Det är något outgrundligt hos stenarna på sjöbottnen. I årtusenden har de vilat där, som i hemlig sorg över oförrätten att ständigt vistas i det fördolda. Långt innan människan letade sig fram till sjön fanns de där. När vildrenar stack ner mulen i sjön och släckte sin törst var stenarna på plats sedan länge. Så småningom kom barnen. Generationer av barn har glidit på sjögräshala stenar under skratt och gråt. Skrubbsåren bär vittnesmål om en hårdhänt närhet.
Där sjöar finns finns bottenstenen. På grynnan under segelbåten slår rullstenen. Strandstenar griper obarmhärtigt fast kroken och förstör fiskeutflykten. När solen bryter ytan kan vi även skymta djupets stenar. I sällskap med rostiga cykelramar, hoptryckta ölburkar och ruttnande träd som sträcker knotiga grenar mot vattenytan som i vädjan. Men stenarna ligger stilla, likt ruvande ejderhonor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar