S:t Bernhardshunden, en värmlänning i exil?

 Hällhundar i Fossum (Egna foton)

Har just tillbringat en stund med Turistföreningens årsbok anno 1936 om det hedervärda landskapet Dalsland. I ett av kapitlen gör Helge Kjellin, dåtida antikvarie på Värmlands Museum, en rundresa i landskapet under rubriken "En värmlänning reser genom Dal".
Den något storebrorsaktiga titeln till trots gav artikeln en del lättsamma upplysningar om Dalsland, och när Kjellin når till Holms socken blir det riktigt intressant!

"Förgäves spanar jag i denna rågens, rovornas och svinens bygd efter "dalbohunden", som man hörde så mycket talas om i barndomens dagar, och som ännu lever i minnet och fantasien ungefär som den stora hunden i H.C. Andersens "Eldstålet", hunden som hade ögon stora som tékoppar. "Dalbohunden anses vara ursprunget till S:t Bernhardsrasen", står det i Horace Marryats 1863 till svenska översatta "Ett år i Sverige", och han berättar vidare att en koloni värmlänningar på 600-talet slog sig ned i Martignydalen i Schweiz och att de fromma S:t Bernhardshundarna anses härstamma från en korsning av dessa värmlänningars hundar och en nu utdöd hundras, som finns avtecknad på de bohusländska hällristningarna".

Historien om värmlänningarna kan man väl småle åt och placera i facket "skrönor", och det där med S:t Bernhardshundarnas släktskap med dalbohunden är det väl också si och så med...
Fast när jag jämförde de tidiga avbildningarna på S:t Bernhardshundarna under länken härovan med bilderna på Dalbohunden på den andra länkade sidan, samt inte minst med bilden på en annan möjlig Dalbohund, tyckte jag mig nog se vissa likheter! Dock är det nog troligare att den likheten härstammar från en gemensam "urvallhund" än från "exporterade värmlandshundar"...

Apropå likheter så hände en märklig sak när jag lagt in mina hällbilder från Fossum härovan. Jag råkade nämligen titta in på en bildsida från hällristningarna i italienska Valcamonica, och hittade där direkt en bild på en hjortjagande hund som påminner starkt om motivet längst upp till vänster på mitt foto. Bilderna verkar härstamma från ungefär samma tidsperiod (den i Fossum är dock antagligen något äldre). Är det månne vår "urvallhund" vi ser på båda hällarna? 

P.S. December 2014: Tyvärr är de flesta av länkarna inte klickbara längre. Jag har dessutom bytt ut ingressfotot, men texten i övrigt får stå kvar. D.S.

I väntan på Enza

I had a little bird,

Its name was Enza.

I opened the window,

And in-flu-enza.

Bara några hundra meter från den plats jag nu sitter grävde man för ett halvsekel sedan fram en fågelpil ur dyn när man breddade ett dike. Någon gång för årtusenden sedan sökte den förgäves sitt mål, och den kan stå som symbol för människans förhållande till fåglarna långt fram till modern tid - fågeln var ett jaktbyte helt enkelt.

Fågeljakt? Vitlycke. (Eget foto.)

Ändå tror jag att människorna redan på jägarstenåldern med samma förundran som vi höjde blicken mot skyn inför ropen från en norrsträckande tranflock. Men varifrån trodde man att fåglarna kom? Ja, salig Carl von Linné trodde att svalorna övervintrade på sjöbotten, och t.o.m. Strindberg var benägen att tro på Linnés hypotes. Även om vi kanske drar på munnen åt den vidskepelsen är dock faktum att vi än i denna dag vet vi inte exakt var alla våra flyttfåglar har sina vinterkvarter.

Men visst har har något hänt i vår relation till fåglarna! På Gustav den III:s tid utgick en slant till den som sköt årets första lärka och överlämnade den till konungen. I en fotnot till en dikt om lärkan i Allers Familjejournal 1864 kunde man läsa:

"Afser bruket vid hofvet att betala en dukat för den första skjutna lärka som presenterades derstädes. Detta bruk -- eller missbruk -- afskaffades af konung Oscar, men tyvärr fortlefver ännu här och der den omenskliga ifvern att skjuta vårens budbärerska så fort hon slår sin första drill i skyn".

Idag får den första lärkan ett betydligt varmare och vänligare mottagande! Kort sagt har vårt förhållande till fåglarna förbättrats (bortsett från att vi ofta förstör deras häckningsområden, bygger hinder i vägen för deras flyttvägar, förgiftar dem och fortfarande jagar dem...). Enstaka märkligheter har visserligen förekommit, som när Ingrid Segerstedt-Wiberg på ledarplats i GP någon gång på 70-talet uttryckte oro för att fåglarna kunde medföra radioaktiv smitta på sina flyttningar. "Trams!" tyckte vi då, och tycker vi väl fortfarande, men nu kanske flyttfåglarna åter börjar ses med misstänksamma blickar.

H5N1- ett virus som smittar mellan fåglar, och en formel som sprider skräck bland människor! Kommer inte flyttfågelflockarna längre att upplevas som samma löfte om sol och värme som de tidigare gjort? Kanske kommer de att bemötas med samma avoghet som andra invandrare till vårt land fått vänja sig vid...

21 september 2005

Gravens hemlighet

Boken Da Vinci-koden har en sak gemensam med vår egen Arn, nämligen att den givit upphov till litterär turism till bokens miljöer. Eftersom jag för min del 1/inte har läst boken (men, i likhet med många andra, har den i bokhyllan), 2/ är flygrädd och 3/utfattig så har jag gjort nöden till konst och letat reda på mitt egna lokala mysterium. Märkligt nog rör det sig åter om något från "stenriket", vilket ju har varit sommarens röda tråd i Korsningen (om någon nu missat det...).

Den här gången får bilen stå, och per fots förflyttar vi oss till Kikås kyrkogård i Mölndal. Där, innanför den västra porten, står en samling gamla gravstenar från borttagna vilorum. När jag råkade ta genvägen över kyrkogården under en promenad i somras föll min blick på en av stenarna, och den har inte riktigt lämnat mig någon ro sedan dess.

Jag har utgått från att kamrer Bergman tillhört något ordensällskap, men jag har inte varit riktigt nöjd med den förklaringen. Så nu i eftermiddag var jag på ett sällsynt biblioteksbesök i ett helt annat ärende, nämligen för att leta efter frågor till en poängpromenad. När jag lite förstrött bläddrade i Mölndals Hembygdsförenings årsskrift från 1975 så fanns plötsligt gravstenen där på bild, i en artikel av Lars Gahrn! Gahrn (numera fil. dr.) var redan på den tiden en metodisk forskare, som inte drog sig för att blanda in Runverket i historien (om jag inte är felunderrättad ingår numera Runverket i Riksantikvarieämbetet). Runverket "högg dock i sten" (ursäkta!), men gissade på att det rör sig om ett chiffer.

Lars Gahrn beskriver stenen så här: "...finns längst upp en trehörning med ett öga inom - symboler för Guds treenighet och allvetenhet - och därunder en runinskrift om 64 runor uppdelade på 8 rader med 8 runor i varje rad. Alla runorna står med lika avstånd från varandra, och några ordgränser har därför inte kunnat upptäckas".
- - -
"De flesta runorna är från det s.k. stugna runalfabetet, de kallas även Valdemarsrunor eller danska runor, och tillhör den yngsta, mera allmänt brukade runraden. Två runor hör dock inte till denna runrad, de har hämtats från den yngre eller den äldre runraden."
- - -
"Om man översätter dem till latinska bokstäver är det omöjligt att få fram någon mening eller ens ett enda ord - även om man försöker läsa dem från höger till vänster. Inskriften tycks vara omöjlig att tyda hur man än läser, från vänster till höger eller från höger till vänster, uppifrån och ned eller nedifrån och upp."

Så långt Lars Gahrns trettio år gamla beskrivning av stenen. Vad jag vet så har ingen ännu idag lyckats tyda stenens text, så mysteriet lever! D.v.s. om ingen som läser detta har en skarpsinnig analys att bjuda på?

P.S. Kanske är gåtan löst nu, anno 2009?

29 augusti 2005

Stensommaren 2005

Ingen sommar utan sedvanliga irrfärder! Så även sommaren 2005, men kommen en bit på väg insåg jag att det fanns en röd tråd - det handlade om sten och berg...

Sålunda lagrades allt i små prydligt numrerade inlägg i Korsningen, men det kändes bakvänt att nu se dem med epilogen först, så därför har jag samlat dem i kronologisk ordning i en egen liten avdelning.

(Vill Du hellre tillbaka till Korsningen så klicka här!)

Vad kan väl passa bättre som illustration av "irrfärdernas
röda tråd" än denna labyrint från Högsbyn i Dalsland?

10 november 2005

Stensommar (1): Vad skogen gömmer

Jag älskar att ge mig ut på spontana vandringar i marker där jag aldrig varit förr! Även om jag har ett förflutet som (synnerligen medioker) orienterare slarvar jag med kartläsningen, nästan som genom ett medvetet val. Ibland kommer jag fram genomsvettig och förbannad på ett ställe som jag inte alls hade tänkt mig, men vid andra tillfällen gör jag oväntade upptäckter!

Den här gången ser jag den täta granskogen glesna, och så faller blicken på en stenmur. Så står det plötsligt en vildapel där, och då ökar pulsen lite! Och efter att ha passerat en bucklig separator, gamla literbuteljer och en rostig cykelram står jag återigen framför en gammal torpruin.

Kommen så långt slår jag mig ner och fantiserar om de människor som en gång haft sitt liv här. Som har grälat, skrattat och älskat - precis som vi! Nu vilar tystnaden över gläntan, granskogen håller på att ta tillbaka sitt territorium och koltrasten har byggt bo i den gamla murstocken.

"Och här dungen , där göken gol,
små töser sprungo här
med bara fötter och trasig kjol
att plocka dungens bär..."

Fröding skildrade mästerligt vandringen i sina gamla barndomsmarker, men man behöver inte vara en inföding för att känna kontakten med det som varit. Det räcker med att se sig omkring för att förstå! Och kyrkböckerna berättar mellan raderna om våra egna och andras förfäders liv i miljöer som är okända för oss idag. En släktforskare skrev på Anknuten: "Jag vill bara säga att jag har konstigt nog haft positiva minnesvärda känslor för platser som mina anor bott på, utan jag att jag visste om att några anor bott där, utan jag har fått veta det först senare". Jag tror vi är fler som haft samma känslor när vi besökt våra förfäders hemmamarker någon gång!

Så småningom tillbaka i bilen för mig bilradion tillbaka till nutid. Vägtrafikmeddelanden, nyheter om bombdåd, reklam. Men efter någon kilometer passerar jag kyrkan och kyrkogården. Där vilar väl de jag nyss försökt förstå. Skulle de ha förstått mig - kommer senare generationer att förstå oss?

"Gåtfullheten dricker sig in genom alla springor och klockorna tickar. Verkligheten välver sig i tankarna som en degel. Människorna, sökarna, söker sig själva." (Harry Martinsson: Kalender)

Åkulla, Halland våren 2005 17 juli 2005

Stensommar (2): Riksdiket

Idag är det bara en minnessten vid bäcken som minner om dess forna betydelse. Annat var det förr, då hertig Karl, senare Karl IX, slöt upp på ena sidan bäcken med sin delegation, medan danskarna stod på andra sidan med Kristian IV i spetsen. Vi befinner oss vid Flabäck på gränsen mellan det dåtida Danmark och Sverige. Nu är det bara en fiktiv gräns mellan socknarna Kållered och Lindome i Mölndals kommun.

Tre gånger hölls här möten mellan Sverige och Danmark - 1591, 1601 och 1603, och det var på vippen att freden vid Brömsebro 1645 hade blivit freden vid Flabäck. Vid de tre riksmötena bodde den svenska gruppen i Vommedal i Kållered, medan danskarna bodde i Kungsbacka eller dess närhet. En kuriositet med den här biten av riksgränsen är att den inte blev slutgiltigt uppdelad förrän vid ett jordförvärv 1957, då man upptäckte att ett stort markområde glömts bort vid tidigare gränsdragningar! Därmed blev riksgränsen fastställd cirka tusen år efter att danskar och svenskar först började staka ut riksgränsen med stenar (fast den slutgiltiga dragningen saknade förstås politisk betydelse...).

Vad avhandlade man då vid de tre mötena? Ja, krig givetvis, alltid var länderna inblandade i några stridigheter någonstans! Vidare diskuterade man lappmarksfrågan och tullfrihet, samt irritationsmomentet att danskarna använde trekronorsymbolen i sitt riksvapen. Det sista mötet blev också det viktigaste. Man stod på randen till krig, och kung Kristian vägrade att tillmötesgå svenskarnas krav på en fredsgaranti. Det blev istället det danska riksrådet som räddade situationen genom att ge fredslöfte, och i april 1603 slutade så det sista riksmötet mellan länderna i Flabäck.

Det höll alltså på att bli ytterligare ett möte 1645, då bl.a. Axel Oxenstierna ville förlägga den svensk-danska förhandlingen till Flabäck. Istället möttes man i Brömsebro, då ju danskarna fick lämna Halland till Sverige på 30 år, vilket vid Freden i Roskilde 1658 ändrades så att Halland permanent kom att tillhöra Sverige. Därmed förvandlades den lilla bäckövergången i Kållered från en internationell mötesplats till en bäck, vilken som helst. Men än idag kan man gå i den gamla hålvägen som trampades upp av hästforor på väg mellan de båda rikena, och i grannskapet vittnar även fornborgar och hällkistor om en historia långt före att Sverige och Danmark var bildade som nationer.

Idag ruvar Flabäck på minnen från fornstora dar.
Förr låg Danmark på andra sidan hällen - ingen
Öresundsbro precis...

19 juli 2005

Stensommar (3): Hemvändaren i Viskadalen

Strax utanför Björketorp, med en hänförande utsikt över Viskadalen ligger Kattunga kapell och kyrkogård. Kapellet har ingen gammal historia, men på kyrkogården finns även ruinerna av en kyrka. Idag återstår alltså inget annat än lämningarna av byggnaden, som alltmer förföll under förra delen av 1800-talet, eftersom kyrkostämman då tog ett beslut om ett samgående med Surteby.

Jag har hunnit besöka Kattunga kyrkoruin några gånger vid det här laget. Nog lockar de sköna vyerna ner mot Viskan i sig tillräckligt för att motivera ett besök, men det finns ytterligare ett skäl - historien om Kattungas egen Arn! Enligt en tradition återgiven på Surteby Pastorats hemsida berättas nämligen om en man från Kattunga som en gång i tiden tog tjänst vid det kejserliga hovet i Konstantinopel, kanske som livvakt i kejsarens garde. Under sin vistelse i Konstantinopel skall han ha blivit omvänd till kristendomen, och åter hemkommen på 1000-talet byggde han en s.k. gårdskyrka på sina ägor, det som nu är Kattunga kyrkoruin. Extra spännande var det att läsa att han i sitt följe från Konstantinopel lär ha haft en munk eller grekisk-ortodox missionär. Kanske inte så konstigt att tankarna på en Markbygdens egen Arn kom smygande! (Visst är det skönt att låta fantasin skena ibland, utan krav på omständliga källforskningar?)

Därmed kunde en god historia vara slut, och inte mer med det. En dåtida förbindelse mellan denna del av det nuvarande Sverige och Konstantinopel lät i mina öron lite väl långsökt! Men bara någon vecka senare satt jag och bläddrade i Elof Lindälvs bok "Fornfynd och fornminnen i norra Halland". Min blick föll på ett fotografi av en silverskatt funnen i Torstorp, Grimeton, endast c:a 40 kilometer från Surteby. Inte utan en viss häpnad läste jag att de arabiska silvermynt som ingick i skatten var präglade i El Schasch och Samarkand år 881 och 982 år e. Kr., och att skatten i sin helhet beräknas ha blivit nergrävd i Torstorp i slutet av 900-talet eller omkring år 1000 (Lindälv, sid. 266-267). På följande sidor nämner Lindälv ytterligare fynd i regionen av arabiska fynd från samma tid, och han tar detta som en intäkt för "vikingatidens vidsträckta handelsförbindelser". Så plötsligt kändes inte "Kattungamannen" så otänkbar längre, och när jag nu gör något besök vid den gamla ruinen kan det hända att jag slår mig ner på en sten och försöker föreställa mig hur Viskadalen såg ut genom hans ögon. Jag tror att vyerna är ganska oförändrade...

Den som vill veta mer om den lokala traditionen om hemvändaren från fjärran land kan finna en del på församlingens egen hemsida.

19 juli 2005

Stensommar (4): Vem tassar på hällen?

Det är en tidig förmiddag i början av juli i år. På hemväg från Kungshamn har jag stannat till vid hällristningarna vid Åby säteri, där Nordens Ark ligger. Jag är ensam vid hällarna bortsett från några nyfikna korpar som upptäckt mig, och de tar några svep över trädtopparna för att se om något intressant är på gång. Efter en stund sätter de sig en bit in i skogen - deras klangfyllda läten låter riktigt passande som ljudkuliss...

Eftersom jag har gott om utrymme i digitalkameran tar jag några bilder på vad jag tycker ser ut som en inknackad lodjurstass. På andra håll uppges det vara vargspår, men det må vara hur det vill med den saken - vad som känns spännande är ju närheten till nutidens rovdjur i djurparken tvärs över vägen!

Lodjursspår eller vargtass?

Nöjd och belåten beger jag mig av till nästa anhalt, Brastad, för att fotografera den berömda "Skomakaren" på hällen inte långt från kyrkan. Inne i samhället möter stora rubriker på löpsedlarna - varg sedd i Brastad! Småningom hemkommen kollar jag på nätet, och ser att inte bara vargen strövar omkring på bygden, utan att man även tror sig ha haft påhälsning av en björn nyligen. Att det även finns lodjur i trakterna är väl numera närmast en självklarhet!

Hällristningen vid Åby säteri besökte jag för första gången omkring år 1990. Då kunde nog knappast någon ha föreställt sig att tre av våra fyra stora rovdjur återigen skulle komma att ströva vilt omkring i de bohuslänska kustområdena inom en relativt snar framtid! Nu är frågan snarare - var håller järven hus?


21 juli 2005

Stensommar (5): Änglakon i Tärby

Kyrkan i Tärby ser prydlig ut, åtminstone utvändigt (den var tyvärr låst vid mitt besök). Läget är också vackert, med hänförande utsikt över nejden. En slarvig läsning av bilkartan förde mig hit för några år sedan, och när jag passade på att sträcka på benen upptäckte jag att det fanns flera ålderdomliga gravstenar på kyrkogården.

Speciellt en sten fångade mitt intresse. Det var en illa åtgången gravhäll, och i dess ena hörn fann jag en ko med vingar, ett motiv som tilltalade min fantasi. Visst, nutida konstnärer som Chagall och Hans Lindberg har ju försökt få oss att tro på flygande kossor, men det här rörde sig trots allt om en månghundraårig föregångare!

Dessvärre är min bildning på det sakrala området synnerligen blygsam, så någon biblisk tolkning kan jag inte ge mig in på. Inte heller känner jag till om det kan ha att göra med en adlig släktsymbol, och därmed är fältet fritt för mig att spekulera utan de inskränkningar som kunskap kan ge upphov till...

Min första tanke var att här vilar en själsfrände till Änglahundens husse, han som undrade om han fick ta med sig hunden in i himlen. I den här personens himmel kanske man får dela saligheten med sin favoritko? Värt att fundera på!

Att det hela kunde ha att göra med Norrlåtars gamla dänga "Ko över Sarek" föll dels på att den låten trots inte är fullt så gammal, och dels måste väl det ha varit en fjällko om den flög över Sarek? Annars är ju texten lite passande: "högt över fjällen där flyger en ko - kanske den flyger på sin tro?"

Någon lösning på problemet dök aldrig upp, och fortfarande kan Tärbykossan flaxa förbi i mina tankar. Jag tycker att hon börjar se rätt försmädlig ut - åk och kolla själv, förresten!

22 juli 2005

Stensommar (6): Verkliga veteranfordon!

Lars-Erik Nilsson är professor emeritus och en klarsynt person. När han för cirka tjugo år sedan blev ombedd att skriva ett kapitel om vägarnas historia i vårt land fann han snart något intressant. Vad som även arkeologer av facket ansett vara solsymboler och "kosmologiska tecken" visade sig i fler fall än någon tidigare insett uppenbarligen vara vanliga hjul!

Bland det mest revolutionära i Nilssons rön var att han fann avbildningar på våra hällar av en vagn som man tidigare trott blivit uppfunnen i Kina långt senare. Nilsson anför att ristningarna visar att en del vagnstyper var förvånansvärt avancerade. Han menar också att några motiv som förr ansetts vara avbildningar av mystiska solkulter på hällristningarna i själva verket föreställer hjultillverkning.

Nilsson var dock inte först med att identifiera vagnar och hjul på hällarna. T.ex. uppmärksammade en amerikansk diplomat på resa i vårt land på 1880-talet att det på hällristningarna vid Backa utanför Brastad fanns en bild av ett tvåspann dragande en vagn försedd med ekerhjul. Hällens huvudfigur, den s.k. Skomakaren, tros vara inknackad ungefär 1200 år f.Kr., och om vagnristningen är samtida är den alltså gjord för 3200 år sedan. Där ligger Du i lä, Pelle Pettersson!

Volvos föregångare? foto från juli-05

24 juli 2005

Stensommar (7): "Här går vägen till Uddevalla!"

Våra sommarutflykter fortsätter i stenens tecken, och den här gången går vägen mot Bohuslän, i dubbel bemärkelse! Vi lämnar den monotona E6-lunken och viker istället av mot Ljungskile på länsväg 167 från Stenungsund, och befinner oss i och med detta på den gamla rikstvåan. "Här går vägen till Uddevalla", sjöng ju Thore Skogman en gång i tiden, och på den vägen är det. Dock
har denna förr så livligt trafikerade vägsträckning numera sjunkit in i en ändlös törnrosasömn, fast här och där efter vägen syns minnen från den forna storhetstiden i form av nedlagda bensinmackar och affärer.

I Grinneröd, någon mil innan Ljungskile, har vi nått vårt mål. Vi tar av vid skylten där det står "vägminne", och styr strax därefter in på Sveriges första byggnadsminnesförklarade väg. Här finns nämligen en fyrahundra meter lång stump av den gamla rikstvåan bevarad, fortfarande belagd med gatsten, precis som större delen av den dåtida rikstvåan genom Bohuslän var. Just detta vägavsnitt ersattes av en ny sträckning på 1960-talet, och därmed blev det aldrig aktuellt att bryta upp eller asfaltera över gatstenarna. I slutet av förra seklet insåg man det unika i den här vägbiten med sin beläggning från trettiotalet, och det slutade alltså med att vägen kulturminnesförklarades (1998).

Även mjölkpallarna med sina flaskor är numera museala, de här flaskorna kommer f.ö. från Hällesåker, på gränsen mellan Västergötland och Halland. Det slumpar sig så att de har skänkts hit av "släkten"- fast det är nog en helt annan historia...

PS: eftersom detta inlägg fortfarande tillhör de mest besökta på den här bloggen så kan jag även tipsa om ett inslag i K-märkt från 1995, där programledarna Bengtsson och Willis hade märkligt svårt att leta sig fram till den här vägstumpen. Inlägget finns att beskåda på SVT:s "Öppet arkiv". Intressant är att man i programmet lobbade för att vägsträckan borde kulturminnesskyddas, och tre år senare skedde alltså detta genom en en byggnadsminnesförklaring. (Uppdaterat 130530.)

Stensommar (8): Men vad drack dom till?

Enligt tillgängliga källor började man konsumera kräftor i vårt land någon gång på medeltiden, en uppgift som jag tar med en nypa salt efter att ha studerat berghällarna i bohusländska Fossum. Nog tycker jag att nedanstående bronsåldersristning föreställer en kräfta! Stämmer det så undrar jag lätt förvånat varför man gjorde sig omaket att avbilda kräftor om man inte åt dem? Nu letar jag bara efter små löjliga hattar på hällarna för att kunna bevisa min tes... augusti 2005

Stensommar (9): Minnets stenar

"Heta stenen"?

Mitten av augusti, tornseglarna har dragit sin kos, badvikarna ligger öde. Då plötsligt smyger sig ett högtryck in diskret från väster, solen uppenbarar sig och temperaturen blir riktigt behaglig! Återstår alltså inget annat än att ge sommaren en andra chans...

Lätt panikslagen greppar jag kartan och konstaterar att Lödöse Museum ligger inom lagomt räckhåll. Väl där märker jag att jag har en timme att göra något av innan muséet öppnar. Med viss tvekan låter jag slumpen ta över rodret och föra mig "någonstans", och det råkar bli Ale-Skövde kyrka, som jag dittills aldrig ens hört talas om. Men slumpen är en pålitlig (om än något oförutsägbar) reseledare, och jag får stifta bekantskap med en intressant kyrka, där takmålningarna från 1759 av Richard Törner är något alldeles extra!

Belåten beger jag mig mot bilen, när slumpen knackar mig på axeln. "Mer att se!", viskar den diskret, och så finner jag mig snart vandrande runt på kyrkogården, där såväl en bautasten som en märklig konvex stenhäll drar till sig mitt intresse -den senare kanske en brudsten ("heta stenen") som bröllopspar fick ställa sig på för inspektion av gäster och allmänhet i samband med vigseln. Men först när jag kommer till en av stenmurarna inser jag vad jag kanske sökt. Där trycker sig några gamla stenkors diskret mot stenmuren medan de försöker dra mosstäcket från den över sig.

Vad vore lämpligare än att min sommar i stenens rike också går i graven, här och nu?

"Med vilken ömhet man kan famna minnen
som om de kläds i ord står sorgset blyga
och liksom vädja milt till våra sinnen
att åter in i tystnaden få smyga …."

(Evert Taube: "Minnet och tystnaden")

18 augusti 2005

Stensommaren, epilog

Gåtan

En stötesten ses ligga här.
Du kommer ej förbi den.
Den ligger här och bara är
och upphör ej, som du och jag,
med tiden.
Den ligger bara här och är,
i alltings mitt,
i mitt och ditt.
Vi kommer ej förbi den.

Vad är det för en konstig sten:
ett rimmeri, en rimsten bara?
Jag minns en dröm,
jag vet ett svar,
men tänker inte svara.

(Werner Aspenström: "Det röda molnet")

Den som av en händelse snubblat in i Korsningen har nog inte kunnat undgå att märka att min sommar har gått i stenens tecken. Varför det blev så hade jag inte en aning om, i själva verket såg jag inte tråden i det hela förrän jag hade skrivit flera avsnitt i serien. Nu vet jag bättre, Alfred Bexell hade ett finger med i spelet! Så här är det:

På försommaren, just när bokskogen stod i sin skiraste grönska tog jag med några av mina närmaste för att visa Bexells talande stenar i Grimeton. Alfred Bexell var en originell halländsk riksdagsman under andra hälften av 1800-talet. Åtminstone i början av sin karriär led han av den tidstypiska underdånigheten för Konungahuset och Makten, men med tiden verkar hans inställning ha förändrats och rent av radikaliserats, och han tvekade inte att föra allmogens talan när så behövdes.

Alfred Bexell hade gott rykte som arbetsgivare, och den som inte var rädd för hårt arbete kunde räkna med gott bemötande från honom. Det sägs att när han lät några kringvandrande stenarbetare börja hugga in tänkespråk och namn på framstående människor var det för att hjälpa arbetarna bort från brännvinsfördärvet. Bexells ättling Margareta Strömbom har dock påvisat att Bexell själv aktivt värvade stenhuggare. Anledningen till att han lät göra ristningarna till eftervärlden var att han oroades över att klassiska värden skulle gå förlorade, och att det svenska språket riskerade att falla i glömska. Hittills har man funnit 160 sentenser och 500 namn i skogarna nära Åkulla, men fortfarande upptäcks fler under mossa och jord.

Alfred, jag tror att vi sätter streck här med några rader av Stefan Edman, ur "Ett annat Sverige": "Alla levande organismer, arter, ordningar och klasser tillhör livets gemensamma ström, ur samma ursprungskälla. Men inte bara det; byggstenarna i vår kropp - kol, väte, svavel, fosfor och alla de andra - är desamma som gråstenen på marken".

24 augusti 2005

Tillbaka till Korsningen!