Sticks and stones

Se inslag från YouTube

Medan jag skrev raderna om offerkasten blev jag lite nyfiken på om det finns några uppteckningar om denna sed på närmare håll. Jag bad Lars Gahrn i Mölndals Hembygdsförening om hjälp, och fick snabbt ett klipp ur föreningens tidning "Faesbiaergha" 1937 i retur. Där skriver Sigfrid Eyton under rubriken "Jag minns" bl.a.: "Förr gick vi alltid in till Göteborg, och då begagnade vi en stig, som gick över bergen från Eklanda in mot staden. Vid sidan av stigen låg en stor stenhög.
Jag minns att de gamle berättade att en dansk krigare blivit mördad av ortsbefolkningen och gravlagd här uppe i bergen. Folk som gick förbi skulle kasta en sten på graven, ty annars skulle de råka ut för någon olycka. Till slut blev det så ont om stenar i närheten, så man fick bära med sig stenar långa sträckor."
Senare i artikeln:
"Här uppe på berget i Eklanda ligger ett stort röse. Nu för tiden är ju sådana skyddade, men så var det inte förr.
Jag minns att de gamle berättade att en pojke plockat upp stenarna i mitten av röset och då hade han funnit en sabel, som var avbruten på mitten. Men det var ju länge, länge sen."

Googlar man på offerkast är det svårt att hitta några internationella belägg på denna form av rit, kanske främst för att begreppet är svårt att översätta. (Ett försök jag sett är "victim throw"...). Men skam den som ger sig! Lite oväntat fann jag att indianer i nordamerika under sina förflyttningar också hade offrat stenar och kvistar på speciella platser.

I Plymouth, Massachusetts, ligger längs Old Sandwich Road en plats som heter Sacrifice Rock (ej att förväxla med Plymouth Rock!) Redan sekler innan engelsmännen fann vägen hit var Sacrifice Rock betydelsefull för de vägfarande. De resande lämnade efter sig grenar och stenar på stenhällen, kanske som ett offer eller som en "lyckoslant" för fortsatt trygg färd - ingen kan längre tyda orsaken till denna sed.

Många generationer av Pokanoketindianer och andra stammar på resa mellan Sandwich och Plymouth placerade dessa offergåvor på Sacrifice Rock, vilka med tiden växte till en ansenlig hög. Denna hög utgjorde länge en välkänd del i landskapsbilden för ortsborna, innan den tyvärr blev lågornas rov någon gång på 1800-talet. (I trakten finns f.ö. ytterligare några liknande offerplatser längs vägarna.)

Lokalhistorikern William T. Davies gör följande tolkning : "Dessa stenar, fortfarande täckta av smågrenar med mera, är ett kvarlämnat monument över urbefolkningens religiösa riter. Liksom Manittos Asseinah eller de västliga indianernas andeklippor (Spirit Rocks) har de offrade grenarna bildat en hyllning till Den Store Anden, som de resande paraderade förbi under vördnadsfull tystnad."
Idag är tyvärr Sacrifice Rock lite svår att nå för nutida resenärer, eftersom det råder brist på lämpliga parkeringsplatser och andra bekvämligheter i anslutning till platsen. Samhällsplanerarna försöker dock att integrera området i stadsbilden på ett sätt som kan framhäva platsens historiska betydelse.

Descansos

Alla som kör bil har säkert någon gång sett dem, blommorna, korsen och ljusen på vägkanten som markerar att här har en eller flera människors liv släckts i en trafikolycka. Kanske får det oss att lätta lite på gasen, men det kan också innebära att vi tappar uppmärksamheten från körningen ett ögonblick. I områden mer tättrafikerade än våra vägar har man noterat att det finns ett problem med att å ena sidan ge människor utrymme att få utlopp för sin sorg och saknad, samtidigt som man å andra sidan måste se till att de i samband med det inte utsätter sig själva och andra för risken att bli skadad. Det här är ett globalt fenomen, i Australien uppskattade man redan 2003 att det vid var femte olycksplats där människoliv krävts fanns sådana här minnesplatser.

Även om seden att markera en olycksplats kan upplevas som tämligen ny hos oss så ingår den dock i en tradition med rötterna långt bak i det förgångna. Än idag finns det historiekunniga personer som kan berätta om de gamla offerkasten, där strömmen av förbipasserande ibland under flera sekler kastat en trädgren eller ibland mynt vid en olycks- eller brottsplats. Jag har själv en gång blivit visad på en sådan plats utanför Lindesberg, där en kvinna enligt min källa för länge sedan hittats sittande död uppkrupen intill en sten, och där stenen ännu för fyrtio år sedan var draperad med torra kvistar. I fallet med offerkasten var dock inte syftet kanske så mycket att hedra den döde, utan mer att skydda sig själv från ond bråd död, och även att hindra den förolyckade från att gå igen.

I USA finns en tradition från spanska och latinamerikanska invandrare, som när man bar någon till den sista vilan satte ner ett kors på vägen på de platser när man ställde ner kistan för en stunds rast. Från sydvästra USA finns också tidiga belägg på att resenärer i konvojer, parajes, märkte ut gravplatser över människor som dött under resan med ting som påminde om den döde, s.k. descansos.

Nu är det inte bara minnessaker som kan påminna oss om den skoningslösa döden längs våra vägar. Jag minns från min barndom i sydvästra Värmland hur ett bilvrak efter en dödsolycka baxades upp högt på en mängd oljefat nära olycksplatsen. Kanske tjänade den som en varning, men med lite perspektiv på det hela tycker jag att det var lite osmakligt. Det här för oss dock till ett nytt fenomen, ghost bikes. Dessa utgörs av en vit cykel, i bland själva olycksfordonet, på platser där en cyklist förolyckats. Givetvis är tanken att uppmärksamma de faror som cyklister utsätts för som oskyddade trafikanter, men även i det här fallet känns själva idén enligt min åsikt en aning morbid. Oavsett detta så har vi även i vårt land nu fått den första (?) "spökcykeln" utplacerad vid Slussen i Stockholm, vilket dokumenterats av Lars Epstein i DN. Bara att hoppas att vi slipper se många av dessa speciella cyklar, med allt vad de innebär...