Istidens tomma ögonhålor

(Klicka på bilden för större format)

Häromveckan skrev jag lite om de "små jättegrytorna" i Mölndalsfallen, och jag nämnde då att det finns större gropar i kommunen. Sedan dess har jag hunnit att förnya bekantskapen med de mest kända av dessa, grytbildningarna i Gunnebo (längs Pixbovägen). Det är en serie av åtta urgröpningar som bildar en "canyon", som en tidigare skildrare (Trettondahl 1965) träffande kallat det. Den största av groparna är uppskattningsvis drygt tre meter djup.

 Grytorna bildades när trakten befriades från inlandsisen för omkring 14000 år sedan. I takt med att vattnet strömmade till kom dock grytorna därefter att hamna under vattnet i en postglacial sjö, där de beräknats ha vilat i tusentals år innan de åter kom över ytan. Detta kan ha inträffat för c:a 10.000 år sedan, då den dåvarande stora sjön bröt sig igenom bräckan där nuvarande Mölndalsfallen ligger och sökte sig mot "Askimsfjorden" (Larsson 2013). Fjorden sträckte sig vid den tiden in över vad som i våra dagar är centrala Mölndal.

På senare år har åtminstone fyra "nyupptäckta" grytor i kommunen dokumenterats (Gahrn 1989), varav den största, belägen sydost om Sisjön, är 450 cm djup och 396 cm bred. Sannolikt väntar ytterligare grytor på att bli upptäckta, många kan med tiden ha fyllts med jord och grus.

Mer att läsa om grytorna:
Trettondahl, Edvin: "Jättegrytorna i Gunnebo", Mölndals Hembygdsförenings årsskrift 1965
Gahrn, Lars: "Fyra nyupptäckta jättegrytor", Mölndals Hembygdsförenings årsskrift 1989
Larsson, Lasse, "Stensjön. Från Stålloppet till Tornvillan", Mölndals Hembygdsförenings årsskrift 2013   

Fotnot: en tidig dokumentation gjord av geologen A.J. Erdmann lär också finnas,  "Jättegrytorna vid Gunnebo (VA öfversigt, Årg. 9, 1852: [No 40], s. 23S—239)."

Bottenstenar

Det är något outgrundligt hos stenarna på sjöbottnen. I årtusenden har de vilat där, som i hemlig sorg över oförrätten att ständigt vistas i det fördolda. Långt innan människan letade sig fram till sjön fanns de där. När vildrenar stack ner mulen i sjön och släckte sin törst var stenarna på plats sedan länge. Så småningom kom barnen. Generationer av barn har glidit på sjögräshala stenar under skratt och gråt. Skrubbsåren bär vittnesmål om en hårdhänt närhet.

Där sjöar finns finns bottenstenen. På grynnan under segelbåten slår rullstenen. Strandstenar griper obarmhärtigt fast kroken och förstör fiskeutflykten. När solen bryter ytan kan vi även skymta djupets stenar. I sällskap med rostiga cykelramar, hoptryckta ölburkar och ruttnande träd som sträcker knotiga grenar mot vattenytan som i  vädjan. Men stenarna ligger stilla, likt ruvande ejderhonor.

En sten som bara göteborgare förstår...

Röda Sten låg så sent som i morse kvar mellan Älvsborgsbron och Nya Varvet.

Att bo i Göteborgsområdet och skriva om stenar utan att nämna Röda Sten, det går ju i längden inte! Av den anledningen tog jag i morse pendeln in till Göteborg, gick ner till Stenpiren och klev på Älvsnabben mot Klippan, allt för att återse det mytomspunna stenblocket. Det var ett tag sedan jag dessförinnan såg Röda Sten, den gången från relingsplats på en Stenafärja.

Många som haft utsocknes bekanta med sig på Danmarksfärjan har nog upplevt samma fenomen som jag gjort några gånger. Man säger glatt till gästerna att "nu skall jag visa er Röda Sten"! Glad i hågen pekar man ut stenen, och varje gång utspelar sig samma procedur. De tittar förvånat och lite besviket på en och säger "ja, någon har målat stenen röd - än sen då?" Som lokalpatriot försöker man då med emfas och med betoning på varje stavelse förklara att "ja, men det är ju Röda Sten!", men det är lönlöst. De fattar inte! Man måste nog ha åkt fyrans spårvagn tio år, ätit halv special på Heden trehundra gånger och hört Ebbe Hagardh predika för att riktigt förstå Röda Stens storhet. Så om du fortfarande inte fattar, då är du inte från Göteborg! Knappast ens från Mölndal...

Det förargliga med den där stenen är att ingen riktigt vet hur det kommer sig att den målas röd, och det är ju just den följdfrågan man i regel får när man står där vid relingen - "varför?" Då finns det ett antal teorier att välja emellan. Populärast är kanske den dramatiska versionen, den om en svensk officer som förblött på stenen efter strid med danskarna. Nästan lika allmän är nog berättelsen om fartyget som höll på att förlisa på älven under svår storm, men att besättningen i sista stund lyckades slå en tross runt stenen och red på så sätt ut ovädret. Till åminnelse av detta målade sedan någon stenen röd. (Hur troligt låter det?)

För att fortsätta genomgången så hävdar vissa att befolkningen fordomdags spärrade av älven på nätterna för att inte fienden skulle ta sig in med sina fartyg och att avspärrningen då skedde i höjd med stenen, som målades röd som riktmärke. Ytterligare en förklaring i raden är att stenen först skall ha målats röd under medeltiden som en gränsmarkering mellan Danmark och Sverige. Blunda och peka mellan versionerna - ingen kan anklaga dig för att ha fel, eftersom ingen vet varför stenen målas! Dock: det äldsta kända skriftliga belägget på Röda Stens existens är från år 1758, då den omnämns som ett sjömärke för en ankringsplats. Kanske är detta helt enkelt även svaret på frågan om dess ursprungliga betydelse och varför den målades röd? Men oavsett när och av vem stenen först målades så har det uppenbarligen uppstått en folklig tradition i att fortsätta måla stenen även efter att anledningen till det bleknat bort. Numera lär det dock vara självaste Hamnstyrelsen som sätter färg på den.

I Köpenhamn hugger man huvudet av Den Lille Havfrue om man vill begå helgerån, i Göteborg målar man Röda Sten blå, och när så sker är det nog bara en fel placerad trängselskattkamera som kan vålla motsvarande lokala känslostorm. Vi har även upplevt vår sten dalahästmålad, och i december förra året var det någon nytänkare som förvandlade den till en inslagen julklapp med vita snören, fast det gick inte heller hem. Vi vill ha vår special med en korv och en kupa mos, och vår Röda Sten skall vara röd! Jag menar, hur skulle världen se ut annars?

Den diskreta välgöraren

Den som vandrar i skogen kan knappast undgå att lägga märke till de stengärdsgårdar som ibland dyker upp och slår följe med en bit med stigen eller omgärdar en sedan länge igenslyad åkerlapp. Det finns inget gladlynt hos en skogsgärdsgård, de bär på ett tungsint vittnesbörd om livets realiteter för dem som byggde dem för bara några generationer sedan. Muren var en avgränsare, vars uppgift endera var att stänga ute eller hålla inne.

Ute på slätterna var stengårdsgårdarna ofta dubbelmurade och uppförda under pedantiskt nit. De vittnar  om makt och välstånd, och välbyggda gärdsgårdar kan än idag stå som äreminnen över dem som uppförde dem. Det känns närmast vanvördigt att ens använda benämningen "gärdsgård" i detta sammanhang, det blir nog oftare "murar".

På skogsgärdsgårdarna ställdes knappast några estetiska krav. De var av det enklare slaget, såväl byggnadstekniskt som utseendemässigt. Idag ser de mest ut att önska att få bli ett med den igenväxande skogen, och de gör inga anspråk på att man skall lägga märke till dem. Men vad som är obekant för de flesta av oss är dessa stenraders nytta för djur- och växtliv. Stenarna har ju förmågan att magasinera värme, och det medför att det uppstått ett mikroklimat i gårdsgårdarna  som är till gagn för bland annat kräldjur, ödlor, hasselmöss, hönsfåglar, vesslor och andra djur. De är även växtplats för mossor och lavar, och i dess närhet hittar vi blåklockor, liljekonvalj och andra blommor. Och det beräknas finnas 16.000 mil stengärdsgårdar i vårt land! För detta kan vi tacka alla de anonyma som slet i sin anletes svett med att uppföra dem, oavsett att deras syfte då var något helt annat.

En liten jättesked?

 Just nu är det lite lågt vatten i vårt kära fall. Den regnfattiga våren har väl skuld i detta, men jag tror även att man dämt upp längre upp i systemet på grund av något arbete i fåran. Tack vare det relativt sparsamma vattenflödet har några av grytorna i fåran blivit synliga. En liten sådan finns lämpligt nog alldeles intill en av utsiktsplatserna, och jag passade på att fotografera den för att få med löpstenarna i den. Om man klickar upp bilden i större format ser man att det finns åtminstone fyra-fem stenar i gropen. Om alla stenarna fångats där, eller om några snurrar runt ett tag för att sedan kastas vidare och ersättas av nya är en öppen fråga.

Principen är i varje fall den samma som anses ligga bakom bildandet av de s.k. jättegrytorna (isälvsgrytorna) från istiden, vi har f.ö.några större gropar även i vår kommun. Groparna har tillkommit genom att sten och grus fastnat i strömvirvlarna och långsamt malt sig ner i berget. Det finns visserligen alternativa skolor om hur jättegrytorna bildats, en av dem är kaviationsteorin (mer om denna här). Men det faktum att löpstenarna faktiskt finns kvar i många jättegropar talar nog ändå för att det är löpstenarna som gjort jobbet. Den lilla aktiva gropen på bilden är kanske också ett praktiskt bevis för detta?

Enligt folktron tjänade groparna som grytor åt jättarna. Kanske är det förklaringen till skeden som ligger vid grytan på bilden? Fast det finns även dokumentation på att en offergåva i gropen kunde medföra tur och fiskelycka, så kanske är det någon som försökt pricka hålet med en silversked? En tredje teori, och den som jag tror på, är att någon i kontorshuset intill fallet stått på gångbron och fikat och sedan varit för lat att diska. Koppen ligger då förmodligen längre ner i fallet...

Två gropar lite högre upp i fallet. (Bilden kan klickas upp i format.)

Återbesök

Stigen som nyss gått genom mörk granskog bär nedför åsens sida, och en till hälften igenslyad ängslycka breder ut sig framför mig. Jag har varit här många gånger, men nu är det några år sedan senast. Det mesta är sig likt. Vildaplarna har motstått väder och vind, och nyponbuskarna har kanske brett ut sig ytterligare. Brunnen är fylld med friskt vatten upp till kanten på karet, och spår i leran visar att såväl räven som rådjuret besökt vattenstället.

Husgrunderna ligger fortfarande kvar vid åsens fot. Grillkolet mellan stenarna berättar att det här är ett frekventerat rastställe, men nu härskar en andäktig stillhet över det gamla tunet. Koltrastens sång från en grantopp skapar en vackert vemodig ljudkuliss.

När jag förr i tiden hittade resterna av gamla torp kunde det hända att jag senare letade i kyrkböckerna för att få veta mer om dem som en gång bott på platsen. Men bilden var enhetlig, bara namnen skiftade. Familjer kom och försvann för att ersättas av andra. Berättelser om för tidigt bortgångna. Barn som flyttade in till stan, eller lika gärna till Amerika. Till sist en ensam gamling kvar i böckerna, och därefter inget mera.    

Nu känns den nedskrivna dokumentationen överflödig. Sitter man en stund på den gamla hörnstenen blir närvaron av det förgångna märkligt påtaglig. "Dåtid övergår i nutid, minnena kommer osorterade in och sakta faller händelserna på plats", för att låna några rader av Jurgis Kuncinas. Med fantasins hjälp hör man barnens glada rop från hallonsnåren och man ser hur mannen i hushållet tar en paus i handslåttern och lutar sig en stund mot lien - kanske lyssnar även han på trastsången? En kvinna med förkläde över den blommiga klänningen och vitt huckle kring de bångstyriga lockarna skyndar från brunnen med en hink vatten till den enda kon, som makligt betar bland smörblommorna nere vid diket. Borta vid syrenbersån sitter en katt och iakttar mig.Vems tid är det, är jag gäst eller observatör?

Sakta bleknar bilderna bort. Jag tar en klunk vatten ur vattenflaskan och reser mig för att vandra vidare. När jag ställer mig upp ser jag katten smyga in i det höga gräset som ingen längre slår.