Sticks and stones

Se inslag från YouTube

Medan jag skrev raderna om offerkasten blev jag lite nyfiken på om det finns några uppteckningar om denna sed på närmare håll. Jag bad Lars Gahrn i Mölndals Hembygdsförening om hjälp, och fick snabbt ett klipp ur föreningens tidning "Faesbiaergha" 1937 i retur. Där skriver Sigfrid Eyton under rubriken "Jag minns" bl.a.: "Förr gick vi alltid in till Göteborg, och då begagnade vi en stig, som gick över bergen från Eklanda in mot staden. Vid sidan av stigen låg en stor stenhög.
Jag minns att de gamle berättade att en dansk krigare blivit mördad av ortsbefolkningen och gravlagd här uppe i bergen. Folk som gick förbi skulle kasta en sten på graven, ty annars skulle de råka ut för någon olycka. Till slut blev det så ont om stenar i närheten, så man fick bära med sig stenar långa sträckor."
Senare i artikeln:
"Här uppe på berget i Eklanda ligger ett stort röse. Nu för tiden är ju sådana skyddade, men så var det inte förr.
Jag minns att de gamle berättade att en pojke plockat upp stenarna i mitten av röset och då hade han funnit en sabel, som var avbruten på mitten. Men det var ju länge, länge sen."

Googlar man på offerkast är det svårt att hitta några internationella belägg på denna form av rit, kanske främst för att begreppet är svårt att översätta. (Ett försök jag sett är "victim throw"...). Men skam den som ger sig! Lite oväntat fann jag att indianer i nordamerika under sina förflyttningar också hade offrat stenar och kvistar på speciella platser.

I Plymouth, Massachusetts, ligger längs Old Sandwich Road en plats som heter Sacrifice Rock (ej att förväxla med Plymouth Rock!) Redan sekler innan engelsmännen fann vägen hit var Sacrifice Rock betydelsefull för de vägfarande. De resande lämnade efter sig grenar och stenar på stenhällen, kanske som ett offer eller som en "lyckoslant" för fortsatt trygg färd - ingen kan längre tyda orsaken till denna sed.

Många generationer av Pokanoketindianer och andra stammar på resa mellan Sandwich och Plymouth placerade dessa offergåvor på Sacrifice Rock, vilka med tiden växte till en ansenlig hög. Denna hög utgjorde länge en välkänd del i landskapsbilden för ortsborna, innan den tyvärr blev lågornas rov någon gång på 1800-talet. (I trakten finns f.ö. ytterligare några liknande offerplatser längs vägarna.)

Lokalhistorikern William T. Davies gör följande tolkning : "Dessa stenar, fortfarande täckta av smågrenar med mera, är ett kvarlämnat monument över urbefolkningens religiösa riter. Liksom Manittos Asseinah eller de västliga indianernas andeklippor (Spirit Rocks) har de offrade grenarna bildat en hyllning till Den Store Anden, som de resande paraderade förbi under vördnadsfull tystnad."
Idag är tyvärr Sacrifice Rock lite svår att nå för nutida resenärer, eftersom det råder brist på lämpliga parkeringsplatser och andra bekvämligheter i anslutning till platsen. Samhällsplanerarna försöker dock att integrera området i stadsbilden på ett sätt som kan framhäva platsens historiska betydelse.