Alla som kör bil har säkert någon gång sett dem, blommorna, korsen och ljusen på vägkanten som markerar att här har en eller flera människors liv släckts i en trafikolycka. Kanske får det oss att lätta lite på gasen, men det kan också innebära att vi tappar uppmärksamheten från körningen ett ögonblick. I områden mer tättrafikerade än våra vägar har man noterat att det finns ett problem med att å ena sidan ge människor utrymme att få utlopp för sin sorg och saknad, samtidigt som man å andra sidan måste se till att de i samband med det inte utsätter sig själva och andra för risken att bli skadad. Det här är ett globalt fenomen, i Australien uppskattade man redan 2003 att det vid var femte olycksplats där människoliv krävts fanns sådana här minnesplatser.
Även om seden att markera en olycksplats kan upplevas som tämligen ny hos oss så ingår den dock i en tradition med rötterna långt bak i det förgångna. Än idag finns det historiekunniga personer som kan berätta om de gamla offerkasten, där strömmen av förbipasserande ibland under flera sekler kastat en trädgren eller ibland mynt vid en olycks- eller brottsplats. Jag har själv en gång blivit visad på en sådan plats utanför Lindesberg, där en kvinna enligt min källa för länge sedan hittats sittande död uppkrupen intill en sten, och där stenen ännu för fyrtio år sedan var draperad med torra kvistar. I fallet med offerkasten var dock inte syftet kanske så mycket att hedra den döde, utan mer att skydda sig själv från ond bråd död, och även att hindra den förolyckade från att gå igen.
I USA finns en tradition från spanska och latinamerikanska invandrare, som när man bar någon till den sista vilan satte ner ett kors på vägen på de platser när man ställde ner kistan för en stunds rast. Från sydvästra USA finns också tidiga belägg på att resenärer i konvojer, parajes, märkte ut gravplatser över människor som dött under resan med ting som påminde om den döde, s.k. descansos.
Nu är det inte bara minnessaker som kan påminna oss om den skoningslösa döden längs våra vägar. Jag minns från min barndom i sydvästra Värmland hur ett bilvrak efter en dödsolycka baxades upp högt på en mängd oljefat nära olycksplatsen. Kanske tjänade den som en varning, men med lite perspektiv på det hela tycker jag att det var lite osmakligt. Det här för oss dock till ett nytt fenomen, ghost bikes. Dessa utgörs av en vit cykel, i bland själva olycksfordonet, på platser där en cyklist förolyckats. Givetvis är tanken att uppmärksamma de faror som cyklister utsätts för som oskyddade trafikanter, men även i det här fallet känns själva idén enligt min åsikt en aning morbid. Oavsett detta så har vi även i vårt land nu fått den första (?) "spökcykeln" utplacerad vid Slussen i Stockholm, vilket dokumenterats av Lars Epstein i DN. Bara att hoppas att vi slipper se många av dessa speciella cyklar, med allt vad de innebär...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar