Runmagi

Sten på runstenskullen i Lund (eget foto)

Värmland kan inte skryta med många runstenar, men å andra sidan har de några av de med mest spännande texter, som t.ex. den vid Järsberg utanför Kristinehamn. I Värmlands Arkeologiska Sällskaps medlemstidning Skärvan anges stenens text som "Jag herulen heter Uv. Ravn heter jag som runorna ristade", men det finns även andra tolkningar.

År 1993 grävdes resterna av en husgrund från 1200-talet ut i Skramle, Gunnarskog. Då påträffades en runsten från 500-talet i husgrunden, men först igår läste jag i Skärvan ett tolkningsförslag av texten på den. Så här påstås det stå på stenen: "Ötha ristade ensam. Jag känner faran." En fantastiskt fantasibefrämjande text, i all sin korthet! Varför poängterade Ötha att han (hon?) ristade ensam, och vilken "fara" var det som hotade?

Monument över torparlivet

Lyngslätt 1986. (Egen diakopia, manipulerad)

"I skogen växer numera bara skog. Träd. Det folket som bodde i våra skogar är nästan helt glömt".
(Stig Claesson: "Samtal på ett fjärrtåg")

Somrarna 1986-88 tog jag några etapper på Hallandsleden. Den som tror att Halland är platt, ligger vid havet och är tätbefolkat har alldeles rätt. Men inte där mina etapper gick, för där var det kuperat, skogsbevuxet och långt emellan gårdarna! Sedan de somrarna har jag lärt mig att tycka om det halländska inlandet, och jag har senare ibland återvänt till platser jag upptäckte då.

Vid Stora Hornsjö i norra Halland passerade jag flera torpruiner som den lokala hembygdsföreningen märkt upp på ett föredömligt sätt. Bland dem den ovanstående, som heter Lyngslätt, vilket kommer från ordet lyng, ljung. Den här husruinen är resterna efter ett hus uppfört på 1840-talet av torparen Gunne, som föddes här 1814. Även Gunnes far var född på Lyngslätt, sannolikt i det 1700-talstorp med tillhörande jordkällare som det också finns lämningar av.

De sista innevånarna på torpet var Gunnes son, torparen Olaus och hans hustru Lotta. De flyttade bort 1935, Olaus var då 80 år. In i det sista hade paret haft två kor, tidigare hade de även haft häst. I omgivningarna fanns det sex tunnland mossjord. Fram till 1918 hade de utfört två dagsverken i veckan på gården Stättared för torpet. Olaus och Lotta hade fem egna barn, dessutom en fosterson. Tre av barnen emigrerade till Amerika.

Den varma sommardag 1986 när jag gästade torpruinen hade naturen sedan länge återerövrat det som några generationer torparfamiljer mödosamt skapat en gång i tiden. Men ännu låg torpet i en öppen glänta med vackra sommarblommor och fågelsång. Bara en liten bort fanns ett klipputsprång med härlig utsikt över Stora Hornsjö, där man kunde sitta ostört och njuta av vyerna.

Samtidigt som man förstås önskar att barnen som emigrerade fick ett bättre liv, så kan man inte undgå att tycka att det var synd att det inte fanns möjligheter för dem att stanna kvar i idyllen Lyngslätt. Man kan i alla fall hoppas att de fått ättlingar, som haft möjligheten att besöka den plats som var släktens hemvist på jorden under flera generationer.

Fotnot: uppgifterna om de personer som en gång befolkat Lyngslätt har hämtats från Hembygdsföreningens informationstavla vid ruinen.

Ett stendumt beslut...

Fallet som inte dög...

Gässlösa (egen diakopia).

Sten är förvisso ett beständigt material, som i många fall ingår i monument över mäktiga män och stora segrar. Men ibland kan rudimenten även stå som en påminnelse över mindre lyckade beslut, och till den kategorin kan man nog räkna kvarnruinen i Stenån (!) i halländska Gässlösa. Där beslöt man i mitten av 1800-talet att slå på stort, och ersätta ett antal småkvarnar med ett större bygge. Så skedde, men resultatet blev inte lysande, så efter bara två år lades kvarnen ner. Orsak: fallet var för dåligt för att kunna driva kvarnen, kanske med undantag av vårfloden (som på bilden!)...

Turligt nog gick det att anlägga en kvarn längre ner efter ån, och den blev så bra att den fortfarande är i drift. "Livet är ett vattenfall av ögonblick", heter ett danskt (?) ordspråk, och i det här fallet är det väl inte så svårt att ana vilket ögonblick kvarnägarna önskat att de hade låtit rinna förbi, den där dagen när de tog tog sitt storstilade beslut...

Den övergivna kvarnen
Gässlösa (egen diakopia)

Den lilla sockenkyrkan

Ballstorps kyrkoruin, Edsvära, Vara kommun. (Eget foto)

 I Västergötland är det tätt mellan kyrkorna, och de flesta känner nog till monumentala byggnader som Skara domkyrka, Husaby och Varnhem i Skara stift. I Edsvära hittar vi i stället ruinen av en av stiftets minsta kyrkor, nämligen den i Ballstorp. Denna minimala byggnad som man tror är uppförd under 1100- eller möjligen tidigt 1200-tal har ett långhus som endast mäter 5 x 4,5 meter. Långhuset var alltså rektangulärt, medan koret, som mätte 3 x 2.3 meter, var rakslutet och smalare. Golvet bestod av stampad lera, och väggarna byggdes i natursten med skalmursteknik. Ingången var belägen på södra sidan.

På 1500-talet införlivades Ballstorp med Edsvära socken (numera ingående i Vara kommun), och därmed miste kyrkan sin funktion. Antagligen var det så att kyrkan dessutom eldhärjades - man har funnit klara tecken på detta i ruinen. Kyrkplatsen restaurerades 1861, år 1902 frilades kyrkan delvis av ägaren till Ballstorp Stommen, varpå det sedan dröjde till början av 1960-talet innan nästa större utgrävning gjordes. Vid detta tillfälle undersöktes och restaurerades murarna, som nu ligger blottade till c:a en meters höjd. Man fann rester av långbänkar utmed väggarna, lämningar av ett högaltare i koret samt en bit av ett sidoaltare i långhusets nordöstra hörn. Dopfuntens fot finns också kvar, den ligger i långhusets västra del. Vid undersökningen påträffades även gravar inne i och utanför kyrkobyggnaden, dessutom sägs man ha påträffat fragment av liljestenar (ornerade gravhällar) från 1200-talet.

Själva Ballstorps kyrkoruin bjuder förvisso inte på några storslagna sevärdheter, men den lilla byggnaden inbjuder till funderingar om vilka de var som brukade den lilla kyrkan en gång. Dessutom finns det i anslutning till kyrkoruinen en vacker runsten som länge tjänstgjorde som en del av en bro över Lidan, och dess text upptäcktes inte förrän 1901. Skriften lyder: "Utlage reste sten efter Öjvind, en mycket god tägn (kämpe)".


Källa (förutom ovanstående länkar) är platsens informationstavla.

Stenen i Skattlösberg

Vattusten, Skattlösberg (eget)

Man behöver inte botanisera särskilt länge bland våra svenska folkliga traditioner för att konstatera att berg och stenar spelar en framträdande roll i folktro och sägner. Snart sagt varje socken tycks ju ha sin egen variant av offerkast vid stenblock eller stora bumlingar som jättarna sägs ha kastat mot störande kyrkklockor! Det är knappast någon vågad gissning att se många av dessa berättelser som arketyper med rötterna tillbaka i hednisk tid.

I Skattlösberg, som ju är Dan Anderssons födelseort, kan man finna en lokal sevärdhet i form av Vattusten, omnämnd och avbildad i flera böcker om trakten. Det rör sig om ett stort klippblock som på mitten rymmer en vattensamling i en skreva. Detta vatten påstås inte dunsta bort ens under den hetaste sommar, och sägs utgöra botemedel mot bl.a. vårtor och skabb. Sannolikt har pölen utgjort någon form av offerkälla, och besökare har hållit traditionen vid liv genom att ännu i våra dagar kasta mynt i vattensamlingen.

Vid ett av mina besök i trakten passade jag på att föreviga Vattusten, som hade väckt min nyfikenhet. Den var lätt att hitta, eftersom det åtminstone då fanns en skylt som visade vägen till dess position söder om Källfallet och några hundra meter från gamla landsvägen. Det finns för övrigt mycket intressant för den kulturhistoriskt intresserade att hitta i Skattlösberg, även utöver allt som referererar till Dan Andersson och hans verk. Vad passar väl förresten bättre än att sluta med ett citat av denne Finnmarksskald? I och för sig har han mig veterligt inte skrivit något om Vattusten, så i stället får det bli första strofen ur "Spådomen om varma källorna".

"Bleka och hatade män ha lutat sig ner över vattnet,
läst i vårt grumliga djup och bedit om hemliga ting.
Öst av vårt heliga vatten över de blodade händerna,
smitt vid vår dyiga våg på det ändlösa ödets ring."

Fotnot: Vattusten omnämns (i korthet) bl.a. i böckerna "Finnmarkens Spelman" av Gunde Johansson, "I Dan Anderssons fotspår" av Burman/Eriksson, samt i "Brefkort från Finnmarken" av Jan-Olov Schröder.

Ora et labora

År 1250 kom Katarina Sunesdotter som nybliven änka efter Erik den Läspe och Halte till Gudhems kloster. Katarina, ur Sverkersätten, hade endast varit gift i sex år med Erik vid hans död, och paret var barnlösa. Katarina lämnade vid Eriks bortgång en stor donation till klostret, vilket även tryggade hennes gravplats där. Hon hade dock uppenbarligen än större ambitioner, för snart hade hon blivit Gudhems abbedissa. Dessvärre blev Katarinas tid i klostret kortvarigt, hon avled redan år 1252.

Gudhems klosters historia är dock äldre än så. Även om det helt klart fanns från 1160-talet så talar vissa källor om att det i själva verket grundats på 1050-talet. Urspungligen tillhörde det Benediktinerna, men anslöt sig senare med påvligt skyddsbrev till Cistercienserorden.

Cistercienserordens moderkloster är Citeaux, grundat i Burgund år 1098. Vård av sjuka, odling av läkeväxter och beredandet av härberge för resande var den huvudsakliga "affärsidén" för den mer profana verksamheten vid klostren, av vilka det fanns 16 (15?) i vårt land, därav 7 nunnekloster. Dessa var vigda till jungfru Marias ära, och i likhet med övriga kloster hade även Gudhem ett altare helgat till jungfrun (det lär f.ö. ha funnits inte mindre än nio altare totalt i klostret!).

Ungefär vid tiden för Gustav Vasas reduktion drabbades Gudhem av vådeld (1529), och därmed börjar förfallet, även om Gustav faktiskt gav tillåtelse till återuppbyggnad.

Vid klostret finns en kyrka, vars rötter går tillbaka till 1100-talet, och den var på sin tid Västergötlands näst största kyrkobyggnad efter Skara. Den blev emellertid nedbränd av danskarna under senare delen av 1500-talet, och vid återuppbyggandet i slutet på samma sekel togs en hel del material från klosterbyggnaderna.

Gudhems kloster är kanske inte så välkänt som Alvastra och Varnhem men är absolut värt ett besök, vackert beläget vid Hornborgasjön. I mitt tycke är klosterruinerna ett av de mer imponerande exemplen på stenanvändning i vårt land, vilket bör berättiga till placeringen här på Stenbiten.

När jag 1997 besökte Gudhem pågick utgrävningar och restaurering (vilket förklarar närvaron av stegen på en av bilderna!). Locket till Katarinas sarkofag är en kopia, då det ursprungliga förvaras på Statens Historiska Museum.

Egna bilder (diakopior)

Fotnot: "Ora et labora" är Cistercienserordens valspråk, och betyder "Bed och arbeta".

Källor: Se länkmarkeringar.

Hjärtesten

För några år sedan befann vi oss på en krigskyrkogård på kontinenten. Tysta hade vi gått mellan de snörräta raderna av vita kors i försök att begripa...

På väg därifrån fick jag en ingivelse att gå in på den allmänna kyrkogården, varför vet jag inte - kanske för att befria hjärnan från de vita korsen. Jag hann inte mer än gå in på första raden när jag tvärstannade. Ljuset föll genom det täta bladverket och lyste på en svensk flagga vid en gravsten! Runt graven fanns det brinnande ljus, varav några verkade nyss tända, och vid gravens fot plirade ett troll vänligt mot mig! Jag ropade till mig mitt resesällskap, och gemensamt läste vi namnet på gravstenen: det var uppenbarligen en svensk kvinna som vilade där, och på något märkligt sätt kändes det som om vi hade träffat en bekant.

På graven fanns det många referenser till Sverige förutom trollet (inte minst stenarna såg klart "svenska" ut!), så banden fanns tydligt kvar ända in i döden. Mitt resesällskap och jag talade länge om graven när vi kommit tillbaka till bilen, och om den märkliga slump som gav oss detta oväntade möte med en landsmaninna, långt borta, men ändå hemma...

Eget foto (namnet på stenen är överstruket av mig.)

Vindue

Ytterby gamla kyrka, juni-04 (eget)

"Det var en präktig vägg du har byggt, mäster Johan!", sade prästen belåtet.
"Vägg?", svarade kyrkobyggaren förvånad. "Det är en ram jag har gjort!"

Man vill gärna föreställa sig att en kyrkobyggare använt den tunga och tjocka graniten för att snarare förstärka yttervärldens skönhet än att stänga den ute, men sanningen är nog mer prosaisk än så! Kyrkornas "fönster" bestod förr mest av små gluggar som bara släppte in tunna ljusstrimmor, och man kan bara fantisera om hur det såg ut vintertid när smala ljusstrålar spelade genom ångorna över en frusen församling, som innan bänkarna tillkom kunde få stå i timmar på jordgolvet och lyssna på prästens förkunnelse.

Dessutom fanns det ett annat skäl för sådana här smala gluggar, nämligen att man skulle kunna försvara sig från anfallare, och det är förmodligen i det perspektivet man skall just den här gluggen i vapenhuset av ruinen efter Ytterby gamla kyrka. Kyrkan omnämndes på 1140-talet som kyrkan i "Konunga haellu ytri", men den kan vara ända sedan tidigt 1000-tal. Då låg den på norskt territorium, och var helgad åt Sankt Halvard, som var skyddshelgon för Norge och Södra Bohuslän. Kyrkan förföll med tiden, och 1870 byggdes en ny kyrka, eftersom den gamla då ansågs vara ålderdomlig och för dyr att reparera. Fortfarande används dock kyrkogården, men ruinen står kvar som ett minne från fordomsdags.

Kyrkoruinen 2 juni 2004 (eget)

Dvärgahuset

"Dvärgahuset", Lindome (Eget foto)

Strax utanför Lindome, vid Dvärred på vägen mellan Sjöarås och Hällesåker, bor dvärgarna i sitt lilla hus alldeles vid vägkanten. Ja, de som tror sig förståndiga säger att det är en hällkista, men de känner ju inte till hela historien...

De skulle till exempel ha varit med år 1806, då en Dvärredsbo hade tagit sig före att lägga beslag på några hällar, kanske för att lägga som bro över en å. Den natten blev det ett förfärligt väsen på den gården! En dräng som vaknat av bullret tittade ut genom fönstret, och fick då se en enögd dvärg trycka sitt ansikte mot rutan med en indignerad min. Det återstod inget annat för gårdsfolket att redan i ottan släpa tillbaka hällarna, och för att blidka dvärgafolket lade man några mynt på hällen som kompensation för sitt tilltag. Och allt sedan den dagen råder fred mellan ortsborna och dvärgahusets innevånare...

För den vantrogne skall tilläggas, att dvärgahuset är en hällkista från tiden 1800-1500 f.Kr. Det rör sig om en i vårt land ovanlig form av hällkista med gavelhål, främst kända från norra Götaland. Däremot är de vanliga i norra Frankrike, och de förekommer även i England och i Belgien. Forskaren Lili Kaelas anser det mest sannolikt att gravformen följt med människor från nuvarande norra Frankrike som av någon anledning dragit sig norröver, även om hon inte utesluter kulturöverföring via nordbor som vandrat söderut och då kommit i kontakt med seden. Det är dock att märka, att sedan Kaelas uppgifter gick i tryck har det framkommit att gavelhålshällkistor även finns i södra Tyskland, Schweiz samt Kaukasien. Möjligen var dessa fakta okända för Kaelas och Lindälv.

Källa: Elof Lindälv "Fornfynd och fornfynd i norra Halland" (1980)

Med blicken mot stjärnorna

Eds kyrkogård 2005 (eget foto)

En kyrkogårdsvandring ger ofta upphov till eftertanke och funderingar! Själv har jag flera gånger stannat inför denna gravsten på Eds kyrkogård i Värmland - för mig symboliserar den genom textens runimitation hur vi ännu idag delar behovet med människor som levat långt före oss att stenfästa minnet av våra kära avlidna. Texten lyder:

AXEL LÄT
RISTA DESSA
RUNOR EFTER
FADER OCH MODER:
DE GINGO GENOM
LIVET MED BLICKEN
MOT STJÄRNORNA:
ALLFADER UPPTAG DEM
I DINA GÅRDAR.

På plåten vid stenfoten kan vi läsa att Axel Johan Uppvall (1872-1960), professor vid University of Pennsylvania, låtit resa stenen. Uppvall föddes i Avelsäter, Tveta (S), och var son till Johan Jacob Uppvall och Britta Kajsa Persdotter. Han studerade bl.a. i Lund och Frankrike innan han flyttade till USA för vidare studier till språkvetare, och blev med tiden professor i nordiska språk vid University of Pennsylvania (bosatt i Philadelphia). Professor Uppvall skrev även en del böcker, bl.a. om August Strindberg (1). F.ö. blev Uppvall amerikansk medborgare 1905, och gifte sig 1918 med Alma Mathilda Johnson (2).

(1): Hans antagande i "A psychoanalytical study with special reference to the Oidipus complex" (1920) om att " den ambivalenta faders- och modersrelationen" i Tjänstekvinnans son rörde sig om en "olöst oidipal konflikt" hos Strindberg som var bestämmande för hans relationer till "auktoriteter,"det etablerade samhället, kvinnan och Gud" anses fortfarande vara intressant i forskarkretsar. (Länk.)

(2): Biografiska uppgifter om Professor Uppvall finns på sidan 6 under denna länk.