Mässfall!

S:t Pers kyrkoruin, Sigtuna (lånegods från Wikipedia)

"I som här inträden, låten hoppet fara" - eller nåja, nästan! Som jag förklarat på grannsidan Enrum är min dator inte riktigt sig själv för tillfället, vilket gör att det inte blir så mycket gjort i bloggväg från min sida just nu. Förhoppningsvis blir det ordning på datatorpet inom de närmaste veckorna, men fram till dess kan jag istället rekommendera ett besök på en nystartad kyrkoblogg som jag törs lova mer än väl lever upp till den kräsne Stenbitsbesökarens högt ställda kvalitetskrav . Kolla själv!

Tills döden skiljer oss åt...

"There's no hurry any more when all is said and done"
(Egen manipulerad bild.)

"Tvisterna om begravningar har ökat lavinartat de senaste åren. Anhöriga träter om var den döda ska vila, hur begravningen ska se ut och vem som ska få ta hand om askan", skriver TT angående det faktum att Sveriges Begravningsbyråers Förbund meddelar att i en undersökning som Svenska kyrkan gjorde i fjol hade antalet medlingar i tvistemål ökat från 85 till 150. Det framgår dock inte om siffrorna är en jämförelse med äldre undersökningar eller med året innan. Man bör förstås också att ha i minnet att det dog 91.000 människor i Sverige 2006, så 150 tvistemål är kanske trots allt inte så "lavinartade" siffror?

Dock är det fruktansvärt trist, det som SBF:s förbundsdirektör ger exempel på: människor som låter bli att annonsera om begravningen, och därmed försöker utestänga anhöriga. Därigenom slipper de också risken att de utestängda kan lägga sig i var den döde ska begravas, eller om det ska vara jordbegravning eller kremering. Hur stor söndringen kan bli förstår man när man läser om fall där avlidna inte blivit begravda ännu många månader efter dödsfallet, eller där efterlevande vill flytta kvarlevorna efter sina avlidna på grund av att det skett nya gravsättningar av personer som inte ses som önskvärt "sällskap".

SBF:s talesman pekar på kärnfamiljens sönderfall som en orsak till dessa splittringar. I en tid då "varje barn har 2,2 föräldrar i snitt" (som han uttrycker det) och "halv- och styvsläktskap möts i invecklade mönster" anser han att det inte är särskilt konstigt att sådana här situationer uppstår allt oftare. Ännu är myndigheterna restriktiva med möjligheten att s.a.s. "sprida ut sig" för husfridens skull mellan flera olika gravplatser . Fast det skulle kanske inte bli så mycket till "husfrid" om alla tvingades stressa runt för att hälsa på hela personen på Allhelgona, om han eller hon låtit sig begravas lite här och där?

Triumfen vid Lidan

En av Larvs storhögar (Egen diakopia)

Kör man vägen mellan Larv och Floby passerar man flera gränser. Här övergår slättland till skogsmark. samtidigt som man passerar kommungränsen mellan Vara och Falköping. Att man vid Finnestorp vid Lidan passerar den mer subtila gränsen mellan nutid och forntid anar man däremot knappast utan att vara en invigd. Ändock har här timat händelser som förefaller väl så dramatiska som sagan om Arn Magnusson!

År 1903 konstaterades i samband med vägbygge i Finnestorp att man påträffat en fornlämning, och året därefter gjordes en första utgrävning på plats. Sedan har det följt ytterligare undersökningar, några av dessa under senare år. Allt tyder på att det rör sig om en krigsofferplats, där segrarna tydligen offrat motståndarnas utrustning till gudarna som tack för den lyckosamma utgången. Det allra mest sensationella i sammanhanget är att sammandrabbningen/-arna ägt rum så tidigt åren 350 - 550 e. Kr., det vill säga ungefär vid den tid som de första runstenarna knackades på våra breddgrader. Bland de rikliga fynden finns bl.a. tygelkedjor, sadelknappar, betsel samt svärd och andra vapendetaljer - allt uppenbart förstört innan det deponerades i mossen vid Lidan. Utgrävningsledarna har upptäckt att det bland fynden finns sådant som nästan är identiska med fynd som grävts fram i en trolig hövdingagrav i Högom utanför Sundsvall från samma tid, något som ännu inte kunnat förklaras. Nu finns det dock storhögar på betydligt närmare håll, t.ex. i Onsjö och Bäsingen bara några kilometer från offerplatsen.

Ännu återstår mycket att utforska vid Finnestorp, bl.a. har marinarkeologiska efterforskningar påbörjats, med goda resultat som följd. Tyvärr har det, de sensationella fynden till trots, varit svårt att få loss pengar till fortsatta utgrävningar, men förhoppningar finns om att åter komma igång nästa år. I väntan på det har en intresseförening bildats - kanske ser vi här upptakten till nästa "Arnfeber" i Skaraborg?

För övrigt så läste jag i en gammal bygdebok för en del år sedan om en lokal sedvänja bland de unga männen i Larv att till Lucia rida till Lidan och offra mynt och annat i ån. Kanske en tradition med rötterna långt bak i historien?

Den tusenåriga tösen

Fällbrostenen, fri bild fån Wikipedia"Jarlabanke lät resa dessa stenar efter sig, medan han levde,
och han gjorde denna bro för sin själ och ensam ägde han hela Täby.
Gud hjälpe hans själ".

Inskription på en av stenarna med anknytning till Jarlabanke, född omkring 1035.

I Dagens Nyheter idag kan man läsa att arkeologer vid utgrävningar i Täby funnit ett välbevarat barnskelett från 1000-talet, vilket anses som unikt, då lämningar efter små barn annars snabbt vittrar sönder. Det är heller inte i övrigt någon "nobody" man hittat, utan vad man tror en späd medlem av Jarlabankes ätt. Om detta stämmer rör det sig om en av landets äldsta kända kristna familjegravplatser, vilket i sin tur kanske innebär möjlighet att med någorlunda sannolikhet individbestämma vissa av de gravsatta - man har nämligen redan tidigare funnit kvarlevor av andra individer på samma plats.
" Vi kan nu anta att alla gravar tillhör familjen Jarlabanke, eftersom den var den första kristna familjen i trakten" säger arkeologen Mats Vänehem till DN. Tänk om man med hjälp av DNA-prov kan hitta anknytning till våra dagars Täbybor...

Som Sola i Karlstad

Eget foto

Den här gången söker sig statyronden sig utanför Göteborg, för ett nedslag i Karlstad en dag den här veckan när sola visserligen sken en liten stund, men det var ändå gôrkallt, om sanningen skall fram!

Nu är dock, som de flesta känner till, "sola i Kallsta" inte något meteorologiskt begrepp, fast Karlstad de facto faktiskt brukar placera sig bra i SMHI:s solligor. Nej, "sola" lär ha varit en servitris som fick sina kunder på riktigt soligt humör. Hon hette Eva Lisa Holtz, och levde mellan 1739 och 1818, även om en och annan tvivlar på hennes existens, och andra placerar henne i fel tidsålder, som SSU, eller på fel arbetsplats, som Aftonbladet.

Mera trovärdiga källor uppger emellertid att Eva Lisa var värdshusvärdinna i ett Gult Hus på Västra Torggatan i kvarteret Vindruvan. När man gjorde utgrävningar på platsen för några år sedan fann man faktiskt porslin som tros ha använts på "Solas" tid, fast om det bär hennes fingeravtryck lär vi aldrig få veta...

Nu reser sig en nyuppförd galleria på tomten som Eva Lisas förstenade blick riktas emot. Om det är denna vy som får henne att ge fingret låter jag dock vara osagt, det får förbli en hemlighet mellan henne och hennes skapare Herman Reijers! Reijers föddes i Amsterdam 1935, där han gick några år på konstakademi innan han begav sig till Sverige för att tjäna pengar som skogshuggare, men istället kom att bli konstlärare och etablerad konstnär här. Han avled 2001. Statyn av "Sola i Karlstad" kom på plats vid Klarälven framför Stadshotellet 1985, och var en gåva till staden från journalisten Lennart Cedrup.

En senare kollega till Eva Lisa hette Olivia Pettersson. Bland hennes beundrare fanns ingen mindre än Gustav Fröding, men hon nobbade hans frieri. Om Olivias tragiska livsöde berättades det i "Din släktsaga" för några år sedan.

"Utsupet", sa Wadman

Wadman (egen bild)

På en något undanskymd plats i Lorensbergsparken, nära väggen mot stadsbiblioteket, kan man beskåda Johan Anders Wadman, porträtterad i brons av Johan Peter Molin, mannen bakom Molins fontän och Bältesspännarna bl.a.

Vem var då Johan Wadman, mannen som förutom att stå staty även fått en gata i centrala Göteborg uppkallad efter sig? Ja, idag är han tämligen bortglömd, trots att han fått epitetet "Göteborgs Bellman". Dessvärre var väl inte "Wadmans epistlar" av samma tidlösa stuk som de Bellman totade ihop, och hans "greatest hit" (han skrev bara texten själv) sägs vara "Min lilla vrå bland bergen". Något ironiskt blev Wadmans arv till eftervärlden istället ett bevingat uttryck, "utsupet, sa Wadman" - mer om det strax!

Johan Anders Wadman föddes i Karlskrona 1777 och avled i Göteborg 1837. Han kunde en kortare tid titulera sig sjukhuskommissarie i samband med att han deltog i fälttågen i Tyskland och Norge 1813-1814. Redan då tycks Johan ha lagt sig till med den lättsinniga inställning till tillvaron som blivit ett signum för många av Bellmans efterträdare, åtminstone finns det en anekdot från den tiden som tyder på det. Wadman var som sjukhuskommissarie ansvarig för fältapoteket där man förvarade brännvinet, som i det sammanhanget räknades som det kanske enda bedövningsmedlet. När krigskollegium gjorde en revision fann man att anmärkningsvärt mycket brännvin hade "dunstat bort". Man skickade då en rapport till Wadmans överordnade med frågan om vart spriten hade tagit vägen, och när rapporten lades på bordet framför Wadman fattade han pennan och skrev kort och gott "utsupet!"

Med den inställningen kanske det inte var så underligt att Wadmans militära karriär blev kortvarig, och han lär därefter ha levt under ytterst knappa förhållanden. Trots detta var Wadman en riktig sällskapsmänniska, och hans spiritualitet uppskattades mycket även inom de aristokratiska kretsarna i Göteborg. Tyvärr struntade Wadman i att spara sina manuskript från sina bejublade framtiden inför noblessen. Däremot kan man kanske finna ett sting av bitterhet i följande rader:

"Jag öfvergett den stolta hop,
Som, trängd i gyllne salar,
Alltse’n den tömde mina stop,
Med glömska mig betalar".

Inte alltför långsökt anar man att en senare trubadur fann viss inspiration i de raderna, eller åtminstone tycks mäster Taube gjort samma iaktagelse (även om det nog hörde till undantaget att den senare stod för fiolerna...):

"Det kostar på att dricka av hans vin,
med tvekan fattar jag det fyllda glaset,
han skryter med att han betalt kalaset
och kallar mig bak ryggen för ett svin".

Vid just den tid på året när dessa rader skrives påstås våra ungdomar riskera att avlida av alkoholförgiftning. Dessvärre går det inte att som varnande exempel komma dragande med att Wadman i likhet med andra inom sitt skrå söp ihjäl sig. Han dog faktiskt av nykterhet, en livsstil som han tillägnade sig mot läkarnas inrådan! Följande står att läsa i en levnadsbeskrivning över Wadman anno 1869: "Efter en middag, som följde på en målskjutning inom jagar-föreningen i Göteborg, deri äfven Wadman deltagit, fick han under hemgåendet en yrsel, som syntes förebåda en annalkande slag-attack. Wadman upphörde derefter genast med förtärande af allt slags spirituösa, tvärt emot läkares inrådan, och dog ganska riktigt af nykterhet ett par år derefter under ett ständigt tilltagande afmattnings-tillstånd".

På samma sida kan man f.ö. läsa att " Han begrofs på den s. k. Svenska kyrkogården, der numera hans ben äro förskingrade, så att ingen med säkerhet känner platsen, der de hvilat." Icke förty reste Göta Par Bricole en vård över Wadman på Stampens kyrkogård 1937, 100 år efter författarens död. Det är han väl värd, göteborgarnas egne, men bortglömde, Bellman...

Göteborgs undre värld

Ingången på Kungshöjd (eget foto)

"De vred om nyckeln och portarna öppnades till underjorden. Det var mörkt och marken hal och det var svårt att ta sig fram. Ljuset ifrån ficklampan lyste med ett svagt sken in i mörkret. Med risk för sina egna liv gick de längre in i underjorden".

Detta kan man läsa i den fascinerande historien om hur arkitekten Tor Hermond och författaren Ingrid Wirsin "återupptäckte" delar av den göteborgska bastionen Carolux Rex någon gång i mitten av 1980-talet. Dessa utrymmen hade då mer eller mindre varit bortglömda sedan början på 1900-talet, då de tjänstgjort som kylrum för fiskhandlarna som drev kommers vid "Fiskeflotten", där Feskekörka nu ligger. Ingrid Wirsin hävdar att gångarna faktiskt kallades för "Feskekôrka" redan då! Dessförinnan hade gångarna använts som likförvaringsutrymme och som celler för krigsfångar, men ursprungligen var de en del av det befästningsverk som faktiskt gjorde Göteborg till en av Europas bäst befästa städer på 1700-talet. Nu återstår inte så mycket av de sju meter höga murarna och bastionerna som skulle skydda mot dansken - däremot finns de flesta vallgravarna ju kvar.

Tor Hermond kom senare att leda årliga vandringar i delar av katekomberna, och tack vare honom fick tiotusentals göteborgare stifta bekantskap med denna glömda del av stadens historia. Numera är man mer restriktiv med visningarna på grund av skederiskerna, men det förekommer fortfarande guidade turer för grupper.

"Bakdörren" mot Kungsgatan (eget foto)

Varken hackat eller malet

Kvarnfallet 24 (egen bild)

I bondesamhället hade kvarnarna en central roll, något som ännu återspeglar sig i många uttryck och ordstäv i vårt språk. Dessa visdomsord kan te sig obegripliga för oss, men de var säkert lättare att förstå för våra förfäder! Kvarnen på bilden här ovan finns i Mölndal, en ort som är så förknippad med kvarndriften att det återspeglas såväl i stadsnamnet som i stadens vapen.

Så vitt känt omnämnes Mölndal första gången omkring 1396. "Mölna" är ett gammalt ord för en kvarn som är vattendriven, och Mölndal betyder följdaktligen Kvarndalen. Av detta kan man alltså sluta sig till att det redan under medeltiden fanns kvarnar i Mölndal. Första belägget av förekomsten av vattenkvarnar i landet uppges finnas i Birger Brosas gåvobrev från omkring 1170 till Riseberga kloster, där en "molendine" ingick enligt relaterade handlingar (Ernvik 1982).( Det finns f.ö. uppgifter om att det var munkar från kontinenten som hade med sig kunskapen om vattenkvarnar till våra breddgrader.)

År 1697 fanns det 35 kvarnar samt fem ödekvarnar i Mölndals Kvarnby, plus ett par sågkvarnar och en klädesstamp. Kvarnarna längs Mölndalsfallen uppdelades under senare tider i s.k. kvarnfall, med nummer från 1 till 32. Av alla kvarnar som funnit längs fallen under seklernas gång återstår bara en, Kvarnfallet 24, eller Nymans kvarn.

Den kvarnbyggnad som låg på denna plats vid fallen benämndes 1783 Mattssons kvarn. År 1825 flyttade kronolänsmannen Magnus Nyman in, nu med titeln krögare, och därmed blev det Nymans kvarn. Mangårdsbyggnaden med tillhörande byggnader låg på andra sidan gatan. När bostadshuset brann 1836 lät Nyman uppföra ett nytt, som bestod av fyra rum, kök och förstuga. Senare påbyggdes det med ytterligare en våning. Byggnaden stod kvar så sent som till i början av 1980-talet, då den tyvärr måste rivas eftersom bjälklagen angripits av svamp.

Själva kvarnen var vid Nymans tillträde en timrad byggnad med två par stenar. I slutet av 1850-talet ersattes den gamla kvarnen av den stenfastighet som fortfarande står på platsen. Den nya stenkvarnen hade i likhet med den gamla två par kvarnstenar, och till detta ett vattenhjul som var mer än fem meter högt. År 1883 gick Kvarnfallet 24 ur släkten Nymans ägo, men det skedde inte utan rättsliga förvecklingar. Kvarnen kom senare att tjänstgöra först som ångpannecentral och senare som elcentral för Korndal, på sin tid det största pappersbruket i vårt land. Pappersbruket låg vägg i vägg med kvarnbyggnaden. (År 1894 gjordes pappersbruket om till bomullsspinneriet Götafors.)

Sista kvarnen vid fallen lades ner 1942, men Nymans kvarn går nya vårar till mötes i återskapat skick, vilket säkert inte minst gläder de Nymansättlingar som finns på andra sidan Atlanten. År 1992, samma år som kvarnen stod färdigrestaurerad, var f.ö. två ättlingar från denna släktgren (som numera heter Newman) på besök för att bekanta sig med förfädernas gamla kvarn.

Källor: bl.a. informationstavla på plats, artikel av Anders och Lars Gahrn i Mölndals Hembygdsförenings årsskrift 1993: "Kvarnägaresläkten Nyman och Kvarnfallet 24", samt ur samma skrift artikel av Sven Olof Olsson, "Kvarnbyn blir bevarandeområde".

En av kvarnstenarna vid Kvarnbygården. (Eget foto)

Den generöse enstöringen

Charles Felix Lindberg (eget foto)

Mannen med kubben på huvudet är en person som är tämligen anonym bland göteborgarna, trots att han i högsta grad bidragit till stadens skönhetsvärden: hans namn är Charles Felix Lindberg (1840-1909). Grosshandlare Lindberg skapade sig som redare samt som delägare i köpmanshuset Anderson & Lindberg en förmögenhet, bland annat genom handel med trä och järn. Vid sin död testamenterade han hela kvarlåtenskapen på nästan 2,2 miljoner kronor (då motsvarande nästan 12% av stadens hela årsbudget) till "stadens prydande och förskönande". Bland allt som skapats med pengar ur Lindbergs donationsfond finns trädplanteringen i Allén, grundplåten till Botaniska trädgården samt Slottsskogsvallen.

Personligen sägs Charles Felix ha varit en enstöring, som helst promenerade runt på stadens gator nattetid. Nu kan han dock ses även dagtid på den plats som namngivits efter honom, belägen där Avenyn och Allén möts. Statyn från 1989 är skapad av konstnären Jan Steen.

Den medeltida överlevaren på Bokenäset

Bokenäsets gamla kyrka (egna fotografier)

Bokenäs gamla kyrka anses vara en av de bäst bevarade av Bohusläns medeltida kyrkor. Man tror att den uppfördes någon gång på 1100-talet, och i likhet med många andra ålderdomliga kyrkor har den uppförts på en tidigare hednisk kultplats. Det iögonfallande trätornet är dock betydligt yngre än kyrkan, närmare bestämt från 1752. Den gamla absidkyrkan var i bruk fram till 1890-talet, men trots att den kom att ersättas av en ny helgedom fick den gamla stå kvar - något vi kan vara tacksamma för idag! Kyrkan har mycket tjocka murar i gråsten, vilket kanske framgår av nästa bild, och det ligger nära till hands att förmoda att kyrkan under sin tidiga historia även kan ha tjänstgjort som försvarsverk i orostider.

En annan detalj som för tankarna till avlägsna tidsålder är det faktum att Bokenäs gamla kyrka helt saknar fönster mot norr, varifrån ondskan troddes komma. Fönstren på de andra sidorna har renoverats och förstorats under årens lopp, men några nya fönster mot norr har inte gjorts.


Av olika skäl kommer den här kyrkoserien inte att uppehålla sig vid kyrkornas interiör och utsmyckning, men avslutningsvis kan jag i alla fall nämna att Bokenäs gamla kyrka har mycket välbevarade takmålningar från 1770, utförda av den tyske konstnären Johan Henrik Dieden.

Skörstorps kyrka - "rund som en ost"

Skörstorps kyrka (Eget foto)

På Gerumsbergets sydsluttning längs väg 193 mellan Falköping och Tidaholm ligger Skörstorp, en liten ort med endast cirka åttio innevånare. Bygden, som numera hör till Falköpings kommun, har sin historia ända tillbaka i "Hedenhös" - bland annat kommer Sveriges äldsta bevarade klädesplagg, Gerumsmanteln, från dessa trakter.

Redan på 1100-talet uppfördes här den rundkyrka som är den enda kvarvarande av sitt slag i Skara stift och av en typ som det inte finns så många av i norden - enligt uppgift känner man till tretton totalt (varav flera förstörda) i Sverige och sju befintliga i Danmark (varav hela fyra på Bornholm). Att man uppförde runda kyrkor kan möjligen ha berott på att de var en tillgång i krigstid genom sin utformning, men huvudsakligen tros byggnadstypen helt enkelt ha blivit ett mode under tempelriddarnas epok (kuriosa: i boken Da Vincikoden förekommer en

rund korsriddarkyrka).

k

Redan från mitten av 1600-talet tillkom detaljer som dessvärre förändrade Skörstorps kyrkas tidigare rena exteriör. Tornombyggnad (den gamla överdelen tros ha raserats), barockport, kor och sakristia, ursprungligen gravkor för ätten Spens, har givit en annorlunda profil åt kyrkan, och dessutom renoverades den hårdhänt såväl 1899 som 1935. Men låt inte detta avskräcka dig om du har vägarna förbi Skörstorp - den lilla "nästan runda" kyrkan är absolut värd ett besök även i sin nuvarande utformning!

Ett tempel för fiskdyrkare

Feskekörka (eget foto)

Fiskförsäljningen har av naturliga skäl alltid varit en viktig och omhuldad näringsgren i Göteborg, och från 1800-talets mitt förlades denna kommers till Rosenlund. Fiskebåtarna kunde på den tiden gå upp i kanalen och lägga till direkt vid försäljningsplatsen, något som fortfarande var möjligt fram till mitten av 1900-talet f.ö.

Efter några decennier började det stå klart att verksamheten borde bedrivas under tak, och 1870 ställdes kapital till förfogande från de fonderade medlen efter Sven Renström för att ett bygge skulle komma till stånd. Victor von Gegerfeldt (1817-1915), stadsarkitekt i Göteborg och en av sin tids mest ansedda inom sitt gebit fick det hedersamma uppdraget att rita "Göteborgs Stads Fiskhall", som byggnaden ursprungligen hette. Arkitekt von Gegerfeldt förespråkade något som kallades stavtriangelprincipen, och trots att han inte var någon kyrkoritare kan man spåra medeltida influenser från gotiska stenhelgedomar och norska stavkyrkor i Fiskhallens utformning, så att den rätt snart i folkmun fick namnet Feskekörka föll sig ganska naturligt! (Göteborgarna har ju utvecklat en viss förkärlek för att sätta smeknamn på stadens mera framträdande byggnader.) Någon kyrka har det förstås aldrig varit, även om det faktiskt lär ha skett en del vigslar i byggnaden under årens lopp.

Feskekörkans handlare har på senare år gett uttryck för en viss bitterhet över att man numera mest uppskattas av turisterna medan stadens egna fiskälskare sviker, och byggnaden har ofta framställts som näst intill hälsovådlig att arbeta i. Ingen av dessa skönhetsfläckar förhindrar dock det faktum att göteborgarna älskar sin kära "feskekörka"!

P.S. Hoppas att det räknas mig tillgodo att jag inte drog den där gamla vitsen om stockholmaren och räkorna...

(Eget foto)