jag har själv en gång blivit visad på en sådan plats utanför Lindesberg, där en kvinna enligt min källa för länge sedan hittats sittande död uppkrupen intill en sten, och där stenen ännu för fyrtio år sedan var draperad med torra kvistar. I fallet med offerkasten var dock inte syftet kanske så mycket att hedra den döde, utan mer att skydda sig själv från ond bråd död, och även att hindra den förolyckade från att gå igen.

I USA finns en tradition från spanska och latinamerikanska invandrare, som när man bar någon till den sista vilan satte ner ett kors på vägen på de platser när man ställde ner kistan för en stunds rast. Från sydvästra USA finns också tidiga belägg på att resenärer i konvojer, parajes, märkte ut gravplatser över människor som dött under resan med ting som påminde om den döde, s.k. descansos.

Nu är det inte bara minnessaker som kan påminna oss om den skoningslösa döden längs våra vägar. Jag minns från min barndom i sydvästra Värmland hur ett bilvrak efter en dödsolycka baxades upp högt på en mängd oljefat nära olycksplatsen. Kanske tjänade den som en varning, men med lite perspektiv på det hela tycker jag att det var lite osmakligt. Det här för oss dock till ett nytt fenomen, ghost bikes. Dessa utgörs av en vit cykel, i bland själva olycksfordonet, på platser där en cyklist förolyckats. Givetvis är tanken att uppmärksamma de faror som cyklister utsätts för som oskyddade trafikanter, men även i det här fallet känns själva idén enligt min åsikt en aning morbid. Oavsett detta så har vi även i vårt land nu fått den första (?) "spökcykeln" utplacerad vid Slussen i Stockholm, vilket dokumenterats av Lars Epstein i DN. Bara att hoppas att vi slipper se många av dessa speciella cyklar, med allt vad de innebär...

Honningsvågs stora son

Sommaren 1944 ägde en märklig begravning rum i Montrose, Skottland. Sex besättningsmedlemmar från det norska fartyget Thorodd bar en kista dekorerad med den norska flaggan. I kistan låg en av fartygets besättningsmedlemmar, som nu fördes till den sista vilan. De tappra sjömännen från Thorodd som stoiskt uthärdat krigets fasor, bortavaron från sina familjer och förlusten av kamrater till sjöss utan att någonsin visa känslor öppet grät nu förtvivlat i gemensam sorg och saknad.

Sorgefärden kantades av åttahundra tysta barn från Montrose och Dundee, och i deras sällskap hemmafruar, butiksinnehavare och fabriksarbetare, alla där för att säga adjö till till en död hjälte. Lokala dignitärer och sjömän från sex norska fartyg bildade hedersvakt när kistan grävdes ner i sanddynerna vid South Esk Rivers strand. Allt sedan den dagen har graven vårdats av ortsbefolkningen, och var tionde år håller den norska flottan en minneshögtid på plats över den som vilar i graven, den norska Sankt Bernhardshunden Bamse, som avled den 22 juli 1944 i hamnen i Montrose till följd av en hjärtåkomma (en ganska välkänd dödsorsak hos denna ras). På hans grav står det: "BAMSE 22-7-1944. Faithful friend of all onboard the «Thorodd». Largest dog of the allied naval forces."

Bamse föddes i Oslo 1937, men kom som valp till den norska familjen Hafto i lilla Honningsvåg på Magerøya, långt upp på den norska kusten. Han blev snabbt en avhållen lekkamrat till familjens fyra barn, men speciellt tydde han sig till Vigdis, den yngsta medlemmen i syskonskaran, och när flickan låg riktigt svårt sjuk under en tolvdygnsperiod vek knappt Bamse från hennes sida förrän krisen var överstånden.

Eftersom far i familjen, Erling, var skeppare och ägare av fiskefartyget Thorodd föll det sig naturligt att Bamse blev skeppshund. Efter andra världskrigets utbrott inkallades Thorodd 1939 till den norska marinen, där fartyget kom att tjänstgöra som patrullfartyg, stationerat i Hammerfest, och från vintern 1940 fanns Bamse registrerad på fartygslistan som besättningsmedlem. Samma sommar, strax innan den norska kapitulationen, var Thorodd ett av 13 fartyg i en eskader som begav sig mot Storbritannien. Nu blev Montrose och Dundee skeppets hemmahamn, och Thorodd gjordes om till minsvepare. Och det var här Bamse blev en lokal kändis!

När Thorodd befann sig ute i krigsområden hade Bamse sin postering vid främre eldställningen, och för att skydda honom lät besättningen tillverka en specialhjälm att bäras under strid. Men det var när fartyget befann sig vid kaj som Bamse visade sin verkliga styrka. Vid ett tillfälle räddade han en besättningsman från ett knivöverfall genom att knuffa gärningsmannen i vattnet, en annan gång bogserade Bamse en skeppskamrat som råkat falla överbord in till land.
Då besättningsmännen likt många andra sjömän någon gång kom i dispyt med varandra var Bamse snabbt på plats för att medla, och bara genom sin vänliga närvaro fick han hetsporrarna att lugna ner sig. Fast även om Bamse förvisso var en Sankt Bernhard var han inget helgon själv alla gånger. Det hände att han smög iväg från båten för att ta ett nappatag med någon annan skeppsjycke - kanske för att lätta på den frustration det innebar att hålla reda på alla bångstyriga skeppskamrater. Till besättningens förtret förlade Bamse gärna dessa möten till ett kollager, och när han återvände efter en sådan utflykt återstod det bara för besättningen att ställa den skamsne, fast kanske även lite stolte, besättningsmedlemmen i duschen.

När det alltför ofta hänt att sjömännen blivit sittande för länge på sitt favorithak Bodega Bar och missat sina plikter kom man på att Bamse ju kunde hämta hem dem i tid. Sålunda lärde man Bamse att ta bussen från hamnen till busshållplatsen närmast Bodegan, och man fäste ett busskort på hans halsband för säkerhets skull, även om busschaffisen säkert gärna hade låtit honom åka gratis. De gånger det inte fanns någon berusad sailor att hämta återvände Bamse till hållplatsen och reste hem "tomhänt", förmodligen ganska missmodig...

Snart hade ryktet om Bamse spritt sig inte bara bland lokalbefolkningen, utan han kom dessutom att bli en symbol för hela den fria norska marinen. En bild på Bamse iförd den norska marinens mössa spreds vida omkring, bland annat som jul- och påskkort. När så Bamses modiga hjärta inte längre orkade blev det en chock för hela hans omgivning, och förutom hedersbegravningen reste man år 2006 en staty över honom i ovannämnda huvudbonad i Montrose, skapad av den välkände skulptören Alan Herriot. Vid avtäckningen av statyn fanns den norske konsuln i Edinburgh närvarande, och han framförde en särskild hälsning från kung Hakon. Senare har mindre kopior av statyn också placerats utanför Marinemuseum i norska Horten samt i hemstaden Honningsvåg. Medan Bamse i den skotska versionen skådar mot nordost och Honningsvåg så blickar han från hemmahamnen mot Montrose i sydväst.

Bamse har tilldelats flera posthuma hedersutmärkelser, som 2006, samma år som statyn invigdes, då han förärades PDSA:s guldmedalj, även känd som djurens "George Cross". Bamse fick den för "tapperhet i tjänst", det enda djur från andra världskriget som fått denna utmärkelse.

Bamse, som staty (egen bearb.) och "IRL".

Källor: Wikipedia (engelska och norska) samt bamsemontrose.com. I Montrose finns även Montrose Air Station Heritage Centre, omnämnt här.

Graven i Grytviken

Shackletons gravsten, Grytviken. (Wikipediabild)

Sir Ernest Shackleton (1874-1922) var en av de stora äventyrarna i De Stora Äventyrens tid. Man skulle ha kunnat påstå att de var sin tids rockstjärnor, om det inte hade varit för att deras anhängare inte i första hand var svärmiska tonårsflickor, utan vuxna män- vetenskapsmän, mecenater och nationella svärmare. Hjältarnas expeditioner, främst i kampen om polerna, kan nog närmast ses som en förelöpare till de tungviktsboxningens enviger om championbältet som senare skulle följa, från Demspey till Ali.

Upptäcktsfärderna resulterade som regel i böcker av tegelstensformat, illustrerade med gryniga svartvita foton. Oftast blev böckerna storsäljare. Idag, när moderna efterföljare till äventyrarna drar över polarisen med ständig uppkoppling och med helikopter i släptåg, är det svårt att föreställa sig den spänning som på sin tid bygdes upp under veckor och kanske månader utan kontakt med expeditionernas medlemmar. Att äventyren ofta krävde offer i form av förlorade människoliv hörde nästan till scenariot, och de omkomna uppnådde närmast samma ryktbarhet som de vikingakämpar som tusen år tidigare placerades i Valhall som tack för sina bragder.

Men när Shackleton i början på 1920-talet begav sig ut på en expedition i syfte att segla runt Sydpolen kan man åtminstone så här med facit i hand tycka att oddsen började bli väl höga. Sir Ernest hade, trots att han egentligen närmast var att anse som överårig, med stor hängivenhet gått ut i andra världskriget med uppdrag att leda olika kampanjer i polarområdena. I samband med ett uppdrag att minera farvattnen kring Spetsbergen under krigets slutskede drabbades Shackleton av en hjärtattack när han befann sig i Tromsö. Detta till trots medverkade han inte så långt senare i en militär expedition till Murmansk, vilket han följde upp med en resa hem för att ge ut en bok om sitt senaste äventyr, Enduranceexpeditionen.

När Shackleton började värva medlemmar till sin nya och, som det skulle visa sig, sista expedition anmälde sig flera ur hans tidigare styrka, trots att de ännu inte fått sin lön från den strapatsfyllda Endurancefärden. Shackleton hade egenskaper som många moderna företagsledare skulle avundas honom; med hjälp av humor och personlig utstrålning kunde han få mannarna med sig i de mest prekära situationer. De litade på honom och han litade på dem - "svårare" var det inte! Samtidigt var det kanske detta som gjorde att ingen ville säga ifrån i tid när det började krisa. När expeditionens fartyg Quest anlände Rio de Janeiro drabbades Sir Ernest av en ny hjärtattack. Han vägrade dock hårdnackat att avbryta färden och återvända hem till England, utan gav order om fortsatt rutt söderut.

Den 4 januari 1922 nådde så Quest fram till South Georgias kust. Under morgontimmarna kallades skeppsläkaren in till Sir Ernest, och han insåg snabbt att det inte stod så bra till med Shackleton. "Du borde lugna ner dig lite framöver", hade läkaren föreslagit. Shackleton svarade lakoniskt att "du föreslår alltid att jag borde avstå från något, så vad skall jag avstå från den här gången?" Det blev Shackletons sista ord, strax efter avled han i en kraftig hjärtattack. Läkaren kunde inget annat göra än att utfärda en dödsattest, sedan återstod bara att avbryta expeditionen och transportera den avlidne hem till England. En skeppare, tillika polarveteran, erbjöd sig att forsla hem Sir Ernests stoft, men när det visade sig att det skulle bli en utdragen historia beslöt Sir Edmunds änka att avbryta hemtransporten och låta maken begravas i South Georgia, och den 5 mars 1922 fördes Sir Ernest Shackleton till den eviga vilan på Grytvikens kyrkogård i South Georgia. Som sann fatalist, likt andra äventyrare, hade han inte sörjt för att trygga sina efterlevandes fortsatta tillvaro. Förmodligen gav dock avkastningen av hans böcker plus gåvor från mecenater tillräckligt för hans änka och barn att överleva.

Gravstenen som rests till Shackletons minne är kanske med något enstaka undantag den enda på den lilla kyrkogården, i övrigt är det resta träkors som står där, huvudsakligen till minne av avlidna valfångstmän. Ironiskt nog har vår tids äventyrsturism inneburit att Sir Ernests sista hamn, dit hans expedition inte nådde utan viss vedermöda, nu får mer besök än någonsin. Troligen skulle den dokumenterat humoristiske Shackleton ha skrattat om han fått möjlighet att se sin sista viloplats omringas av blåhåriga amerikanska miljonärsänkor med paraply, i sällskap med flitigt fotograferande japaner...

Jo, det var så sant - namnet Grytviken är lika svenskt som det låter! År 1902, när den första svenska antarktisexpeditionen under ledning av Otto Nordenskiöld steg i land på ön fann man en mängd grytor för späckkokning som europeiska val- och säljägare lämnat efter sig. I brist på bättre förslag beslöt man att kalla ön för "Grytviken". Först två år senare grundades själva orten av en norsk sjökapten och valfångare, men namnet fick bestå. Området var vid denna tid dock inte norskt, utan redan inmutat av Storbritannien. När fångstmännens byte började tryta övergav de ön, och idag finns det bara en forsknings- och handelsstation där. Denna fyller samtidigt en politisk funktion, eftersom den ger Storbritannien skäl att hävda fortsatt suveränitet över landområdet, trots att Argentina gör anspråk på det.

"Vad som förut intet varit"

På näset utanför Råda säteri vid den idylliska Rådasjön ligger en ruin som inbjudit till många spekulationer under årens lopp, och jag tänker själv presentera ytterligare någon...

Näset där ruinen ligger heter Labbera eller Labbra, båda namnformerna brukas, och även namnet är föremål för olika hypoteser. Fil. dr. Lars Gahrn har under årens lopp presenterat en hel del intressant läsning om såväl Labbra, Råda säteri samt dess ägarinna Martina von Schwerin. Fru von Schwerin var en spännande kulturpersonlighet, och hon har skildrats i många avhandlingar och en del böcker, t.ex. i Ingrid Elams prisade "Min obetydliga beundran".Inte minst har Martina Schwerins förhållande till, och kanske med, nationalskalden Esaias Tegnér stötts och blötts av forskare och författare, och jag tar det säkra före det osäkra och avstår från det ämnet (med ett litet undantag som jag återkommer till).

Ruinen på Labbra har under årens lopp alltså satt folkfantasin i svallning, ett av de mera spekulativa tolkningarna är den att den är resterna av ett laboratorium som John Hall på det närbelägna Gunnebo skall ha låtit bygga åt son son John d.y - "labbra" av laboratorium alltså. Lars Gahrn resonerar sig dock fram till att vad vi ser är en "ruin av en ruin" som Martina von Schwerin låtit uppföra i ruinromantisk anda (sannolikt med en kyrkoruin som förlaga). Även om den egentliga ruinromantiken hade sin största blomstringstid något tidigare låter det som en trolig hypotes.

Under främst 1700-talet lät välbeställda personer över hela Europa uppföra fejkade ruiner, medan konstnärer reste land och rike kring och avbildade, inte sällan starkt dramatiserat och överdrivet, "äkta" ruiner. Märkligt nog hörde även Italien till de länder där det uppfördes klassiska ruiner, man tycker ju annars att de borde ha "äkta klassiska ruiner" så det räcker! Ett av de mer uppmärksammade "fuskbyggena" var Tempietto Dirutto i Villa Albani, uppförd av en arkitekt och bestående av antika "spoilers.

Enligt flera källor (bl.a. l.1 och l.2) skall Martina von Schwerin ha låtit uppföra ruinen som gåva till sin make, eventuellt när denne återvände från en vistelse i Paris på 1830-talet(?). Men var den ett utslag av ruinromantik, eller symboliserade den i själva verket något annat? I närheten av ingången till ruinen ligger en sten som uppenbarligen var ituslagen redan vid ruinens uppförande. På den finns texten " Sid (sic) redit in nihilum quod fuit ante nihil", vilket översatt lär betyda "Så återgår till intet, vad förut intet varit" (ett citat från Cornelius Gallus). Är det inte en lite märklig hemkomsthälsning till maken, en ruin med denna text på en krossad sten vid ingången? Man kan ju, om man är konspiratoriskt lagd, ana en bitterhet över "same presidier as every year"! Eller kan det i själva verket ha varit en anspelning på hennes förhållande till Tegnér? Werner Gottlob von Schwerin hade vid några tillfällen visat en viss misstänksamhet mot hustruns svärmeri för Tegnér, kanske var det här hennes sätt att visa att det aldrig "hade varit något"? (Ja, jag utlovade ju egna spekulationer!) Å andra sidan är det väl klarlagt att Tegnér själv besökte ruinen senare, han påstås t.o.m. ha suttit och skrivit något kapitel till Fritiofs saga där (utkom 1825 och skrevs ytterligare några år tidigare, så i så fall uppfördes inte ruinen på 1830-talet!)
.
Så var det då det här med namnet! I den relativt nyligen (2007) utkomna "Mölndalsån" står det så här om platsen: "På den höjd där den gamla riddarborgen (?) en gång låg kan man se en ruin - ett labbera, som det heter på latin. Det skulle också vara en överraskning för sonen Carl, då denne kom hem efter en tjänstgöring till sjöss." Tyvärr saknas källhänvisningar och förklaringar. Vad var ett "labbera", och var hittar man detta grekiska ord? Är vi tillbaka på "labora" som i laboratorium? Vem är i så fall "laboranten"? Till dess vi fått reda på detta har jag två egna ovetenskapliga teorier (=gissningar) om namnet, båda med tron att namnet är samtida med ruinen. Tanke ett är att det är det italienska ordet labbra som lånats, vilket betyder "läppar" - passande för en romantisk ruin! Min andra tanke är att det kan härstamma från franskans ”l´abri”, i betydelsen "skydd" (gömsle, etc.). Ordet kom till oss med vallonerna, och användes i försvenskad form för en plats där smederna vilade mellan passen.

Oavsett vilka historier som döljer sig bakom ruinen Labbra och dess namn så är den numera rudimentära ruinen väl värd ett besök, gärna i kombination med ett strövtåg i den spännande och vackra naturen i dess omgivningar.

Ruinen i all sin sin glans för ett sekel sedan. (Observera stavningen!)