 |
Den som vandrar i skogen kan knappast undgå att lägga märke till de stengärdsgårdar som ibland dyker upp och slår följe med en bit med stigen eller omgärdar en sedan länge igenslyad åkerlapp. Det finns inget gladlynt hos en skogsgärdsgård, de bär på ett tungsint vittnesbörd om livets realiteter för dem som byggde dem för bara några generationer sedan. Muren var en avgränsare, vars uppgift endera var att stänga ute eller hålla inne.
Ute på slätterna var stengårdsgårdarna ofta dubbelmurade och uppförda under pedantiskt nit. De vittnar om makt och välstånd, och välbyggda gärdsgårdar kan än idag stå som äreminnen över dem som uppförde dem. Det känns närmast vanvördigt att ens använda benämningen "gärdsgård" i detta sammanhang, det blir nog oftare "murar".
På skogsgärdsgårdarna ställdes knappast några estetiska krav. De var av det enklare slaget, såväl byggnadstekniskt som utseendemässigt. Idag ser de mest ut att önska att få bli ett med den igenväxande skogen, och de gör inga anspråk på att man skall lägga märke till dem. Men vad som är obekant för de flesta av oss är dessa stenraders nytta för djur- och växtliv. Stenarna har ju förmågan att magasinera värme, och det medför att det uppstått ett mikroklimat i gårdsgårdarna som är till gagn för bland annat kräldjur, ödlor, hasselmöss, hönsfåglar, vesslor och andra djur. De är även växtplats för mossor och lavar, och i dess närhet hittar vi blåklockor, liljekonvalj och andra blommor. Och det beräknas finnas 16.000 mil stengärdsgårdar i vårt land! För detta kan vi tacka alla de anonyma som slet i sin anletes svett med att uppföra dem, oavsett att deras syfte då var något helt annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar