Den här gången ser jag den täta granskogen glesna, och så faller blicken på en stenmur. Så står det plötsligt en vildapel där, och då ökar pulsen lite! Och efter att ha passerat en bucklig separator, gamla literbuteljer och en rostig cykelram står jag återigen framför en gammal torpruin.
Kommen så långt slår jag mig ner och fantiserar om de människor som en gång haft sitt liv här. Som har grälat, skrattat och älskat - precis som vi! Nu vilar tystnaden över gläntan, granskogen håller på att ta tillbaka sitt territorium och koltrasten har byggt bo i den gamla murstocken.
"Och här dungen , där göken gol,
små töser sprungo här
med bara fötter och trasig kjol
att plocka dungens bär..."
Fröding skildrade mästerligt vandringen i sina gamla barndomsmarker, men man behöver inte vara en inföding för att känna kontakten med det som varit. Det räcker med att se sig omkring för att förstå! Och kyrkböckerna berättar mellan raderna om våra egna och andras förfäders liv i miljöer som är okända för oss idag. En släktforskare skrev på Anknuten: "Jag vill bara säga att jag har konstigt nog haft positiva minnesvärda känslor för platser som mina anor bott på, utan jag att jag visste om att några anor bott där, utan jag har fått veta det först senare". Jag tror vi är fler som haft samma känslor när vi besökt våra förfäders hemmamarker någon gång!
Så småningom tillbaka i bilen för mig bilradion tillbaka till nutid. Vägtrafikmeddelanden, nyheter om bombdåd, reklam. Men efter någon kilometer passerar jag kyrkan och kyrkogården. Där vilar väl de jag nyss försökt förstå. Skulle de ha förstått mig - kommer senare generationer att förstå oss?
"Gåtfullheten dricker sig in genom alla springor och klockorna tickar. Verkligheten välver sig i tankarna som en degel. Människorna, sökarna, söker sig själva." (Harry Martinsson: Kalender)
Åkulla, Halland våren 2005 
17 juli 2005
17 juli 2005
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar