Rör ej rå och rör!

(Egen bild)

Envar som vandrar i skogen har säkert någon gång sett dem, rågångarna i form av stenmurar, järnrör eller rösen. Vad som kanske är mindre känt är att dessa markeringar faktiskt är skyddade enligt lag (jordabalken) och inte får flyttas, förstöras eller göras om. Det är inget sentida påfund, det finns uppgifter att lagen har rötter långt ner i de gamla landskapslagarna och kanske rent av i bibeln (se nedan!). Så här löd lagtexten på 1730-talet: "Nu rijfwer, flyttar eller wrijder, then som till laga år kommen är, rå och rör eller skilliemärken, eller sätter andra neder af avighet och illwillia, att dermed förwilla annans rågång: bote fyratijo daler, och ware ärelös."

Som om den jordiska rättvisan inte var nog för den som genom klåfingrighet eller vinningslust flyttade en rågång fanns det ett kanske än värre hot - man kunde nämligen efter sitt frånfälle förvandlas till lyktgubbe! Särskilt utsatta tycks lantmätare som låtit sig lockas till att avsiktligt flytta rågångar åt någon uppdragsgivare ha varit.

Arvid August Afzelius (1785-1871), präst och folklivsforskare, ger en inlevelsefull skildring av lyktmannens tillvaro i "Fäderneslandets historia, sådan hon lefwat och till en del ännu lefwer i Sägner, folksånger och andra minnesmärken".

”En flammande eldslåga rörer sig på heden fram och åter, icke olikt en lykta, buren av en som något söker. Det är lyktmannen, och mången enfaldig tillägger efter de gamlas sägen: ”Det har varit en stjälvrängare, som så irrar med ljus i handen.” Stjäl- eller skilnadsvrängaren betyder en man, som falskeligen flyttat någon råmärke, och över vilken Den Heliga Skrift uttalar en svår förbannelse. Enligt gammal folksägen, får en människa, som gjort sig skyldig till sådan synd, det straff efter döden att ingen ro eller vila förunnas honom i hans grav, utan måste han upp var midnatt och med en lykta i handen leta sig fram i marken till det ställe, där det råmärke stod, som han vrängt, eller falskeligen flyttat. När han går dit, brinner han av samma begär, som då han i livstiden gick åstad att förfalska råskillnaden för sin granne, och säger, i det han går, med grov, hes röst: ”Det är rätt!” - Det är rätt! - Det är rätt!” Men, då han går tillbaka, fattar honom samvetskval och stor ängslan, och säger han då: ”Det är orätt! - Det är orätt! - Det är orätt!” Denna och andra sådana dikter vittna om våra förfäders vishet, att vid själva naturen fästa en varaktig påminnelse och varning mot synd och brott.” 
Afzelius förmedlar också de gamles tro att "på skälwrängarens graf  wäxer aldrig gräs och faller aldrig rägn, eller dagg".
 
Möter du under en sen skogspromenad någon vandrare som bär en rund mössa, vars uppvikta brätte mitt på sidan har en nästan cirkelformig urknipning i kanten (Fataburen 1935) och en lykta i handen så tag dig i akt - lyktgubben lockar gärna med sig medvandrare i sitt tröstlösa värv! Och, inte minst, undvik att själv flytta stenarna om du stöter på en rågång. Du vet ju hur det kan sluta... 

(Egen bild)

"Vem tar en lyktman för en man med lykta?" (Fröding)