Stenfolket

"Ja vi tror på dem. Det är en slags relation med naturen, som med stenarna. Alla de bor i stenarna, så man måste respektera dem. Det handlar bara om respekt."
Bjork i TV-intervju.

Så här års råder det lite uppbrottsstämning hemma hos alverna på Island. Nyår är ju deras stora flytthelg, och då de inte är lika metodiska i sitt lägenhetssökande som människorna brukar det råda lite lätt panikstämning kring trettonhelgen - det är då de skall vara inflyttningsklara i sina nya stenblock och bergknallar. Då händer det att man kan få se dem stående, lätt villrådiga, i någon vägkorsning vid midnatt, och vissa letar sig till och med fram till människornas boningar i jakt på något lämpligt krypin. Men innan man beger sig iväg från sina tidigare bostäder sätter man eld på sitt gamla bohag, och då kan man se flammande lågor lite varstans vid kända alvbosättningar.

Någon gång vid 1700-talets mitt spred sig seden med nyårseldar till människorna på ön när några ungdomar gjorde ett bål av uttjänta silltunnor och tjära, och numera är Island omtalat för sina nyårsbrasor. Det sägs att en och annan alv eller huldra kan ses söka sig in bland människorna kring eldarna för att värma sig lite.

Att alver flyttar kring nyår innebär inte att deras gamla bostäder blir stående tomma. Det finns de som gjort misstaget att försöka sig på att ta alvers mark i anspråk men blivit varse att det är ogjort arbete. I en känd alvbosättning i Hafnarfjörður finns ett synligt bevis på det; i ett stort stenblock sitter ett stort spett hårt inkilat. Det har suttit där sedan några byggnadsarbetare fått i uppdrag att klyva stenen, men nu råkade det bo en alv där så gubbarna fick vackert avbryta jobbet, och spettet, ja det sitter där som sagt än i dag.

Nu är inte alla av småfolket totalt omedgörliga att flytta på sig, om man bara förhandlar med lite finess. På Islandsbloggen.se återges en liten rörande historia hur alver och människor kan mötas i samförstånd. Det började med att den färgstarke isländske pokitikern Árni Johnsen halkade av vägen med bilen väster om Litla Kaffistofan. Bilen voltade fem gånger och blev liggande intill ett stenblock, men Árni undkom oskadd. Några år senare när vägen skulle dras om på den aktuella sträckan visade det sig att just denna sten riskerade att hamna under vägbanan. Som vi senast i dagarna sett gör islänningarna hellre en kurva förbi en alvsten än flyttar på den eller förstör den vid vägbyggande, men i det här fallet löste det sig på ett bättre sätt.

  Árni bad Ragnhildur Jónsdóttir från Hafnarfjörður att ta sig en titt på stenen och dess innevånare. Då visade det sig att den beboddes av tre generationer älvor av 35 centimeters längd. Ragnhildur uppmärksammade Fréttablaðið att de små inte alls var nöjda med livet vid Litla Kaffistofan. "Stenen var så sned och den gamla mannen var missnöjd med det. Hans säng var i stort sett uppe på kanten", meddelade hon. Det visade sig att älvfolket inte ställde sig avvisande till en flytt. "De satte som villkor att utsikten skulle bli fin. De vill kunna se ut över havet", förklarade Ragnhildur.
 
Så ett år senare gick flyttlasset när den den 24 ton tunga stenen forslade över till Höfðaból på Hemön, där Árni Johnsen har sin bostad. De sju älvorna, osynliga vid denna tid på året, placerades i en korg av Ragnhildur Jónsdóttir och fick göra resan i hennes bil. De små försågs med en burk honung att äta ur om hungern skulle sätta in under resan.  Árni stod för biljetterna för två av de små resenärerna, de yngsta. (Vem som betalade för de andra fem förtäljer inte historien. Kanske plankade de?)

 Ragnhildur Jónsdóttir säger till Fréttablaðið att småfolket troligen blir belåtna med sin flytt. Förutom att de fick den havsutsikt de begärde så uppfylldes även familjens krav på att stenen skulle placeras där det fanns tillgång till gräs, eftersom de tänkte skaffa får. Men Magnús Skarphéðinsson, rektor för Álfaskólinn, är något skeptisk och säger till RÚV att andra försök med att flytta älvor bara inneburit problem.

Så kan det gå till på Island, och till den som ler lite i mjugg kan sägas att det för till inte så länge sedan fanns, och kanske finns än i denna dag, sådana i vårt land som var övertygade om alvernas existens. Det finns en hel del uppteckningar gjorda för runt sjuttiofem år sedan där "jolvetter" (jordvättar) och "backfôlke" nämns med respekt. En meddelare från Gillberga i Värmland berättar sålunda: "Dä ligger en stor sten ätter vägen mella Backa å landsvägen på Byns mark ve sida om vägen. Den stenen ha inte vôre bra. Dä berättes om en dräng, som kom å geck vägen fram en kväll. När han kom fram emot stenen, så kom dä som tre eldstråler från sten å for över vägen. Så ska di ha sett en hoper smått fôlk ve den stenen. Men inget vet nô vidare om den plassen änne sten, än nô mystiskt ska haft sitt tehôll där."  (Bergstrand: "Värmlandssägner".)

Egen bild, dock ej från Gillberga.

 
Fotnot: det finns säkert alvologer som kan finna felaktigheter i texten, vilket jag i så fall beklagar redan nu. Utöver de källor jag markerat i länkarna har jag även hämtat information från sajterna iceland.is och Samfundet Sverige-Island.

De som kom och gick

Hundra år efter att Vandrarföreningen grundades är stenen mer eller mindre bortglömd. Ett fallet träd ligger sedan länge över den, och informationsskylten är igenärgad.

"Dalgångarna, som på Hisingen samt nedåt Mölndal och Kungsbacka ofta bli vida slätter, äro täckta av fet stenfri havslera och tillhöra vårt lands förnämsta jordbruksbygder. Här är klimatet milt, här växer murgrönan vild och ligustern och kaprifolen och på sommarnätterna kan man få höra näktergalen sjunga." 

  ~Thorsten Orre: Vandringsliv kring Göteborg, STF:s årsskrift 1938.

"Flash mobs" är ett fenomen för barn av vår tid. Wikipedia beskriver det ungefär som sådant som händer när en grupp människor plötsligt samlas på en offentlig plats för att där göra någonting oväntat en kort period och sedan skingras direkt efter. Kallelsen till aktiviteten får man via sociala media eller djungeltelegrafen.

I det tidiga 1900-talet var det annorlunda. Dels fanns givetvis inte nutidens möjligheter att kalla till gemensamma aktiviteter, dels fanns det en strävan bland likasinnade inom olika områden att organisera sig i föreningar och sammanslutningar. Kring förra sekelskiftet uppstod ännu verkande föreningar som Svenska Turistföreningen och Naturskyddsföreningen, men det fanns även diverse föreningar som kom och gick. En sådan förening var, i dubbel bemärkelse, Göteborgs Vandrareförening. 

I oktober 1913 konstituerades Göteborgs Vandrarförening i Gunnebolyckan i Mölndal. Föreningens  ändamål var att ”att i Göteborgs omgivningar anordna för kroppen stärkande och sinnet uppfriskande fotvandringar". Fotvandringar en söndag kunde likt nutidens "flash mobs" samla flera hundra deltagare, men aktiviteterna sågs inte med blida ögon från gammalkyrkligt håll, man tyckte att söndagarna skulle disponeras för "hvila och bruka Guds ord”.

Som i så mycket annat friluftsliv var Norge en föregångsnation, och många svenskar var vid nittonhundratalets början medlemmar i norska turistföreningen och förlade sina vandringsäventyr till norsk mark. Men åren efter unionsupplösningen var väl inte grannsämjan på topp, och istället vände de svenska vandrarna uppmärksamheten allt mer åt det egna landet. Vid tiden för Vandrareföreningens bildande 1913 skrev GP: "Våra vandringar bestodo till en början egentligen i strödda sommarvandringar, fjällvandringar, skolungdomens resor och vandringar. Vi försummade härunder ofta vårt eget land. Kom så Svenska turistföreningen med sitt storartade arbete på turist- och vandringslifvets höjande i vårt land. Ofarbara vägar gjordes tillgängliga, fjällen fingo sina turisthyddor och fjällat satserna sina broar. Men hembygdsvandringarna försummades. Man kände ytterst litet af sin hemtrakts säregenheter i natur. Det saknades kanske icke intresse, men däremot den ledande själen."

I det tidiga 1930-talet färdades Göteborgarna under söndagarna med utflyktståg ut till regionens motsvarigheter till Hardangervidda: Hindås och Floda. Naturen genomkorsades av vandringsleder där hurtiga göteborgare i sportkläder glatt promenerade i gemytliga sällskap. Men redan då fanns det ormar i paradiset som ägnade sig åt skadegörelse och vilseledande. "Det visade sig vara allt för frestande för en viss sorts vandrare att bända loss stolparna och vända visarna åt fel håll, att skära sönder dem och utsätta dem för allsköns åverkan", skriver Orre med förståelig indignation.

Mycket har förändrats sedan Orre skrev sina rader. Faktum är att Göteborgs Vandrareförening lade ner vandringsstaven precis i den vevan som hans artikel publicerades i STF:s årsbok 1938. Men mycket i det Orre skriver lockar till nutida utflykter, inte minst sedan vi har fått pendel- och regiontågtåg som kan föra oss ut i storstadens omgivningar betydligt snabbare än vad som var fallet med utflyktstågen för sjuttiofem år sedan. Kanske dags att samla en "flash mob" i Hindås för fotvandring tillbaka till storstaden via Vildmarksleden?

P.S. Ett bevis på att det har hänt ett och annat sedan 1938 får man också klart för sig när Orre skriver: "Nu ströva modärna människor härigenom i stora skaror, men det är icke längre sedan än omkring 1870 som vargen ännu strök här och så sent som i början av vårt århundrade höll lon till i skogarna". Han skulle bara veta att 2013 händer det att vargar syns på Göteborgs gator och lodjur strövar i stadens ytterområden! (Så sent som igår kväll rapporterades en varg på Spårhagavägen i Lindome.) 

Svårläst...

 

 

Rör ej rå och rör!

(Egen bild)

Envar som vandrar i skogen har säkert någon gång sett dem, rågångarna i form av stenmurar, järnrör eller rösen. Vad som kanske är mindre känt är att dessa markeringar faktiskt är skyddade enligt lag (jordabalken) och inte får flyttas, förstöras eller göras om. Det är inget sentida påfund, det finns uppgifter att lagen har rötter långt ner i de gamla landskapslagarna och kanske rent av i bibeln (se nedan!). Så här löd lagtexten på 1730-talet: "Nu rijfwer, flyttar eller wrijder, then som till laga år kommen är, rå och rör eller skilliemärken, eller sätter andra neder af avighet och illwillia, att dermed förwilla annans rågång: bote fyratijo daler, och ware ärelös."

Som om den jordiska rättvisan inte var nog för den som genom klåfingrighet eller vinningslust flyttade en rågång fanns det ett kanske än värre hot - man kunde nämligen efter sitt frånfälle förvandlas till lyktgubbe! Särskilt utsatta tycks lantmätare som låtit sig lockas till att avsiktligt flytta rågångar åt någon uppdragsgivare ha varit.

Arvid August Afzelius (1785-1871), präst och folklivsforskare, ger en inlevelsefull skildring av lyktmannens tillvaro i "Fäderneslandets historia, sådan hon lefwat och till en del ännu lefwer i Sägner, folksånger och andra minnesmärken".

”En flammande eldslåga rörer sig på heden fram och åter, icke olikt en lykta, buren av en som något söker. Det är lyktmannen, och mången enfaldig tillägger efter de gamlas sägen: ”Det har varit en stjälvrängare, som så irrar med ljus i handen.” Stjäl- eller skilnadsvrängaren betyder en man, som falskeligen flyttat någon råmärke, och över vilken Den Heliga Skrift uttalar en svår förbannelse. Enligt gammal folksägen, får en människa, som gjort sig skyldig till sådan synd, det straff efter döden att ingen ro eller vila förunnas honom i hans grav, utan måste han upp var midnatt och med en lykta i handen leta sig fram i marken till det ställe, där det råmärke stod, som han vrängt, eller falskeligen flyttat. När han går dit, brinner han av samma begär, som då han i livstiden gick åstad att förfalska råskillnaden för sin granne, och säger, i det han går, med grov, hes röst: ”Det är rätt!” - Det är rätt! - Det är rätt!” Men, då han går tillbaka, fattar honom samvetskval och stor ängslan, och säger han då: ”Det är orätt! - Det är orätt! - Det är orätt!” Denna och andra sådana dikter vittna om våra förfäders vishet, att vid själva naturen fästa en varaktig påminnelse och varning mot synd och brott.” 
Afzelius förmedlar också de gamles tro att "på skälwrängarens graf  wäxer aldrig gräs och faller aldrig rägn, eller dagg".
 
Möter du under en sen skogspromenad någon vandrare som bär en rund mössa, vars uppvikta brätte mitt på sidan har en nästan cirkelformig urknipning i kanten (Fataburen 1935) och en lykta i handen så tag dig i akt - lyktgubben lockar gärna med sig medvandrare i sitt tröstlösa värv! Och, inte minst, undvik att själv flytta stenarna om du stöter på en rågång. Du vet ju hur det kan sluta... 

(Egen bild)

"Vem tar en lyktman för en man med lykta?" (Fröding)

Kvarteret som staden glömde

Montage

Jag har gått samma runda hundratals gånger, men först igår hittade jag den lilla stig som förde mig längs åförgreningen in bakom det ruckliga industriområdet. I nuvarande skick duger byggnaderna på sin höjd till kulisser för någon skräckfilm, men med lite kreativitet och mycket jobb skulle det här kunna bli ett område som vilken stad som helst skulle skrika sig hes av lycka att disponera.  Men inte min stad...
Tänk en rustik restaurang och/eller ett trivsamt café här, sida vid sida med ett galleri och kanske en liten musikstudio med scen! Och på andra sidan en brygga längs ån att promenera på, fiska från och titta på stömstararna på stenarna i forsen. Något att drömma om...

Kvar

"Stenmuren står kvar. Och jag vet att längre in är en övervuxen källare 

där ingenting på länge förvarats, utom det oavslutade som vi alltid 

hemlöst deltar i."

 Bengt Emil Johnson: "Hemort".

Mera källforskning!

I förra inlägget besökte vi ju Lackarebäcks källa, och därifrån till källan i Kallebäck är det inget större ”källsprång”, om ordvitsen ursäktas. Källan ligger i Kallebäcks Lider på Gamla Boråsvägen, och strax intill brusar nutida trafik i Kallebäcksbacken fram på riksväg 40. Fast när man står framför den vitkalkade källan känns det som om trätt in i en tidkapsel där stillheten verkar vara normaltillstånd.

Kallebäcks källa omnämns så vitt känt i skrift första gången år 1692, och redan under tidigt 1700-tal fanns planer att bygga en vattenledning från källan till stadskärnan i Göteborg, men dragningen av vattenledningarna inleddes först i mitten av 1780-talet med skotten Andrew Blackwood som tillsynsman. Det var också han som uppförde brunnshuset, som tillsammans med vattenledningen invigdes av Gustav III i november 1787. Konungen gav samtidigt sitt medgivande till att källan skulle kallas Gustafs källa. Länkarna här ovan ger en bra beskrivning över Kallebäck källas historia som vattentäkt, så det finns ingen anledning att upprepa den här.

För den som i likhet med mig stånkat sig uppför de branta liderna är det inte svårt att föreställa sig att de en gång var ett populärt tillhåll för allsköns rövare, som enkelt kunde få stopp på resande åt båda håll genom väghinder och/eller regelrätta överfall. Åren runt 1815 slog en av landets då farligaste förbrytare Anders Ferm och hans kumpaner läger i närheten av källan där de bedrev ett skräckvälde som under dramatiska former avslutades hösten 1816, då två rådiga nämndemän trots blodvite lyckades gripa rövarna och överlämna dem till polisen.

Dagens vägrövare håller förstås hellre till på andra vägsträckor, inklusive RV40. Men över Kallebäcks Lider härskar nu en tidlös ro alltmedan samtiden susar förbi strax intill.

Vila vid denna källa?

Lackarebäcks fina?

Förra inlägget handlade ju om ett historiskt minnesmärke som inte vårdas särskilt pietetsfullt, och här är ytterligare ett exempel på liknande vanvård.

För en del år sedan höjdes ropen om av rädda Svejsaredalen i Mölndal från hotande exploatering. Protesterna vann gehör, och idag kan man fortfarande njuta av att vandra i den vackra bokskogen som leder in i Delsjöreservatet. Men det finns skäl att fråga sig om Svejsaredalen kramades ihjäl vid bevarandestriden, och vad det var till för tillvaro den räddades egentligen?

Alldeles intill Ericssons industrier på Flöjelbergsgatan ligger Lackarebäcks källa, men den som tänkt sig besöka källan bör vara bra påläst innan, för vägvisningen lämnar mer att önska. När man hittat källan (det finns faktiskt en bräda med namnet som upplyser om att man kommit rätt) så finner man ett skräphörn som inte ser ut som det gör på kommunens foto över sevärdheten. Stenbeläggningen har brutits upp, en rostig skylthållare gapar tom, marken är täckt av kvistar och jord och källan tycks användas som tvättinrättning för den vilda camping som ligger intill (det låg kläder på tork vid källan vid mitt besök).

Lite historia om Lackarebäcks källa: på 1700-talet sägs det ha sålts vatten från källan, och långt in på 1900-talet hämtade människor dricksvatten från den. Fram till 1860-talet var brännvinsmärket  "Lackarebäcks fina" framgångsrikt och såldes över hela landet. Varifrån bränneriet hämtade sitt vatten framgår av namnet.
I slutet av 1800-talet hotades Lyckholms bryggeri av förbud att använda sig av Kallebäcks källa till sitt ölbryggeri i Göteborg. För att gardera sig köpte J.W. Lyckholm & Co Lackarebäcks källa 1895, men eftersom man fick behålla rätten till Kallebäcks källa behövde man aldrig utnyttja Lackarebäck.

Nog är väl Lackarebäcks källa värd ett bättre öde än att sluta som bortglömt dike?

Anm. källa om källan är broschyren "Lackarebäck och Ekekullen" utgiven av Mölndals stad.

Undangömd göteborgshistoria

      

        Det finns ett fåtal (nästan) klotterfria ytor i ruinerna.

När jag besökte Klippans kulturreservat tidigare i somras hade jag tänkt mig besöka ruinerna av Älvsborgs slott, som jag visserligen beskådat tidigare men det var länge sedan. Tyvärr gick jag bet, jag hittade helt enkelt inga skyltar som upplyste om hur man skulle ta sig dit.
På hemväg från Tångudden igår gjorde jag ett nytt försök, och rena turen gjorde att jag nu råkade få syn på ruinerna på höjden nerifrån en gata som jag mer eller mindre slumpvis letat mig in på. Numera vet jag  att entrén ligger mellan det höghus som kallas Silon och hotellet Novotel.

Att ruinerna ligger undangömt uppskattas säkert av de klottrare som kunnat härja ostört och solka ner en viktig bit av Göteborgs historia med sina meningslösa symboler och sin naivistiska "konst". Att även andra kategorier trivs i ruinerna framgår av tomflaskor, systempåsar och tomma cigarettpaket som "pryder" området. Undrar när det var som någon från ansvarigt håll på kommunen tog sig en titt på slottsruinen senast? Behovet av klottersanering, städning, gräsklippning och bortsopande av gruset från trapporna (halkrisk!) känns akut, liksom uppskyltningar där slottets placering framgår.

Älvsborg omnämns första gången år 1366, men när borgen i själva verket uppfördes är inte känt. Under senare medeltiden var borgen i de danska unionregenternas händer, det var först under Gustav Vasas tid som den kom att tillhöra Sverige. Det var också han som inledde omvandlingen av den tidigare träborgen till ett vasaslott, ett projekt som fortsattes av hans söner Johan III och Karl IX.

Älvsborg var en del i det försvarssystem som skulle säkra den strategiskt viktiga kil mot havet som älvutloppet innebar för svenskarna mellan det norska Bohuslän och det danska Halland. Slottet erövrades dock 1563 och 1612 av danskarna och fick lösas åter av svenskarna. "Älvsborgs lösen" är ett begrepp som ofta omnämns av historiker.

Från 1547 låg Älvsborgsstaden intill fästningen. Hit hade borgarna flyttat från Nya Lödöse på order av Gustav Vasa, men efter att staden bränts ner 1563 under nordiska sjuårskriget fick befolkningen återvända till Nya Lödöse. I mitten av 1600-talet ersattes det gamla slottet som lås mot havet av Nya Älvsborg ute i älvmynningen. Ruinerna av Älvsborgs slott blev utgrävda mellan 1938 och 1955, fynden finns att beskåda i Kronhuset. År 2005 grävdes en mindre fartygslämning fram i den gamla slottshamnen nere vid älvens strand (framför nuvarande Novotel).

Nya Älvsborg, fotograferat på avstånd från Tångudden igår.

Fotnot: texten om borgens/slottets historia är baserad på vad som står att läsa på den informationstavla som finns på marknivå bakom (!) trätrappan upp till slottet.

Johanna och fåglarna

 En gång i tiden fanns det en spalt i Göteborgs-Tidningen ("den röe", inte dagens tabloid!) som hette "från Johanna till Poseidon", och det är där jag tänker uppehålla mig en stund nu. Göteborg gör verkligen skäl för epitetet "statyernas stad", och två av de mest populära är Johanna och Poseidon. Då talar jag inte nödvändigtvis med någon mänsklig jury bakom mig, däremot tror jag att jag för stadens fåglars talan.

En varm sommar som denna är det tryck i innerstadens vattenhål, och om vi människor söker oss till serveringar med ölrättigheter så letar sig fåglarna med förtjusning till de statyer som har vattenkar - som Johanna och Poseidon. Skall jag vara sanningsenlig så tror jag väl inte att den aspekten som gjorde att statyerna försågs med badmöjlighet för våra bevingade vänner, men fåglarnas närvaro skänker åtminstone i mina ögon lite extra liv åt stayerna.

Johanna är den folkliga benämningen på konstverket i Brunnsparken. Skapelsen lär vara Göteborgs näst äldsta staty, och den heter egentligen La Sameuse, eller Såningskvinnan. Konstnären bakom verket var Per Hasselberg, och statyn göts hos Gruet Jeunes i Paris (originalet i gips finns på Göteborgs Konstmuseum).

Stayn invigdes den 21 juli 1883, vilket alltså betyder att Johanna firade 130-årsdag för en dryg vecka sedan. Den 21 juli är Johannas namnsdag, och var tydligen så redan 1883. Detta i sig låter ju som en rimlig orsak till statyns folkliga benämning, men det finns ytterligare en orsak. Som modell för statyn lär Johanna Ekstein, dansös på Stora Teatern, ha suttit. Vad jag kan se finns det inte så mycket uppgifter om Johanna att hitta på nätet. Här kan finnas en del att forska i, så jag får kanske anledning att återkomma i frågan! Men nu tänker jag göra som fåglarna - ta mig ett bad...
   
 

Fågelvännerna...

Anm: uppgifterna om Såningskvinnan hämtade ur Bengt A. Öhnanders bok "Statyer berättar - 76 konstverk i Göteborg".

Naturaltare

"Grön mossa ler åt tidens tand och glömskan bärgar tidens hö" (Harry Martinsson)

Även om jag är naturromantiker och nog även något lite av en naturmystiker så brukar jag vara rätt rationell när jag vandrar i skog och mark, d.v.s. jag kan njuta av fågelsång och växtlighet som en skönhetsupplevelse utan att nödvändigtvis tolka in andliga övertoner.

Men så finns det platser som jag känner viss vördnad inför. Detta stycke natur passerar jag på en av mina längre promenadslingor, och just på denna plats kan jag få en förnimmelse av att naturfolkens dyrkan av speciella stenar är högst rationell. Här finns ingen anledning att upprätta ett altare i naturen. Det står redan färdigt.

Istidens tomma ögonhålor

(Klicka på bilden för större format)

Häromveckan skrev jag lite om de "små jättegrytorna" i Mölndalsfallen, och jag nämnde då att det finns större gropar i kommunen. Sedan dess har jag hunnit att förnya bekantskapen med de mest kända av dessa, grytbildningarna i Gunnebo (längs Pixbovägen). Det är en serie av åtta urgröpningar som bildar en "canyon", som en tidigare skildrare (Trettondahl 1965) träffande kallat det. Den största av groparna är uppskattningsvis drygt tre meter djup.

 Grytorna bildades när trakten befriades från inlandsisen för omkring 14000 år sedan. I takt med att vattnet strömmade till kom dock grytorna därefter att hamna under vattnet i en postglacial sjö, där de beräknats ha vilat i tusentals år innan de åter kom över ytan. Detta kan ha inträffat för c:a 10.000 år sedan, då den dåvarande stora sjön bröt sig igenom bräckan där nuvarande Mölndalsfallen ligger och sökte sig mot "Askimsfjorden" (Larsson 2013). Fjorden sträckte sig vid den tiden in över vad som i våra dagar är centrala Mölndal.

På senare år har åtminstone fyra "nyupptäckta" grytor i kommunen dokumenterats (Gahrn 1989), varav den största, belägen sydost om Sisjön, är 450 cm djup och 396 cm bred. Sannolikt väntar ytterligare grytor på att bli upptäckta, många kan med tiden ha fyllts med jord och grus.

Mer att läsa om grytorna:
Trettondahl, Edvin: "Jättegrytorna i Gunnebo", Mölndals Hembygdsförenings årsskrift 1965
Gahrn, Lars: "Fyra nyupptäckta jättegrytor", Mölndals Hembygdsförenings årsskrift 1989
Larsson, Lasse, "Stensjön. Från Stålloppet till Tornvillan", Mölndals Hembygdsförenings årsskrift 2013   

Fotnot: en tidig dokumentation gjord av geologen A.J. Erdmann lär också finnas,  "Jättegrytorna vid Gunnebo (VA öfversigt, Årg. 9, 1852: [No 40], s. 23S—239)."

Bottenstenar

Det är något outgrundligt hos stenarna på sjöbottnen. I årtusenden har de vilat där, som i hemlig sorg över oförrätten att ständigt vistas i det fördolda. Långt innan människan letade sig fram till sjön fanns de där. När vildrenar stack ner mulen i sjön och släckte sin törst var stenarna på plats sedan länge. Så småningom kom barnen. Generationer av barn har glidit på sjögräshala stenar under skratt och gråt. Skrubbsåren bär vittnesmål om en hårdhänt närhet.

Där sjöar finns finns bottenstenen. På grynnan under segelbåten slår rullstenen. Strandstenar griper obarmhärtigt fast kroken och förstör fiskeutflykten. När solen bryter ytan kan vi även skymta djupets stenar. I sällskap med rostiga cykelramar, hoptryckta ölburkar och ruttnande träd som sträcker knotiga grenar mot vattenytan som i  vädjan. Men stenarna ligger stilla, likt ruvande ejderhonor.

En sten som bara göteborgare förstår...

Röda Sten låg så sent som i morse kvar mellan Älvsborgsbron och Nya Varvet.

Att bo i Göteborgsområdet och skriva om stenar utan att nämna Röda Sten, det går ju i längden inte! Av den anledningen tog jag i morse pendeln in till Göteborg, gick ner till Stenpiren och klev på Älvsnabben mot Klippan, allt för att återse det mytomspunna stenblocket. Det var ett tag sedan jag dessförinnan såg Röda Sten, den gången från relingsplats på en Stenafärja.

Många som haft utsocknes bekanta med sig på Danmarksfärjan har nog upplevt samma fenomen som jag gjort några gånger. Man säger glatt till gästerna att "nu skall jag visa er Röda Sten"! Glad i hågen pekar man ut stenen, och varje gång utspelar sig samma procedur. De tittar förvånat och lite besviket på en och säger "ja, någon har målat stenen röd - än sen då?" Som lokalpatriot försöker man då med emfas och med betoning på varje stavelse förklara att "ja, men det är ju Röda Sten!", men det är lönlöst. De fattar inte! Man måste nog ha åkt fyrans spårvagn tio år, ätit halv special på Heden trehundra gånger och hört Ebbe Hagardh predika för att riktigt förstå Röda Stens storhet. Så om du fortfarande inte fattar, då är du inte från Göteborg! Knappast ens från Mölndal...

Det förargliga med den där stenen är att ingen riktigt vet hur det kommer sig att den målas röd, och det är ju just den följdfrågan man i regel får när man står där vid relingen - "varför?" Då finns det ett antal teorier att välja emellan. Populärast är kanske den dramatiska versionen, den om en svensk officer som förblött på stenen efter strid med danskarna. Nästan lika allmän är nog berättelsen om fartyget som höll på att förlisa på älven under svår storm, men att besättningen i sista stund lyckades slå en tross runt stenen och red på så sätt ut ovädret. Till åminnelse av detta målade sedan någon stenen röd. (Hur troligt låter det?)

För att fortsätta genomgången så hävdar vissa att befolkningen fordomdags spärrade av älven på nätterna för att inte fienden skulle ta sig in med sina fartyg och att avspärrningen då skedde i höjd med stenen, som målades röd som riktmärke. Ytterligare en förklaring i raden är att stenen först skall ha målats röd under medeltiden som en gränsmarkering mellan Danmark och Sverige. Blunda och peka mellan versionerna - ingen kan anklaga dig för att ha fel, eftersom ingen vet varför stenen målas! Dock: det äldsta kända skriftliga belägget på Röda Stens existens är från år 1758, då den omnämns som ett sjömärke för en ankringsplats. Kanske är detta helt enkelt även svaret på frågan om dess ursprungliga betydelse och varför den målades röd? Men oavsett när och av vem stenen först målades så har det uppenbarligen uppstått en folklig tradition i att fortsätta måla stenen även efter att anledningen till det bleknat bort. Numera lär det dock vara självaste Hamnstyrelsen som sätter färg på den.

I Köpenhamn hugger man huvudet av Den Lille Havfrue om man vill begå helgerån, i Göteborg målar man Röda Sten blå, och när så sker är det nog bara en fel placerad trängselskattkamera som kan vålla motsvarande lokala känslostorm. Vi har även upplevt vår sten dalahästmålad, och i december förra året var det någon nytänkare som förvandlade den till en inslagen julklapp med vita snören, fast det gick inte heller hem. Vi vill ha vår special med en korv och en kupa mos, och vår Röda Sten skall vara röd! Jag menar, hur skulle världen se ut annars?

Den diskreta välgöraren

Den som vandrar i skogen kan knappast undgå att lägga märke till de stengärdsgårdar som ibland dyker upp och slår följe med en bit med stigen eller omgärdar en sedan länge igenslyad åkerlapp. Det finns inget gladlynt hos en skogsgärdsgård, de bär på ett tungsint vittnesbörd om livets realiteter för dem som byggde dem för bara några generationer sedan. Muren var en avgränsare, vars uppgift endera var att stänga ute eller hålla inne.

Ute på slätterna var stengårdsgårdarna ofta dubbelmurade och uppförda under pedantiskt nit. De vittnar  om makt och välstånd, och välbyggda gärdsgårdar kan än idag stå som äreminnen över dem som uppförde dem. Det känns närmast vanvördigt att ens använda benämningen "gärdsgård" i detta sammanhang, det blir nog oftare "murar".

På skogsgärdsgårdarna ställdes knappast några estetiska krav. De var av det enklare slaget, såväl byggnadstekniskt som utseendemässigt. Idag ser de mest ut att önska att få bli ett med den igenväxande skogen, och de gör inga anspråk på att man skall lägga märke till dem. Men vad som är obekant för de flesta av oss är dessa stenraders nytta för djur- och växtliv. Stenarna har ju förmågan att magasinera värme, och det medför att det uppstått ett mikroklimat i gårdsgårdarna  som är till gagn för bland annat kräldjur, ödlor, hasselmöss, hönsfåglar, vesslor och andra djur. De är även växtplats för mossor och lavar, och i dess närhet hittar vi blåklockor, liljekonvalj och andra blommor. Och det beräknas finnas 16.000 mil stengärdsgårdar i vårt land! För detta kan vi tacka alla de anonyma som slet i sin anletes svett med att uppföra dem, oavsett att deras syfte då var något helt annat.

En liten jättesked?

 Just nu är det lite lågt vatten i vårt kära fall. Den regnfattiga våren har väl skuld i detta, men jag tror även att man dämt upp längre upp i systemet på grund av något arbete i fåran. Tack vare det relativt sparsamma vattenflödet har några av grytorna i fåran blivit synliga. En liten sådan finns lämpligt nog alldeles intill en av utsiktsplatserna, och jag passade på att fotografera den för att få med löpstenarna i den. Om man klickar upp bilden i större format ser man att det finns åtminstone fyra-fem stenar i gropen. Om alla stenarna fångats där, eller om några snurrar runt ett tag för att sedan kastas vidare och ersättas av nya är en öppen fråga.

Principen är i varje fall den samma som anses ligga bakom bildandet av de s.k. jättegrytorna (isälvsgrytorna) från istiden, vi har f.ö.några större gropar även i vår kommun. Groparna har tillkommit genom att sten och grus fastnat i strömvirvlarna och långsamt malt sig ner i berget. Det finns visserligen alternativa skolor om hur jättegrytorna bildats, en av dem är kaviationsteorin (mer om denna här). Men det faktum att löpstenarna faktiskt finns kvar i många jättegropar talar nog ändå för att det är löpstenarna som gjort jobbet. Den lilla aktiva gropen på bilden är kanske också ett praktiskt bevis för detta?

Enligt folktron tjänade groparna som grytor åt jättarna. Kanske är det förklaringen till skeden som ligger vid grytan på bilden? Fast det finns även dokumentation på att en offergåva i gropen kunde medföra tur och fiskelycka, så kanske är det någon som försökt pricka hålet med en silversked? En tredje teori, och den som jag tror på, är att någon i kontorshuset intill fallet stått på gångbron och fikat och sedan varit för lat att diska. Koppen ligger då förmodligen längre ner i fallet...

Två gropar lite högre upp i fallet. (Bilden kan klickas upp i format.)

Återbesök

Stigen som nyss gått genom mörk granskog bär nedför åsens sida, och en till hälften igenslyad ängslycka breder ut sig framför mig. Jag har varit här många gånger, men nu är det några år sedan senast. Det mesta är sig likt. Vildaplarna har motstått väder och vind, och nyponbuskarna har kanske brett ut sig ytterligare. Brunnen är fylld med friskt vatten upp till kanten på karet, och spår i leran visar att såväl räven som rådjuret besökt vattenstället.

Husgrunderna ligger fortfarande kvar vid åsens fot. Grillkolet mellan stenarna berättar att det här är ett frekventerat rastställe, men nu härskar en andäktig stillhet över det gamla tunet. Koltrastens sång från en grantopp skapar en vackert vemodig ljudkuliss.

När jag förr i tiden hittade resterna av gamla torp kunde det hända att jag senare letade i kyrkböckerna för att få veta mer om dem som en gång bott på platsen. Men bilden var enhetlig, bara namnen skiftade. Familjer kom och försvann för att ersättas av andra. Berättelser om för tidigt bortgångna. Barn som flyttade in till stan, eller lika gärna till Amerika. Till sist en ensam gamling kvar i böckerna, och därefter inget mera.    

Nu känns den nedskrivna dokumentationen överflödig. Sitter man en stund på den gamla hörnstenen blir närvaron av det förgångna märkligt påtaglig. "Dåtid övergår i nutid, minnena kommer osorterade in och sakta faller händelserna på plats", för att låna några rader av Jurgis Kuncinas. Med fantasins hjälp hör man barnens glada rop från hallonsnåren och man ser hur mannen i hushållet tar en paus i handslåttern och lutar sig en stund mot lien - kanske lyssnar även han på trastsången? En kvinna med förkläde över den blommiga klänningen och vitt huckle kring de bångstyriga lockarna skyndar från brunnen med en hink vatten till den enda kon, som makligt betar bland smörblommorna nere vid diket. Borta vid syrenbersån sitter en katt och iakttar mig.Vems tid är det, är jag gäst eller observatör?

Sakta bleknar bilderna bort. Jag tar en klunk vatten ur vattenflaskan och reser mig för att vandra vidare. När jag ställer mig upp ser jag katten smyga in i det höga gräset som ingen längre slår. 

De gamle och berget

Montage

Han börjar väl bli van att hitta vägen vid det här laget, den 80-årige japanen Yuichiro Miura. Nu har han nämligen hunnit bestiga Mount Everest för tredje gången! Tiden mellan bergsbestigningarna tycks den åldrige japanen bland annat tillbringa på operationsbordet - han har faktiskt genomgått fyra hjärtoperationer...

Det tycks vara så att herr Miura firar sina jämna födelsedagar med att klättra upp på Mount Everest, föregående attacker utförde han vid åldrarna 70 respektive 75. När han besegrade berget som 75-åring var det snudd på att han blivit den äldste att utföra prestationen, om det inte hade varit för att den 76-åringe nepalesen Min Bahadur Sherchan nått dit dagen innan...

Nu verkar den saken inte vara något som grämt Miura. " Själva rekordet är inte så viktigt för mig, det som är viktigt är att ta sig till toppen", sade han den här gången innan han började klättringen tillsammans med sonen Gota. Lite tveksam över att han skulle nå hela vägen var nog den gamle kämpen trots allt, för när han väl var där uppe kontaktade han dottern Emili i basecampen. "Jag klarade det! Jag kunde inte föreställa mig att jag skulle ta mig till Mount Everests topp som åttioåring", utbrast Yuichiro. "Det här är världens känsla, även om jag är helt utmattad. Men de åttio åren till trots så klarar jag mig rätt bra..."

Fast om nu Yuichiro Miura inte verkar vara så besatt av att sätta rekord så finns det en annan som är det! Den förre rekordhållaren Min Bahadur Sherchan, nu 81, befinner sig nämligen redan i basecamp, beredd att göra ett toppförsök nästa vecka, trots att han besvärats lite av magproblem. Via telefon har han låtit meddela att han känner sig i bra trim och klar att anta utmaningen. Och skulle Sherchan återta rekordet så kan man väl förmoda att herr Miura redan vet var han skall tillbringa sin 85-årsdag så småningom. För jag tror nog att det  bor en liten tävlingsdjävul i honom, trots allt...

Strövtåg i hembygden för små fötter

Läser i tidningen Kommunalarbetaren om barnskötaren Maj-Gun Lindén i Torshälla, som efter att ha jobbat med barn i trettio år ville vidga sina vyer och läste arkeologi på universitetet till D-nivå. Dessvärre är det tunnsått med jobb som arkeolog i hemtrakten, så Maj-Gun valde att återgå till sitt gamla jobb inom barnomsorgen. Hennes kollegor tyckte dock att hon borde använda sin nyvunna kompetens till att berätta för barnen om historia och arkeologi, något som Maj-Gun tog fasta på. Nu genomför hon historiska promenader i hembygden varannan vecka med den äldsta gruppen barn, och konceptet har blivit så populärt att det spridit sig till andra förskolor.
- Jag har hållit på i flera år och det blir så där att "om två år får jag gå, om ett år får jag gå", barnen ser fram emot det och längtar, berättar Maj-Gun för KA.

Maj-Gun Lindéns initiativ har gjort att hon som en av tio nominerats till "Kommunalarnas kulturpris" 2013. Om Maj-Gun blir den som i slutet av denna månad vinner förstapriset på 50.000 kronor så har hon planer på vad hon skall göra.
-Det skulle vara ljuvligt att ta tjänstledigt två dagar och sätta sig och skriva en ny vandring, säger hon. -Det måste finnas mer saker som man kan visa barnen här!

Nog tycker man väl att Eskilstuna kommun gott kunde uppmärksamma Maj-Guns arbete med två dagars tjänstledighet för att planera nya vandringar, oavsett hur det går med priset? Jag är övertygad om att barn som får lära sig om sin egen trakts historia kommer att bli mer varsamma om de gemensamma minnena när de växer upp, och att det är väl investerade pengar att satsa på dem som är beredda att ta ansvar för att föra arvet vidare till nya generationer. Så vad väntar ni på, Eskilstuna?

Holger Danske byter sida

René Blumensaadt Wikipedia.dk (foto)

"Her kunde jeg dog ei blive;

Det brændte mig under Fod.

Nordens Aand var ilive;

Men Dansken mig ei forstod."

B.S. Ingemann: "Holger Danske" (1837) 

I sägnernas värld finns det gott om gestalter som slumrar i berg och jordkullar i väntan på att kallas in till ättlingarnas försvar när deras rike hotas.

En av dessa är Holger Danske, mannen, myten, legenden, som sägs sitta i jourberedskap och "hästesôva" lutad mot ett klippblock i beredskap på
utryckning.

I nationalromantisk anda beställde innehavaren av Hotel Marienlyst i Helsingør år 1907 en staty från bildhuggaren Hans Pedersen-Dan föreställande

den väldige kämpen. Bildhuggaren lät först tillverka en gipsförlaga till statyn. Denna förlaga placerades i källarvalven på  Kronborgs slott och kom att

bli mer berömd än bronsstatyn. Gipsversionen blev dock med tiden angripen av fukt och byttes ut mot en kopia i betong 1985.

Inte heller bronsversionen av Holger har fått vila i frid. Nuvarande hotellägare lät lägga ut statyn till auktion på Internet, vilket väckt visst nationellt rabalder.  

Röster har höjts på att Helsingørs kommun skall överta Holger, politiker har föreslagit att statyn skall köpas av folketinget och flyttas till Christiansborg,

och mitt i smeten dök några spefåglar på Danmarks Radio upp och trissade upp priset till 41 miljoner för statyn (utropspriset var 2,5 miljoner). Många 

debattörer krävde att DR skulle tvingas stå för budet, men så blev det inte. Idag står det klart att köparen är en företagare från Skjern på Jylland, som 

ropat in statyn för 3,2 miljoner (tillkommer 20% i provision samt flyttningskostnader för statyn). Holger Danske skall enligt köparen nu flyttas Skjern, där 

han kanske får chansen till havsutsikt mot Nordsjön i stället för över Öresund. "Slutet godt, allting godt", som H.C. Andersen nog hade uttryckt det. 
Då skall vi inte vara ofina genom att förstöra stämningen med att påminna om att Holger Danske himself slumrar i nuvarande Sverige. Åtminstone påstås
han vara satt på hög i Rönneberga backar i Landskronatrakten...

Slutligen återstår det att se om den danska auktionen får några efterföljare. Kanske står Kopparmärra på Kungsportsplatsen i Göteborg på tur att hamna
på Tradera för att ropas in av Åbytravet? Vem vet, i sagornas och sägnernas värld är inget omöjligt - fråga Hans Christian om det!

 

Stenen från rymden dödade Ludvig

Den spektaktulära meteoritträffen i Tjelyabinskregionen för någon vecka sedan vållade ju omfattande skador på marken, och man beräknar att mer än 1000 personer skadades, såvitt känt dödades dock turligt nog ingen. Händelsen aktualiserar vad man tror sig veta det enda dokumenterade fallet där en människa avlidit till följd av ett meteoritnedslag. Händelsen inträffade i Sverige för mer än 100 år sedan.

På kvällen den 20 maj 1900 var den 55-årige Ludvig Lundberg i Kvavisträsk, Norsjö  kommun (AC) på väg för att träffa sin granne Fredrik på Berge när hela trakten lystes upp av ett kraftigt ljussken i förening med ett kraftigt dån. Då traktens människor vågade ge sig ut för att se vad som hade hänt fann de Ludvig liggande medvetslös på vägen, femtio meter från en 2x5 meter stor krater i marken. Ludvig Lundberg fördes till sjukstugan med avled efter några dagar utan att ha vaknat upp ur medvetslösheten. Man tror att han drabbades av ett slaganfall utlöst av chockvågen från detonationen, samma typ av skada som inträffar vid en bombkrevad.

Vad var det då som hade hänt? Jo, en meteorit hade kommit söderifrån i en flack bana och slagit ner i närheten av vägen där Lundberg kommit promenerande. Sannolikt hade han hunnit registrera ljusskenet men inte haft en chans att sätta sig i säkerhet innan nedslaget skedde. Kratern finns fortfarande att beskåda mer än 100 år efter den fatala händelsen, och det är genom att studera dess form som vetenskapsmän tror sig kunna fastställa rymdstenens bana.  Man reserverar sig dock för att nyfikna som grävde på platsen under 1930-talet kan ha deformerat gropen. Några rester efter meteoriten har inte gått att finna - kanske ligger de nu som stenflisor i någon byrålåda eller uthus någonstans, utan att någon längre känner till historien bakom fragmenten.

Historien om den stora smällen i  Kvavisträsk har räddats till eftervärlden av Kjell Johansson i boken  ”Qwafvisträsk”. Under sin uppväxt på 1930- och 1940-talen kunde han höra äldre personer i byn prata om händelsen. Kanske skulle Norsjö kommun passa på att bygga ett litet minnesmärke på platsen, nu när det talas så mycket om stenarna från rymden?

Fotnot 140130: har hittat ytterligare ett fall där en person sägs ha dödats av en meteor. I Östgötaposten 8/1 1910 kan man läsa:  "Dödad af en meteorsten. På ett egendomligt sätt förlorade härom natten en engelsman lifvet i närheten af Belle-Fontaine vid San Francisco. En meteor föll, krossade en byggnad som antändes och dödade engelsmannen. Meteoren, som uppgifves ha haft ett omfång af 7 ½ till 10 meter, borrade sig slutligen sex meter ned i jorden."