Stigen som nyss gått genom mörk granskog bär nedför åsens sida, och en till hälften igenslyad ängslycka breder ut sig framför mig. Jag har varit här många gånger, men nu är det några år sedan senast. Det mesta är sig likt. Vildaplarna har motstått väder och vind, och nyponbuskarna har kanske brett ut sig ytterligare. Brunnen är fylld med friskt vatten upp till kanten på karet, och spår i leran visar att såväl räven som rådjuret besökt vattenstället.
Husgrunderna ligger fortfarande kvar vid åsens fot. Grillkolet mellan stenarna berättar att det här är ett frekventerat rastställe, men nu härskar en andäktig stillhet över det gamla tunet. Koltrastens sång från en grantopp skapar en vackert vemodig ljudkuliss.
När jag förr i tiden hittade resterna av gamla torp kunde det hända att jag senare letade i kyrkböckerna för att få veta mer om dem som en gång bott på platsen. Men bilden var enhetlig, bara namnen skiftade. Familjer kom och försvann för att ersättas av andra. Berättelser om för tidigt bortgångna. Barn som flyttade in till stan, eller lika gärna till Amerika. Till sist en ensam gamling kvar i böckerna, och därefter inget mera.
Nu känns den nedskrivna dokumentationen överflödig. Sitter man en stund på den gamla hörnstenen blir närvaron av det förgångna märkligt påtaglig. "Dåtid övergår i nutid, minnena kommer osorterade in och sakta faller händelserna på plats", för att låna några rader av Jurgis Kuncinas. Med fantasins hjälp hör man barnens glada rop från hallonsnåren och man ser hur mannen i hushållet tar en paus i handslåttern och lutar sig en stund mot lien - kanske lyssnar även han på trastsången? En kvinna med förkläde över den blommiga klänningen och vitt huckle kring de bångstyriga lockarna skyndar från brunnen med en hink vatten till den enda kon, som makligt betar bland smörblommorna nere vid diket. Borta vid syrenbersån sitter en katt och iakttar mig.Vems tid är det, är jag gäst eller observatör?
Sakta bleknar bilderna bort. Jag tar en klunk vatten ur vattenflaskan och reser mig för att vandra vidare. När jag ställer mig upp ser jag katten smyga in i det höga gräset som ingen längre slår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar