Varför inte en cha-no-yu i Änggården?

Droppen urholkar stenen heter det ju, men den här har fått lite hjälp...

Med början i våras har jag vid flera tillfällen strövat runt i Botaniska Trädgården och dess omgivningar. Nu är säsongen slut för min del, men jag har några hundra bilder att fördjupa mig och kanske kunna lära mig mer från inför nästa säsong.

I den japanska trädgården hittade jag en liten skapelse som heter tsukubai. Just detta exemplar är en minnesdonation. En tsukubai finns normalt i buddhisttempel, och användes vid tvagning av händerna och rening av munnen, men den fyller också en funktion i samband med cha-no-yu, en teceremoni. Det senare verkar för resten inte vara att titta in på en snabbfika, utan en ceremoni i ordets rätta bemärkelse...

Flora i isolering

Flora blickar längtansfullt ut mot sina blommor.

Sommaren 1786 fick ett hårt väder ett skepp på väg till Ryssland att söka nödhamn i Göteborg. Ombord på fartyget fanns bland andra den tjugoårige konstnären Gioacchino Frulli från Bolona. Frulli var kallad till kejsarinnan av Ryssland Katarina II:s hov, men hans färd kom aldrig längre än till Göteborg. Han bodde under sin första tid i staden hos en köpman på Spannmålsgatan, och snart upptäcktes hans konstnärliga färdigheter av stadsarkitekten C.W. Carlberg, som försåg honom med arbete, inte minst vid utsmyckningen av Gunnebo slott. Frulli blev staden trogen till sin död, endast trettiofem år gammal.

Många av de verk Frulli gjorde för Gunnebo kan än idag beskådas där, bl.a. "de fyra årstiderna" i slottets salong. Men åren av ekonomiskt förfall på slottet innebar att inte alla av Frullis verk kunde behållas på sin ursprungsplats. Statyn Flora som haft sin naturliga plats i slottsparken övergick i familjen Wohlfarts ägo och kom att placeras framför huvudbyggnaden på landeriet Kristinelund, som låg på nuvarande Kungsportsavenyn 28 (där varuhuset City Aveny numera ligger).

År 1862 fick Flora en ny ägare och ny hemvist, nu på egendomen Underås, som låg där Focus i Gårda nu är beläget. Där blev statyn kvar medan egendomen skiftade ägare, men 1918 inköptes Flora av Charles Felix Lindbergs donationsfond och ställdes ut i Botaniska Trädgården, där hon förgyllde Rosengården fram till 1999. Tyvärr har vår tids luftföroreningar gått hårt åt Floras marmorkropp, och efter en restaurering beslöts att Flora i fortsättningen skulle ställas upp inomhus, nu utanför Botaniska Trädgårdens utställningshall i butikshuset. Ett rätt sorgligt öde för blomstergudinnan att placeras åtskild från sina växter kan tyckas, men hellre det än att hon skall vittra sönder.

Fotnot:  Fil. Dr. Lars Gahrn har haft vänligheten att komplettera med följande upplysning om befintliga Florastatyer på Gunnebo Slott. Han skriver: "En Flora står i Gunnebos trädgård och inköptes på sin tid av friherrinnan Hilda Sparre från Ellesbo på Hisingen. En annan står inne i stenfarstun på Gunnebo och har tidigare stått inne i Råda säteri. Båda dessa har tillskrivits Frulli."  
Kanske blir det anledning att återkomma till Flora och Frulli vid senare tillfälle?


Källor: gunneboslott.se samt informationsskylt i Botaniska Trädgården.
 

Ebbes minnesstenar

Det har varit lite tunnsått med stenar i sommar, men här kommer det en hel stenhög på en gång! År 1959 restes mellan Hallandsstugan och Vita Bandet i Slottsskogen ett stenmonument till minne av Ebbe Lieberath, den svenska scoutrörelsens fader. Monumentet består, förutom av den stora bumlingen i mitten plus de tre hörnstenarna, av omkring 100 ingraverade stenar som skickats in från scoutkårer runt hela landet.

Skeppen under taken

Kyrkskeppet i Kållereds kyrka

Lyckades slita mig från fåtöljen och pågående fotbolls-VM en stund igår kväll för att gå och lyssna på ett föredrag - "själen skall ju också ha sitt", som det heter! Vi var femtiotalet personer med hög medelålder som samlades i Kållereds kyrka för att höra författaren och kyrkskeppsbyggaren Håkan Tollesson med rötter i Smögen berätta om kyrkskeppen i vårt stift, vilka i dagsläget lär vara 181 stycken. Antalet har varierat under årens lopp, t.ex. plockades under sent 1800-tal många skepp ner, varav många försvann, i samband med Schartauanismens utbredning och med den dess krav på kyrkorummets renhet.

Tvärt om vad många av oss kanske kan tro tillkommer det  även i våra dagar en del kyrkskepp varje år. Tollesson bygger själv på en modell av briggen Blue Bird av Hull, vars förlisning på julafton 1872 Evert Taube skildrat så målande att vi fortfarande har svårt att tro att den aldrig ägt rum,  långt mindre att detta fartyg aldrig existerat. Att Håkan Tollesson nu bygger en modell av det fiktiva fartyget (för placering i Hållö kapell - var annars?) erkände han strider lite mot hans egen uppfattning att kyrkskepp som har en verklig förlaga är de intressantaste. Även om Tollesson nu bygger på en brigg av äldre snitt så fick vi veta att det finns ett mode även i skeppsmodeller. Äldre skepp är ofta bestyckade krigsfartyg, medan utvecklingen med tiden gått mot handelsskepp och fiskebåtar. Fast Håkan Tollesson skojade nog lite med oss när han framkastade tanken på att det kanske hängs upp en Stenafärja i något kyrktak om sådär femtio år...
 
Seden att smycka kyrkorummet med fartyg är känd sedan 1600-talet, och landets enligt Tollesson äldsta dokumenterade kyrkskepp skall vara den fregatt anno 1626 som hänger i Tjärnö kyrka i Strömstadstrakten. Först kända notering om ett kyrkskepp i (nuvarande) Sverige härrör sig annars från Landskrona år 1536, i det fallet var det ett votivskepp.
Apropå kyrkskepp respektive votivskepp så bringade Tollesson klarhet om detta i sitt föredrag. Vi är nog många som lite slarvigt kallar alla kyrkskepp för "votivskepp", men enligt HT avser det senare sådana skepp som skänkts till en församling av någon eller några som tagit sig igenom en dramatisk händelse på havet. (Votiv kommer av latinets votum, vilket betyder löfte.) Enligt Håkan Tollesson kan endast några tiotal kyrkskepp i stiftet göra anspråk på att vara votivskepp i egentlig mening. Syftet med att skänka ett modell av ett fartyg kan i övrigt tänkas ha varit för att förvissa sig om att man därmed skulle kunna färdas tryggt på havet, men det kan även ha skänkts som en statusmarkering eller helt enkelt för att smycka kyrkan.

Håkan Tollesson nöjde sig med att gå tillbaka i kyrkskeppens historia till 1400-talets Italien, där traditionen som vi känner den tros ha tagit sin början. Annars är det ju inte svårt att förknippa forntida skeppshällristningar och skeppssättningar liksom uppdelningar i kyrkorummet i termer som "skepp" som uttryck för fartygets symboliska religiösa betydelse. Till samma kategori kan väl även hänföras de väggmålningar från faraonernas tid i Egypten, bl.a. i Denderatemplet, som visar hur något som förefaller vara små skeppsmodeller bringas över till gudarna. Men då är vi förstås en bit från ämnet "Kyrkskeppen från Västerhavet", så Tollesson gjorde nog klokt i att begränsa sig till det i sitt 45 minuter långa föredrag...

 En detalj som vi kanske inte tänker på när vi betraktar ett kyrkskepp är avsaknaden av livbåtar - detta för att skeppet i sig skall ses som en symbol för räddningen från vilken det inte finns någon anledning att sätta sig i säkerhet. Där utgör skeppet i Kållereds kyrka, för det finns alltså ett sådant, ett undantag då fartyget faktiskt är försett med livbåt. En annan sak som är spännande med skeppet i denna kyrka är att det har en besättning, ett tiotal fajansfigurer som tros ha importerats från Kina. Detta och att det i kyrkans historia finns välgörare involverade i Ostindiska kompaniet har gjort att det spekulerats i att det vackra skeppet från 1738 har skänkts av någon av dessa sponsorer. Någon ostindiefarare är dock inte den välbestyckade fregatten.
  
Ja, 45 minuter gick fort i denne mångsidige kulturarbetares sällskap! (Författare, redaktör för olika skrifter, redare, modellbyggare och trubadur - en del tycks hinna med allt!) Tur att det gick att köpa med sig ett exemplar av boken "Kyrkskeppen vid Västerhavet" av Håkan Tollesson, med foto Ulf Hansson och Lars Schelin att fördjupa sig i - det får bli sommarläsningen i den fiktiva hängmattan!

Polarna

I mina närhetsskogar vimlar det av intressanta typer! Här är några av dem som jag nyligen mött: krokodilen som slukar en ödla (A), det snabelförsedda trollet som ramlat omkull (B), urtidsfåglarna i parningsdans (C) och björnen i trädstammen (D).

Förgånget

Vittring

Fick en känsla av att jag gick i någons spår när jag såg det här avtrycket i stenhällen i Änggårdsbergen häromdagen.

Inget att hänga upp sig på?

Naturens galghumor?

Oj, så länge sedan det skrevs något här då! Får väl bryta tystnaden genom att berätta lite från dagens skogspromenad, som blev en värsting så här på årets första härliga sommardag - dryga 18 kilometers skogsflanerande i fem timmar, det är jag rätt nöjd med...

Jag brukar ha kameran med mig för att komma ihåg var jag har varit, så och idag. Längs den vandringsväg jag gick idag finns en liten betongbänk som jag tycker vittnar om att någon varit omtänksam genom att placera ut den. Tyvärr står bänken lite för tidigt på min runda för att jag skall behöva utnyttja den, men jag tyckte att den var värd en kom-ihåg-bild. Och nu kommer det underliga: när jag kom hem och tömde kameran så såg jag plötsligt klädhängaren som dinglar över stigen som jag sedan fortsatte på. Konstigt nog såg jag inte galgen där jag gick, och ändå hänger den så lågt att jag borde ha slagit huvudet i den!

Har svårt att tolka in något övernaturligt i bilden - hade det varit en gråtande madonna eller en tomtegubbe så OK, men en klädgalge? Fast visst kan man fundera vem som brukar hänga här...

Makeover - inget för ormbunkar!

Inte fullt så gammal ormbunke

Jag, som trivs med att gå i mina gamla paltor och sällan ser någon mening i en förändring av vårgarderoben, har fått hjälp från oväntat håll. Forskare har nämligen hittat fossil från en ormbunke som var samtida med dinosaurierna för 180 miljoner år sedan. Ormbunken, en kungsbräken, blev inkapslad i samband med ett vulkanutbrott i nuvarande Skåne, och forskare kan nu konstatera att den än idag ser ut som den gjorde då. Det är klart att man nu tar chansen att förklara att man är som ormbunken - varför förändra något som i stort sett är fulländat?

Ödeshemman

Peppared 12 mars 2014

När husen revs för fyrtio år sedan och och hemmanet blev till ödetomt så lämnades stentrappan och räcket kvar att vittna om fnissande småflickors bara fötter mot trappan och små händer som knappt rörde räcket. De grova arbetskängornas tunga tramp och valkiga nävarnas grepp kring järnrören är för evigt inkapslade, liksom kvinnors lätta steg och vinbärsfläckade handflator efter rensandet i trädgårdstäppan. Och stenarna känns stadiga och räcket ger stöd även för den sentida besökaren.

Klippsprånget

 Jag har berett plats för en del statyer på min blogg, men "Mannen som bryter sig ur klippan" av Axel Ebbe har inte fått komma till heders förrän nu, vilket är lite märkligt eftersom jag tog den här bilden redan i september 2007. Statyn finns att beskåda i Lundagård i anslutning till Lunds universitet, där den placerades 1918 som en gåva från staden Lund till universitetet med anledning av dess 250-årsjubileum.

När jag sökte efter faktauppgifter om Axel Ebbe så fann jag att trion  Jan Hemmel, Jan Troell och Björn Kjellman just i dagarna håller på att sammanställa en timslång filmdokumentär om denne skånske konstnär och författare som föddes 1868 och avled 1941. Att det var en intressant personlighet förstår man när man läser vad som skrevs i SvD i samband med konstnärens bortgång. "Axel Ebbe var en överraskningarnas man och en mångfrestare. Han skulpterade, målade, etsade, skrev vers på sitt eget skånska tungomål och tryckte dem i dyrbart illustrerade böcker. Han var på en gång en andaktsfull skönhetsdyrkare och en munter skämtare, en hög filosof och en glad livsnjutare. Även om omdömena om hans konstnärliga insats kunna skifta, framstår han som en av de mest egenartade personligheterna i svensk konst på sin tid."

Axel Ebbes skånska förankring framgår inte minst av att hans mer kända verk alla återfinns i Skåne, bland dessa då "Mannen som bryter sig ur klippan". Verket i granit sägs skildra hur människan lossgör sig ur okunskapens mörker.

Själv vill jag när jag ser statyn även associera till myten om guden Mithra(-s), som sades ha fötts som vuxen ur en klippvägg.  I Saint Aubin i Frankrike upptäcktes 1886 en antik staty av Mithra som kanske inte var obekant för Ebbe, som vistades bla. i Paris på 1890-talet. Ser dock ingen annan som dragit några paralleller mellan Ebbes staty och Mithralegenden, så kanske är det bara en tillfällighet.

Solsten

Killingatången 140217

När tiden gick stod stenen kvar.

För den vinande nordan och vintern, broder

I Lund har omtänksamma människor försett statyerna Pomona resp. Carl von Linné med stickade kläder som skydd för vinterkylan. Pomona fick en elegant klänning, medan Carl fick nöja sig med ett par benvärmare. Funderade på vilken staty jag skulle vilja bylta på, och kom fram till att Dan Andersson på Järntorget i Göteborg ser änna frösen ut. Om hans hatt ser bekant ut så beror det på att den är hans egen.

Fotnot: anledningen till att Dan Andersson står staty på Järntorget är att han arbetade på Ny Tid 1917-18. Rubriken är lånad från Dan Anderssons Julvisa i Finnmarken.

Bolten

Kjerag (bild från Wikipedia.no)

Kjeragbolten hör till de stenar i världen som jag nöjer mig med att beundra från avstånd. Anledningen är att denna 5m³ bumling sitter fastkilad mellan två bergssidor med 241 meter fritt fall lodrätt och därefter ytterligare 745 meters sluttning ner mot Lysefjorden.

                                                                                 

För den som i likhet med mig får svindel av att stiga upp på en stol är det bara inte att tänka på att bege sig upp för att beskåda stenen på närhåll. Det är dock flera tiotusentals människor per år som finner det mödan värt att anslå de 5-6 timmarna det tar att vandra upp och ned för att beskåda den hänförande utsikten över Lysefjorden, och en hel del av dem drar sig inte ens för att klättra ut på Bolten. Det finns förstås ingen anledning att ifrågasätta människors rätt att frivilligt utsätta sig för den faran, men åtminstone jag blir lite betänksam av att se människor som tar med barn ut på stenblocket.

  

Faktum är dock att det inte verkar ha återapporterats några fall från själva Bolten, däremot har ett tvåsiffrigt antal människor omkommit i samband med BASE jump från Kjerag, och ytterligare ett antal har omkommit i samband med klättring på bergssidorna. Berget ruvar också på ett mysterium: en artonårig dansk studerande försvann under en vandring spårlöst från sin klass i augusti 2002 och har aldrig återfunnits.

  

Ett annat och trots allt mindre obehagligt mysterium är den s.k. Kjeragsmellet. Den yttrar sig som namnet antyder i en kraftig smäll i förening med att det tränger ut rök från fjällväggen. Fenomenet har återkommit med vissa mellanrum i samband med östanvind av en viss styrka och blev dokumenterat redan 1855 av en lantmätare som antecknade: ”Jag hörde först enstaka skrällar som efterhand blev starkare och starkare, varpå jag hörde en enorm smäll och såg en ljusstråle med kraftigt vitt sken fara i horisontell riktning ut från klippan till ungefär mitten av fjorden där den löstes upp och försvann.” Någon säker förklaring till naturfenomenet har hittills inte framkommit, men lokalbefolkningen har förklarat det med att det uppstår i samband med att vatten pressas ut från fjällväggen när östan ligger på i en viss vindstyrka. Att smällen fascinerar många människor kan man inte minst förstå av att självaste Victor Hugo hör till dem som beskrivit det. I likhet med mig föredrog han dock att skildra Kjerag från betryggade avstånd... 

  

Fotnot: Kjeragsbolten är inte den enda hissnande upplevelsen kring Lysefjorden. På motsatt sida fjorden och längre ut mot mynningen ligger den än mer kända turistmagneten Preikestolen. Fast finsmakarna talar ändå om Kjerag som ”majestätet vid Lysefjorden”.